Idag ska jag berätta en liten historia.
I baren på Elaine’s, mitt gamla vardagsrum på Upper East Side, hängde sedan några decennier en bild på Elaine själv – allas vår surrogatmamma och bästa vän i Manhattan-natten – när hon drack champagne ur Stanley Cup-bucklan.
Den togs sommarnatten 1994 när Rangers vann titeln för första gången på 54 år. Några av spelarna, med Messier i spetsen, var hängivna Elaine’s-stammisar och såg just den kvällen till att svänga förbi på andra och 88:e så att Big Mama fick ta sig några slurkar ur den mytomspunna trofén. Någon passade på att knäppa ett foto och det hängde sedan på prominent plats intill den gamla kassaapparaten .
Jag var förstås väldigt förtjust i den bilden och såg alltid till att visa den för gäster jag tog med mig upp till vattenhålet, inte minst de av dem som själva spelar, eller spelade, hockey. Lundqvist, Fast Freddy Shoestring, Kron Wall of Pain, Lilja och the mighty Niklas Eriksson har alla suttit under de plirande lyktorna vid långväggen och studerat scenen från en av de största nätterna i New York idrottshistoria. Undantagslöst med stora ögon. Ni vet vad den bucklan har för status hos såna pojkar; som the den heliga graalen för kristna – eller rentav som minnet av kökschefen Barrys osso buco för gamla Elaine’s-stammisar.
2010 gick Elaine dessvärre bort – och livet har inte varit lika roligt sen dess, framförallt inte efter mörkrets inbrott – och våren därpå såg den elaka människan som tog över ruljangsen till att stänga den magiska krogen. En av de sista, hjärtslitande nätterna frågade jag henne om jag möjligen kunde få, eller köpa, just Stanley Cup-bilden – och blev ombedd att go and fuck myself.
Så jag trodde att jag hade sett det sista av min New York-mammas stund med the cup (och nej, den kvällen våren 2011 slutade inte helt lyckat; arvtagerskan blev föremål för några genmälen, om man säger så…)
Men häromdagen ringde Peter Khoury – journalist på New York Times och fellow Elaine’s-stammis monumentale – och berättade att han hade något åt mig.
Igår kväll sågs vi och han frågade:
– If you could have one thing from Elaine’s, Pete asked, what would it be?
Jag behövde inte tänka ett ögonblick:
– The picture of Elaine drinking from the Stanley Cup, of course.
Pete nickade, öppnade sin ryggsäck – och tog fram Bilden. Förstorad. I en snygg ram.
Det visade sig att han träffat gamla bartendern Brian och fått veta att han, mot alla odds, har det försvunna fotografiet i en byrålåda hemma i sin lya. Pete, som suttit med vid otaliga tillfällen då jag svingat grappa-glaset till Stanley Cup-bucklans ära, såg då till att få en kopia, förstorade, satte i ram – och gav den alltså till lilla mig på Neary’s igår.
Nu har jag äntligen det minne av Elaine jag längtat allra mest efter – och jag har också insikten att Peter Khoury är en vän för livet.
God bless his heart.

* * *
Jaha, efter en uppfriskande utflykt till Chicago och Detroit är bloggen alltså tillbaka I New York City och The woooorld’s most famous arena.
På menyn ikväll:
Rangers mot Jets.
Jag gör mig inga illusioner om att det ska bli en klang- och jubelföreställning av samma sort som den vi såg i The Joe i söndags – inte när Toby Orr saknas i Jets och inte när Rangers strugglar för att hitta någon form av identitet.
Men ändå.
Efter en dryg veckas frånvaro är det alltid kittlande att komma tillbaka till Garden. För känslan, för stämningen, för karaktärerna och för att…ja, för att man sitter mitt i världens bästa jävla stad och tittar på NHL-hockey.
* * *
Wow, Simon Gagne trejdad tillbaka till Flyers.
Och Mike Knuble har redan återvänt.
Nu behöver Holmgren bara övertala Foppa att göra en till comeback, så är det som 05-06 och 06-07 i The City of brotherly love igen.
* * *
Dan Girardi kan tydligen spela för Rangers, liksom penalty kill-specialisten Powe. Men Rick Nash, McDonagh, Del Zotto och Hanson Brother Asham är alla skadade.
Ojvoj, faktiskt.
* * *
Jag har oturen att höra honom öva – det gör alla inom fem kilometers radie – så meddelas kan att det är en ohemult gapig Pavarotti-wannabe som sjunger nationalsångerna ikväll.
What, Amirante är under the weather igen?
* * *
För den här bloggen, och några av dess läsare, är det förstås snudd på högtidligt att för en gångs skull få se Grant Clitsome live.
Han har kanske inte det tuffaste namnet i ligan – men väl det mest förbluffande.
Det känns ju som man gör sig skyldig till något åtalbart varje gång man säger det.
* * *
Köpte ni Aftonbladet idag fick ni ett helt uppslag med krönika, listor och förment skojfriskt ”plock” från NHL.
Den specialaren, presenterad under vinjetten ”Bjurmania” (redaktörernas idé, inte min, jag lovar…) kommer att återkomma varje vecka under återstoden av säsongen.
