Chicago – San Jose 2-1 (Slut)
* * *
Det vore magstarkt att påstå att karneval utbrutit i ”Spanarna på Hill Street”-slasket på Chicagos gator, men likafullt.
Ett rekord är ett rekord ett rekord,
Och egentligen borde hela stan fira att laget tagit poäng i sjutton raka matcher i inledningen – det är ingenting annat än absurt bra gjort.
– Ja, att vinna har nästan blivit vardag här. Bara vi inte börjar ta saker för givet och glömmer bort hur mycket jobb som krävs för att ta två poäng i den här ligan, säger Yellbear när han efteråt står och kämpar emot snusabstinensen.
Bara det faktum att han säger en sån sak borgar väl för att det inte ska hända.
* * *
Om jag ändå förutspått att hemmalaget skulle explodera i tredje.
Då hade jag, när Saad i numerärt underläge direkt i början på tredje gjorde 2-1, kunnat klämma till med:
– Vad var det jag saade…
* * *
Han ser extremt sugen ut när jag sträcker fram dosan, men om jag misstänkte.
Yellbear blev renlevnadsman i Italien och vill inte återuppliva gamla traditioner från 2010, när varje seger i slutspelet belönades med en prilla a la Biffen.
– Jag försöker låta bli, grimaserar han.
Skandal.
* * *
Tänk att Ray Emery får uppleva en andra akt.
Jag trodde han var färdig för historieböckerna efter fiaskot i Ottawa, när han först behandlade Stanley Cup-finalen som om det inte var nåt annat än ännu en rutinmässig dag på jobbet och året därpå blev osams med hela omklädningsrummet.
Men här står han och är rena Göran Högosta när det behövs som bäst.
Good for him.
* * *
Det verkar ta ett tag att gå in de här nya skorna. De sitter så stelt kring fossingarna efter fem timmars bloggande att det ser ut som att även jag har skridskor på mig när jag klampar in i omklädningsrummet.
* * *
Och nej, Saad ser inte direkt saad ut när han sätter den där finfina pruttaren vid bortre stolpen (usch vad dåligt; den får du ta på dig, Zydden…)
* * *
Det har jag inte sett förut, men det är alltså några som jobbar i The Madhouse som har kontor med fönster ut mot arenan.
Precis som George Costanza när han var anställd av New York Yankees.
Fan vad coolt.
* * *
Bobby Hull inzoomad i jumbon i tredje – och han ser tammefan ut precis som Derek Jacobi i ”Jag, Claudius”, om någon minns den gamla tv-serien.
* * *
Det blir till slut lite Holmgren-gurgel också, med den ständigt grinige Clowe inblandad.
Han känns som en sån där som borde gå en anger management-kurs.
* * *
Replikskifte med Viktor Stålberg.
Viktor: – Jaha, flyger du hem nu.
Biff: – Nej, jag åker vidare till Detroit imorrn.
Viktor: – Ah, vad ska du i den skethålan och göra?
* * *
Blir väldigt mycket Lasse Kongo när jag kommer ut på parkeringen och inser att jag är instängd – av en jävla Toyota-förare, till på köpet.
Det är inte idealt när man har bråttom och vill hinna ta en klämtare innan läggdags.
* * *
Nästa gång jag träffar honom SKA jag sitta i Dogges knä.
* * *
Oduya?
Ja, han var bra men vad han har att säga vet jag inte för han har lagt på sedvanlig rem och försvunnit ur omklädningsrummet innan vi hunnit ta upp intervjubandarna och när jag ber Yellbear kolla om det går att få ut honom igen suckar Russnäs finest.
– Jadu, det är en seg människa…men jag ska höra.
Det blir intet.
Jag gråter.
* * *
Besvikelsen när man kommer på att det är tidsskillnad och först lurar sig själv att man kommer att vinna en timme på vägen dit och sedan inser att det är precis tvärtom…den är tung.
Men i morrn bär det i alla fall av ditåt och då hörs vi igen, amigos.

Rekordet är slaget, Blackhawks vinner med 2-1 – och har därmed den bästa starten i NHL-historien.
Mer kommer sen.

Chicago – San Jose 1-1 (Period 2)
* * *
Till slut, efter längre väntan än jag kan minnas att man nånsin behövt stå ut med, kommer det:
Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du
Viktor Stålberg är under kontring efter 16.40 siste hemmaspelare på pucken vid vad som närmast kan liknas ett självmål och därmed är det kvitterat.
Ett skitmål, men i och med det kanske man kan hoppas att det blir lite mer liv och tempo och swinging dick i det här rekordförsök
För i huvudsak är det en jävla seg mittperre.
Hawks försöker trampa igång och ligger på duktigt, men skapar mycket lite. Det går för sakta – till och med i två powerplay som för några ögonblick får mig att tro att jag är tillbaka hemma i New York.
Kom igen nu, boys. Ge pappa Bloggen en slutperiod som gör att det känns som att det var värt att kallsvetta sig igenom den turbulenta flygresan igår.
* * *
Hanson Brother Carcillo flyttas inför andra upp i förstakedjan med Toews och Hossa.
Det tycker jag indikerar att Quenneville delar uppfattningen att spelet var för beskedligt och opassionerat i början.
Lite mer glöd blir det också; om inte annat irriterar han hajarna så de måste bita och ta utvisningar.
Men kedjekamraterna måste visa huggtänderna de också.
* * *