Så nu vet ni:
På tisdagar är det bara att hissa lädret och tjacka en blaska (för på nätet blir det materialet betydligt svårare att komma åt).
* * *
Även om det här är en helt ny upplaga, född ur Atlanta Thrashers ruiner , och även om den förträfflige Toby Orr Enström just ikväll är kvar hemma på den vanvettskalla Manitoba-prärien, tycker jag det känns rätt coolt med Winnipeg Jets.
När jag var liten knatte i mitten av 70-talet var det, tillsammans med Toronto Maple Leafs, den nordamerikanska klubb man läste och hörde och fantiserade om.
De hade ju sån enorm mängd kittlande svenskar under de där WHA-åren; Anders Hedberg, Lill-Pröjsarn, Lars-Eric Sjöberg Thommie Bergman, Willy Lindström, Kenta Nilsson, Curre Larsson och Mats Lindh.
Där skulle man varit bloggare, jävlar vad somliga i läsekretsen hade blivit griniga!
* * *
– Powe är old school. Såna gillar jag, säger Tårtan på sin presskonferens.
Det är som att höra Keith Richards säga ”Det här är Jack Daniel’s. Sånt gillar jag”.
Vissa saker goes without saying, liksom .
* * *
Mats Lindh….vad gör han idag, tro?
* * *
Får hjälpa ett par amerikanska kollegor att reda ut när SM-slutspelet hemma i Sverige kan tänkas vara över som allra senast.
Dom vill veta när Jesper Fasth kan komma över, kort sagt.
* * *
Lars-Eric ”Taxen” Sjöbergs svärföräldrar bodde i samma Borlänge-kvarter som min familj, så på somrarna hände det att man såg honom på Krokgatan.
Det var lika oerhört spännande som om Läderlappen himself kommit gående bland radhusen.
Inte nog med det:
Jag hängde med hans son, Magnus, ute i lekparken emellanåt också.
Svärföräldrarna hette, och heter, för övrigt Norén – och har barnbarn som bildat rock ’n’-roll-grupper kända som Mando Diao respektive Sugarplum Fairy.
Hur cool kan en och samma familj bli?
* * *
Jag ser inte vad som händer, men det hettar till i pressrummet. Nån skriker plötsligt:
– Jag försöker fajla en fucking story här, så leave me the fuck alone!
Ha, rena musikredaktionen på Aftonbladet under tisdagskvällar när skivrecensionerna obönhörligen skulle lämnas och man ville babbla för mycket med lo fi-Håkan Steen!
* * *
I den här bloggen, snabbare på de hårda puckarna än Hagge Hagelin, har vi redan rapporterat om den nya konferensindelningen, men nu börjar det bli mer officiellt och här kan den som är intresserad läsa mer:
http://www.nhl.com/ice/news.htm?id=657635&navid=nhl:topheads
* * *
Jag litar inte mer på Stu Bickel än på Stu i ”The Hangover” efter några roofies.
Men här är han, tillbaka på isen.
Rangers-spelarna får kolla så de inte har några tigrar instängd på omklädningsrumstoan.
* * *
Ojvoj, nu händer det grejor:
Erik Cole från Montreal till Dallas – och Mike Ryder andra vägen, från Dallas tillbaka till Montreal.
Grattis Habs, säger jag. Ryder är en favoritspelare i mina kvarter. Cole…not so much.
* * *
Fan tro’t, men gamla Surkålsmannen går och stryker runt pressläktaren.
Det vore en comeback av ren Foppa-dignitet, men han har ingen ackrediteringsbricka så jag vet inte.
* * *
Tänk om det varit Loui Loui Stars skickat till hockeyns mekka istället.
Inte för att jag vill honom något ont, men en svensk av den klassen i Habs hade varit orgiastiskt kul.
* * *
Nu har värmningen börjat på Garden och det ser ut som att Chris Kreider tröttnat på allt tjafs och tänker göra mål ikväll.
Själv ska jag ställa mig borta i pentryt och känna mig småmärkvärdig en stund.

Detroit – Vancouver 8-3 (Slut)
* * *
Ja, det är blev ju en weekend att minnas – för mig såväl som för Detroit Red Wings.
De fick först nolla Nashville och sedan hamra sönder Vancouver med absurda siffrorna 8-3 – och jag fick se den bästa live-underhållningen på hela säsongen och var alltså med när 14 svenskpoäng plitades ner i protokollet i en och samma match.
Vore jag inte en John Candy i nya, stela skor från Chicago skulle jag hjula uppför Jefferson Avenue och samtidigt sjunga nationalsången.
Enda problemet är att jag fortfarande inte har lust att boka någon flight hem till New York i morrn.
Det är så här det ska vara när det är NHL-säsong, jag vill vara kvar i Hockeytown.
* * *
Just som jag kommer hem till ett nästan helt tatuerarfritt Marriott – ja, det är några stackare som dröjer kvar i baren, såna som inte vill acceptera att årets höjdpunkt är över – och slår ner arslet i hotellrumsstolen börjar Oscar-galan.
Det är ju tajming av samma kaliber som Henrik Sedins när han vallade den där Sigfried & Roy-pucken i sargen till Daniel.
* * *
Journeys ”Don’t stop believin’” dyker upp just när den ska ikväll också – men fansen i The Joe hinner aldrig till ”South Detroit” för just när de laddar för den raden passar Jocke Andersson på och dunkar in sitt andra mål för kvällen.
Ett avbrott som går att stå ut med, gissar jag.
* * *
Zäta och den grillade med bröd från Järfälla-grillen skrockar gott åt nya, gemensamma radarparnamnet Zetterwall.
Men det är ju klockrent, de var fan inblandade i allting tillsammans ett tag.
– Men det är inte så svårt, det är bara att ge pucken till Zäta eller Pavel så händer det nånting. Om de inte är ligans två bästa centrar just nu kan man konstatera att konkurrensen är väldigt hård, säger Kron Wall of Pain.
* * *
– Det kändes som en sån där kväll när pucken letade sig in i kassen av sig själv varje gång, suckar Bobby Lou.
Det citatet skulle man kunna göra något riktigt elakt av, men här är vi snälla.
* * *
Det höjs på sina håll i Red Wings-kabyssen på ögonbrynen åt att bloggen bytt kostym sedan igår.
Fan, tror de att jag är som han den korrumperade snuten i första Sopranos-säsongen, han som suveräne John Heard spelade, och reser omkring med en enda, skrynklig uppsättning kläder?
Men till slut får jag i alla fall cred av backen med Vita Hästen-kopplingar.
Det var, egentligen, målet med hela den här resan…
* * *
Jocke Andersson, tvåmålsskytt och allt, har verkligen tagit chansen när han nu fått den
– Ja, det tycker jag också, säger han.
– Förra året var det väldigt stort när man kom upp och gjorde de första matcherna, men man visste inte riktigt vad man skulle förvänta sig. Nu hade jag ett annat självförtroende och de sa åt mig att bara fortsätta spela som i Grand Rapids och det har jag försökt göra.
* * *
Nä, fan, nu får det bli en room service och koncentration på Seth McFarlanes show i Hollywood.
Vi ses i New York inom ett par dygn – om jag nu nånsin åker hem. Annars hörs vi från nån lägenhet i Novi…

And the winner is…Red Wings! Med 8-3!
Oj fucking voj.
Mer sen

Detroit – Vancouver 5-3 (Period 2)
* * *
Det här går för fort.
Nej, inte spelet.
Matchen.
När det händer så här mycket, går i det här hisnande tempot och är så här roligt vill man ju inte att festen ska ta slut.
Så – kan de inte spela en match till direkt?
* * *
Wings gör en riktig kanonperiod och vänder alltså 2-3-underläge till 5-3-ledning – och har dessutom två bortdömda mål inne.
Ojvoj, vem hade räknat med det?
Men det ska ju också sägas att Canucks verkade tro att det var klart när hade skaffat sig 3-2-ledning och kom ut och var rätt kackiga i den här perioden,
Nu får de sig ett par hurringar av Vingeault och gör en betydligt bättre slutakt, det är vad jag tror.
* * *
Zäta och den grillade med bröd från Järfälla-grillen – Ja, Kronwall – är inblandade i allting som händer och powerplay-baljan kaptenen gör…ja, Zanoj, jag njöt. Sånt där får stammisar på Garden i New York oftast bara fantisera om på samma sätt som de flesta bara får fantisera om Elisha Cuthbert.
* * *
Kassian vet ju att han inte ska braka in i Howard som han gör i början av perren, men han är som en tonåring med för mycket överskottsenergi och kan helt enkelt inte förmå sig att stanna, det är för roligt att fortsätta.
Nånstans lite charmig, kan jag tycka. Men det kostar ett mål. Cleary kvitterar på den utvisning som följer.
* * *
Ordförande talar lyriskt om både personen och hockeyspelaren Lidas och det är alltid lika när folk får klart för sig att man är svensk.
Man hamnar liksom i god dager enkom för att man delar medborgarskap med Wings förre kapten.
Mästaren från Skogsbo har gjort livet lättare för alla landsmän som överhuvudtaget kommer i kontakt med NHL.
* * *
Fansen i The Joe är så ovana vid hårda tag att Tootoo får en standing ovation när han efter rungande propp hamnar i holmgrenskt gurgel med just Kassian.
Det var länge sen ett nyförvärv var så populärt i Hockeytown.
* * *
Nu skulle det smaka med Zätas royal snowballs.
* * *
Jaha, S_Avery, kan vi få veta vad herrn anser vara snygga tröjor då? Predators? Det ante mig…
* * *
Bobby Lou fnissar till synes gott med Eaves efter det bortdömda målet.
Fortsättning lär följa på Canucks-målisens underhållande twitter-konto, ofta späckat av föredömlig självdistans.
* * *
The Joe-DJ:n fortsätter briljera – nu med ”Let it Be” medan vi väntar på besked om Pavels baseboll-swing ska godkännas eller inte.
Men det hjälper – med all rätt – inte.
* * *
Bra där, Joacim Engström. Namnet ”Zetterwall” ska definitivt läggas på minnet för framtida användning.
* * *
Undrar vad en lägenhet ute i Novi kostar? Efter de här perioderna har jag ingen lust att åka tillbaka till New York igen. Det är i The Joe man ska sitta.
* * *
När han nu radat upp assists blir det väl ingen riktig Gordie Howe hat trick om Zäta börjar slåss.
Så ni får tills vidare nöja er med en Biffen hat trick.
En liveblogg, en kaffe och fet prilla snus.

Detroit – Vancouver 2-3 (Period 1)
* * *
Joho, senaste uppsättningen av The Sedin Show går för fulla hus i Detroit.
Tvillingarna snurrar i ett av sina första byten runt i Wings-zonen så Huskins & co börjar länga efter sjösjukpiller och till slut kommer det
Henrik, i position bakom kassen, slår en perfekt passning till Daniel och bom bom – 1-0.
Och sen iscensätter de ett konstverk som ser retlig enkelt ut, men hade platsat i en Siegfrid & Roy-show.
Henrik glider över rödlinjen och slår, väl medveten om hur levande The Joe-sargerna är, ner pucken i kortplanket. Där studsar den rakt ut rakt till Daniel, som med en fantastisk backhandsnärt i ”fel” kryss bakom Howard gör sitt andra för kvällen.
Det är bara radarpartners som spelat ihop i hundra år som kan göra så.
* * *
Kron Wall of Pain, som ju är het som grillad med bröd hemma i Järfälla-grillen just nu, krediteras för 2-1-målet men vänta ska ni se:
Han kommer hävda att även det skottet touchade någon framför kassen.
Och den här gången tror jag dessutom han har rätt….
* * *
Man kan inte klaga på underhållningsvärdet ikväll precis
Wings har spring kvar i benen från igår, Canucks blixtrar i varje anfall och det smäller fan hela tiden.
Risken är dock att hemmalaget kroknar vad det lider. Vid den här tiden igår hade matchen mot Predators inte ens börjat.
* * *
Men för Sedin-bröderna måste det också vara en frihetskänsla liknande den Tim Robbins till sist får uppleva i ”The Shawshank Redemption” att gå upp mot Wings och inse att det inte längre är som under de decennier Lidas mötte i anfallszonen.
Min gissning är att det slutar med hat trick för Daniel innan den här aftonen är över.
* * *
Stämningen i The Joe är verkligen osedvanligt ramalama-hög – och den dämpas inte av att publikfavoriten Tootoo lyckas få in ett äkta skitmål.
* * *
Jag satt ju här och halvsov igår och tänkte inte ens på att Wings spelade i det vita bortatsället – och således har jag inte heller lyckats utröna varför.
Ikväll ser vi dock rätt igen. Synd nog. Jag tycker de vita tröjorna är snyggast i hela ligan, med viss konkurrens av Blackhawks diton och Rangers jubileumströjor.
* * *
Ser nationalsångsvokalissan Karen Newman när jag tar hissen ner till pressrummet och vågar förstås inte säga det, men tänker:
– Hello…Newman!
* * *
Det är inte bara jag som tänkt att det är en bra idé att smöra för ordföranden i föreningen.
Det är kollegor här och babblar och gör sig till hela tiden och…ja, en gammal rövslickare som jag får väl ha förståelse för det.
* * *
Devils-Viktor, nu ger du upp lite väl snabbt och lätt. Du är rena jag när jag ser Leksand spela…
* * *
Fruarna som stannat hemma för att titta på Bradley Cooper börjar nog ångra sig nu.
Det här är ju en kanonmatch.
* * *
Ja, Habs-Tryggve, filmningarna hör också till Keslers mindre populära repertoar.
Men just ikväll har vi inte få se något värt en Oscar-statyett.
* * *
Tim Hortons-java ska nu hämtas – och sen börjar showen igen.
Fan vad bra allt kan vara ibland.

Ah, så härligt. Detroit Red Wings mot Vancouver Canucks, live i Joe Louis Arena.
Det mötet har länge varit ett av de absolut roligaste för oss som är satta att , i första hand, bevaka svenskar i den här ligan.
Men brukar ju få se halva Tre Kronor när de går i clinch – och bägge lagen är i allmänhet svinbra.
Just idag väger svenskfaktorn kanske inte fullt lika tungt som vanlig, det är första gången på två decennier Wings möter Canucks utan Lidas och Homer i laguppställningen och dessutom är både Hip Flexor-The Mule och förre canucken Micke Samuelsson skadade.
Men det kommer ändå att krylla landsmän som vet hur man spelar förstklassig hockey. Vi har världens bästa tvillingar och den grovt underskattade Alex Edler på ena sidan och Kapten Zäta, Kron Wall of Pain, Jonte Ericsson och nya stjärnskottet Jocke Andersson på den andra.
Så jag är ändå så euforisk som man kan bli i månaden februari och hoppas på entusiastiskt sällskap i kommentatorsspåret.
* * *
Jovisst, deltagarna i den lugubra tatueringsmässan förvandlade hela Marriott till en scen i fängelsefilmen ”Blood in, Blood Out” i natt och en sömnig biff ber härmed att få uttrycka en förhoppning om att det finns en särskilt stinkande dynghög i helvetet reserverade att de som går omkring i hotellkorridorer och skriker vid tre-halv fyra på morgonen.
* * *
Målskytten Kron Wall of Pain var förstås min target i omklädningsrummet efter matchen igår kväll, men innan jag ens hann ställa mina frågor om det den dråpliga fjösaren i mittperioden började han dividera med PR-John om att Cleary nog var på den pucken.
Meh, det är till att förstöra vinklar för sina landsmän i tredje statsmakten!
* * *
Vancouver får klara sig utan Bieksa-Pjäxan ikväll – och det är fortfarande frågetecken även för Booth.
Rätt tunga avbräck.
Men medan Wings svettades mot Predators igår kväll låg canuckerna och softade på sina sköna hotellrum – nån annanstans än bland tatuerarna på Marriott, hoppas jag innerligt – så de är utvilade och borde kunna bärga bägge poängen i den här matchen.
* * *
Kron Wall of Pain såg Viktor Stålbergs kommentar i bloggen om att Detroit är en ”skethåla” och går till våldsamt motangrepp:
– Ah, han är ju göteborgare. Då är allt annat än Göteborg och, i hans fall, Chicago hålor
Det där låter som något som måste redas ut på isen, tycker jag.
* * *
Ikväll är det Oscar-gala, så antalet spelarfruar är begränsat i The Joe.
De har sett sina män skjuta puckar och svettas förut, men Bradley Cooper med en statyett i handen på Kodak Theatre får man inte uppleva särskilt ofta.
Så merparten av the ladies i Red Wings-familjen är, enligt vad bloggen erfar, samlade hemma hos en viss skånska för ett klassiskt Oscar-party.
* * *
Ligans mest hatade spelare finns på isen ikväll. Nej, inte Sean Avery – han har slängt skridskorna i Hudson River han.
Ryan Kesler.
Det finns ingen som så många andra i ligan känner så stark antipati visavi.
Det beror inte i första hand på att han spelar fult, även om han kan göra det också, utan på att han – säger dom – ofta uppträder som ett arsel, ofta gnäller på domarna och alltid ägnar sig åt trash talk monumentale.
Men sånt skänker förstås bara extra kittling åt varje byte han gör.
* * *
Blir lätt nostalgisk när jag får lov att gå och besöka den sunkiga gamla toaletten i korridoren bakom pressläktaren i The Joe.
Där var vi några utpumpade, svettiga, törstiga, hungriga, kaffespeeade och exalterade deadline-surfare som stod och köade i femte periodpausen i den infernaliska Game 5 i Stanley Cup-finalen 2008.
Aldrig har det här jobbet varit roligare än då.
* * *
Alexandre Burrows, Max Lapierre och skadade Pjäxan får inte heller särskilt många julkort av sina motståndare; Canucks är överhuvudtaget ett extremt illa omtyckt lag.
Men igen:
Det gör det bara spännande och fängslande att se dem spela.
* * *
Är placerad intill självaste Kevin Allen idag – ordförande i Professional Hockey Writer’s Association.
Nu ska här smöras, så jag – möjligen föreningens minst prominente medlem – får lite högre status…
* * *
Monstret skulle ha stått idag – men han har dragit upp sin skadade ljumske igen.
Jag hatar ljumskar.
* * *
Efter matchen igår var det förstås mycket omklädningsrumstugg om det förslag till ny konferensindelning som CBC tidigare under kvällen hade avslöjat och som, om den blir verklighet, innebär att Detroit blir ett östlag och hamnar i en ny konferens med Boston, Buffalo, Florida, Montreal, Tampa och Toronto.
– Fantastiskt, tyckte både Zäta och Kron Wall of Pain och lade sedan ut texten om fördelarna med att få spela mer i den egna tidszonen.
Vad de inte luftade offentligt var ivern över att få hänga så mycket i Florida, just dom två kan inte lura bloggen…
* * *
Som någon skrev i ett långt och mycket välformulerat inlägg i kommentatorsspåret igår.
Det känns verkligen som att Daniel och Henrik är on the verge att explodera nu och mycket väl kan bryta igenom de sista hindren just mot Detroit ikväll.
Och när vore det mer passande med en tvättäkta Sedin Show än under Oscar Night?
* * *
Själv är jag så uppspelt över det nya upplägget med konferenser och slutspel att snålvattnet sköljer över tänderna, men om det ber jag att få återkomma när systemet – förhoppningsvis – röstas igenom kommande vecka.
* * *
– Warning, warnig , this is a Hornqvist test, hojtar speakern strax innan publiken släpps in och låter hesa fredrik bröla.
Men…det var ju igår Hörnqvist var här, tänker jag.
Sen inser jag att han bara säger ”horntest”.
Man hör det man vill höra.
* * *
På vägen till The Joe utifrån de burgna förorterna den laddade Kapten Zäta idag med Borlänge-musik:
Miss Li gick het på bilstereon.
Och så kom det lite mäster Dylan på det.
Detta är dagens scoop i bloggen.
* * *
Det kan vara inbillning, men det känns som att det vattniga pressläktarkaffet från Tim Horton’s smakar extra magnifikt just ikväll.
* * *
Varken Iain McIntyre eller Cam Cole har skickats hit av Vancouver Sun, vad jag förstår av sittplatsschemat.
Det är ju fan som att underlåta att skicka Big Papa Wennerholm på VM.
* * *
Det börjar kännas som det var väldigt länge sen man fick se en tvättäkta Kron Wall of Pain-propp, men det är inte att vänta ikväll heller.
Motståndarna i väst vet alldeles för väl hur ont det gör att åka in i den väggen och håller nogsamt skallarna uppe när stridsvagnen från Järfälla är på isen.
Men det är klart, Kesler…han fick sig en jävel förra säsongen och kanske kan plockas igen.
* * *
The outfit stormatchen till ära: Svart kostym, ljusblå skjorta och svart slips med grått zickzack-mönster.
Målet är att till sist få ett godkännanden av en kritisk back med kopplingar till Vita Hästen…
* * *
Noterar att både fans och media i New York nu blivit så oroliga att de hemfallit åt hoppet att Rangers ska bli den här säsongens Kings – och alltså följa upp en högst tveksam grundserie med ett playoff-framträdande för historieböckerna.
Well, potentialen finns ju, men för Kings var det stora problemet ifjol en sanslös oförmåga att göra mål. Det problemet har Rangers också – men samtidigt så många fler…
* * *
Det spelar ingen roll var, eller hur långt, de åker: Canucks har alltid fans med sig. Här är hela kortsidan bakom Luongo och Schneider fullspäckad av entusiaster i gästernas jerseys under värmningen.
En mäktig syn.
* * *
Penguins i förrgår och Bruins idag…ingen kan komma och påstå att Markström fått en mjukstart på sin NHL-säsong.
* * *
Edler är en av få i Canucks som värmer utan hjälm. Det ger som alltid extrapoäng i bloggen.
* * *
Här blev till sist lite hejigt igår kväll, men det är som vanligt Hockeytown – det krävs stora shower för att den bortskämda publiken här ska få upp pulsen.
Idag känns det dock på förhand som att ovanligt många är ovanlig peppade.
Det är väl Kesler…
* * *
Filppula. Håll koll på honom. Han gjorde sin bästa match för säsongen igår och ser toppen ut på värmningen idag också.
* * *
And the winner is…well, vi får vänta med det beskedet, både här och borta i Hollywood.
Häng med på resan dit!

Detroit – Nashville 4-0 (Slut)
* * *
Det blir en redig transportsträcka till slutakt, men vi får i alla fall se Kron Wall of Pain dra på en mörsare – en riktig en den här gången – som Cleary kan styra in till 4-0 och till sist också höra The Joe förenas i ”Don’t Stop Believin”, givetvis med fett eftertryck på raderna om South Detroit.
Det finns mycket lite som väcker starkare minnen hos mig.
Och därmed drar vi ner rullgardinen här – det som skulle hamnat i sedvanlig slutrapport tar jag mig friheten att spara till introt i morrn.
Nu åker jag istället hem till tatuerarna på Marriott.
Kommer hålla mig på rummet, annars slutar det med att jag likt Stu i ”The Hangover II” får Mike Tyson-bläffa tatuerad i plytet….

Detroit – Nashville 3-0 (Period 2)
* * *
Råbiffen – ja, Tomas Tatar alltså – hugger som en skallerorm efter att Jocke Andersson rotat fram pucken i en härlig röra i målgården och så sitter 2-0.
Sen får Kron Wall of Pain på en strumprullare som ställer Pekkarini helt och hållet – och så är det 3-0.
Ojvoj,.
Men det är inte orimliga siffror. Red Wings är jävligt hungriga och inspirerade och angelägna om att få två poäng.
Samtidigt märks det att Preds hade den här matchen mot Canucks igår.
De skapar för all del en hel del framåt, Howard utför några Dillinger-moves även i den här perioden , men de orkar inte täta den egna zonen på önskat Trotz-vis.
* * *
Jädrar, Bengan blir så arg på White – är det väl – under gurglet precis vid periodslutet att visiret immar igen.
Det ser man inte ofta.
* * *
Kron Wall os Pains fösare är en påminnelse om Lundqvist gamla maxim om att inga skyttar är svårare att stå mot än de som inte vet vad de håller på med, hi hi.
* * *
De lugubra scouterna håller ännu så länge tätt i den här pausen.
* * *
Jag har inte sett varenda samtliga, men nog måste väl det här vara Filppulas bästa match för säsongen?
* * *
Trotz får skicka fram Gill till Howard i tredje. Som han brukar säga: Det är som att ställa en mindre bil i målgården.
* * *
Den där kön utanför Privé ser för några ögonblick ut att bli ännu längre när Clune boardar Ian White och det hade ju Red Wings behövt ungefär som stan de bor i behöver en ny ekonomisk kris.
Men dessbättre verkar han klara sig okej.
* * *
Nej, nu kom det besked att Gill är skadad och inte kan spela mer. Så mycket för det taktikförslaget.
* * *
Ser ni vad lite mål det är överallt nu då? Det är ju det jag säger, när inte Penguins och Flyers möts produceras det alldeles för lite.
* * *
Clune ser för övrigt inte så nöjd ut åt att den förträfflige dj:n spelar Becks ”Loser” när han sätter sig i utvisningsbåset – och den är lite grov, är den inte?
* * *
Något nedslående att plötsligt hitta parkeringsbrickan i fickan.
Den ska ligga synlig på instrumentbrädan – inte ligga och såsa med snusdosor i kavajfickor.
Vilket wojne wojne om hyrbilen blir bortfraktad.
* * *
Kometen, Sabres skulle aldrig ha sparkat Påven…f’låt. Lindy.
* * *
Just som Rob4, i kommentatorsspåret, undrar när jag ska åka till Bridgestone kommer Predators PR-chef fram och ställer samma fråga.
Det är unheard of i den branschen, surskallarna i en stad jag just lämnade skulle exempelvis bli chockade om de såg att kollegor behandlade representanter för internationell media som…ja, riktiga människor.
Men så gillar vi Tennessee-klubben också.
12-15 april verkar för övrigt vara en bra plan för in del.
* * *
Tack, Thomas Pettersson. Då vet vi alltså att Zätas Royal Snowballs är kokosbollar. Jag gjorde helt andra associationer, men nu pratar vi inte mer om det.
* * *
Red Wings har tappat stora ledningar förr, men inte ikväll väl?
Om 20 effektiva vet vi.

Detroit – Nashville 1-0 (Period 1)
* * *
Nja, det här var ju inte alls så dumt.
Det händer saker i båda zonerna, tempot är högt och intensiteten en helt annan än under exempelvis första akten i Chicago i går.
Mål blir det också, när Drew Miller får tag i en retur efter ett Kron Wall of Pain-skott och viker den runt grymma Pekkarini.
Och förmodligen är det rent underhållningsmässigt bra att det är hemmalaget som gör första målet; nu måste Trotz gasa åtminstone lite.
Fortsättningen ska bli kul att se.
* * *
Irritationen över att Babs inte spelar Monstret mildras något när Howard rånar predator efter predator på mer eller mindre givna mål.
Han är rena John Dillinger ikväll
* * *
Nu pratar om återigen om de ”royal snowballs” som säljs till Zätas ära.
Vi måste gå till botten med det där, jag
* * *
Klokt att vila Lundqvist ikväll. Han slog igenom i Bell Centre hösten 2005, men sedan har det varit rena rama skräckarenan för herr Kung.
* * *
I den här går min sista prilla Ettan.
Sedan är jag hänvisad till lätt eau de toilette-doftande General.
Den senaste laddningen från Swedish Match har nämligen fastnat i ett UPS-lager på Newark och såna gånger finns inga andra alternativ än att snällt vandra till Rex Barclay på 42:a och handla b-sorteringen.
Kunde vara, kunde saknas alternativ helt och hållet och då skulle jag röka ihjäl mig, men ändå:
Just den här sista prillan av Ljunglöfs finaste känns svårt melankolisk.
* * *
PR-Todd kommer gående på pressläktaren, stannar bakom bloggen och frågar med spelad stränghet:
– Var har du rocken?
För de som var med och lästa förra helgen är förhoppningsvis roligt? Kanske? En liten, liten smula i alla fall?
Nehej, okej då.
* * *
Jocke Andersson har emellanåt energi som en hel MC5-låt (nöjd, John J?)
* * *
Har ett tag svårt att koncentrera mig på vad som händer på isen.
Det beror på att självaste Ken Holland står precis bakom och flässar med scouter från Los Angeles och San Jose.
Han verkar gladare än väl egentligen har anledning att vara.
* * *
Nä, Rob4, jag gillar också Predators, människorna i klubben och staden laget har som hem – men i år har de inte varit inne på publikfrieri i högra grad än vad försäkringsagenter brukar vara.
Ikväll, dock, har de fan knäppt upp några knappar i skjortan.
* * *
Fan, nu är det nån av de här scouterna som släppt en brakare!
Vad är det för brottartakter?
* * *
Zäta har, som vanligt, varit suverän där ute och kommer göra mål ikväll, det är jag nästan helt säker på.
* * *
Han från Los Angeles är huvudmisstänkt, han ser ut som en sån som skiter i vad andra tycker – bokstavligt talat.
* * *
Ja, då tar vi andra perioden vid hornen och åker med då.
Hörs snart.

Styr snitsigt ut genom Chicagos sydöstra förorter, touchar norra Indiana, vinkar åt Familjen Jacksons Gary och skär sedan rakt igenom Michigan
Schwosch säger det – och så är jag plötsligt i Stevie Wonders, Elmore Leonards, Iggy Pops, Henry Fords, Marvin Gayes, Clarence Worleys, Eminems, Jimmy Hoffas, Aretha Franklins, Mitch Alboms, Jack Whites och Zäta Zetterbergs Detroit igen.
Det är den senare vi ska se ikväll – förstås. Hans Detroit möter Nashville hemma i The Joe och ska försöka få ordning på grejorna efter ett par tunga veckor.
Någon som vill vara med bloggen och titta?
* * *
The Joe för andra helgen i rad alltså?
Ja, det var en del klagomål förra säsongen – framförallt från vissa spelares morbröder och andra släktingar i Vetlanda-trakten – om att jag skrev för lite om Red Wings.
Så nu har jag bosatt mig här.
Nä, nu ljög jag nåt fruktansvärt – jag är osäker på om jag skulle flytta hit ens om jag fick hockeyspelarnas löner. I själva verket är detta dubbelbesök bara en tillfällighet; Viktor Fasth, som vi behövde ett reportage om, var här för en vecka sedan och Vancouver, som vi också vill skriva lite mer om, möter upp i en halv-matiné i morgon. Den här matchen är bara en liten saturday night bonus.
Och de där småländska morbröderna lär det ändå inte gå att få tyst på; den dom vill se och läsa om har ju fel på hip-flexorn, vad fan nu det är, och spelar inte.
* * *
Det hanns bara med några få öl i hotellbaren igår kväll och där fanns inga cougars att dansa med.
Det vara bara jag och en vemodig ”Up In The Air”-känsla, men ibland är ju det det bästa som finns.
* * *
Red Wings skadelista är fortfarande längre än kön till Privé hemma i Zätas Sundsvall på lördagkvällarna.
Läget ljusnade något när Micke Samuelsson kom tillbaka mot Minnesota förra söndagen, men han bröt omedelbart ett finger och är redan tillbaka i den där kön (vilket förmodligen känns precis lika frustrerande som det skulle göra om man äntligen hade kommit in på Medelpads eget Studio 54 och direkt fick gå ut och ställa sig längst bak igen.)
Han har just nu sån otur att han får Sami Salo att framstå som Alexander Lukas,
* * *
Blir något förbryllad när jag kommer till hotellet för snabbt ombyte – man kör inte bil i kostym och man går inte på hockey i bilkäder – och får se den vanligtvis sobra lobbyn på Marriott Renaissance Center förvandlad till ett mellanting av hårdkokt fängelsefilm och raderna längst fram på en The Cure-konsert.
Det visar sig att jag delar boende med en hel jävla tatueringsmässa!
Kan bli en intressant afton…
* * *
Kan inte påstå att jag förväntar mig inte direkt underhållning så jag börjar slå mig på knäna av den här matchen.
Predators har spelat riktigt kärv och snål Lasse Falk-hockey den här säsongen i synnerhet på bortplan – och med kön ringlande ut på torget utanför Privé har Red Wings näppeligen vapen enough att bända upp den grundligt låsta motståndarzonen.
Men Pavel är ju, till skillnad från förra helgen, med och att titta på när Pavel spelar hockey är alltid en översinnlig skönhetsupplevelse, no matter what.
* * *
Har ont i en tå. Det beror antigen på de nya dojorna– eller på gikt, också känt som portvinstå och ”den frossande mannens sjukdom”.
Det vore inte alldeles orimligt…
* * *
Jag älskar att Ovie plötsligt exploderar och gör hat trick – för att hans kex, Maria Kirilenko, sitter på läktaren i Verizon.
Det är så riktiga artister
* * *
Den godmodige Jan-Öjvind Swahn-kopian som kommenterar Predators matcher på tv – och ofta gör det med en entusiasm som får Niklas Holmgren att framstå som han som läser upp Sjörapporten i P1 – tränger sig förbi i den lilla pressboxen och hälsar glatt.
Det tycker jag är trevligt.
* * *
Geno Malkin borta med vad som verkar vara riktigt allvarliga hjärnskakningssymptom, likaså
Det är så jävla, jävla trist. Dom bästa ska spela, annars är det inte…på riktigt.
Jag vet inte vad man ska göra åt det, men det har börjat gå för fort på isen och därmed blivit för farligt.
Att behöva propagera för ett återinförande av redline offside känns som ett nederlag, men kanske är det ett måste.
Så här kan det bara inte fortsätta.
* * *
Norra kvarken…nord-nordostlig vind…ah, fölåt. När nu Sjörapporten helt otippat kom upp kunde jag inte låta bli att dra den.
* * *
Jag inser att Privé kanske inte existerar längre, men det struntar jag i. Det ar THE place på den tiden jag hängde i Zätas hoods.
* * *
Vad som möjligen kan tala för hemmalaget i den här matchen är att Predators fick krama ur sig hela tetrapak med mjölksyra mot i en verklig standoff med Vancouver igår kväll.
Men slår man inte Columbus på hemmaplan slår man förmodligen inte segt Nashville heller, I’m just saying.
* * *
Är det någon som skrivit brev till The Joe-discjockeyn sedan senast?
Han spelar bara hemkokt Detroit-musik timmen innan publiken släpps in på läktarna. Four Tops, Stevie Wonder, Eminem, White Stripes och Supremes. Till exempel.
Jag blir varm i hela hjärtat.
* * *
Bengan Hörnqvist gjorde comeback efter sin knäskada för några matcher sedan och ska vara med i kväll också och jag får under värmningen intrycket att han tänker visa nåt ikväll.
Kanske att det fortfarande finns en Homer i ligan – bara med annan tröja på sig.
* * *
Äh, Jimmy Howard börjar för Wings.
In med Monstret!
* * *
Kan det vara så att Kings skakat av sig baksmällan nu? Det brukar jag också tro framåt sena eftermiddagen, men sedan kommer ångesten…
* * *
Pansarkryssaren Hal Gil formligen STÄVAR fram över isen under värmningen.
Det är, som alltid, en överväldigande syn.
* * *
Okej, eftersom detta nu som sagt bara är en bonusmatch inför morgondagens drama får ni stå ut med att detta kanske blir en mer knapphändig blogg än vanligt.
Jag ska försöka slappna av och bara kolla lite, vem vet jag kanske till och med kan lära mig nånting..
Men vi får se, det brukar gå so so med de ambitionerna.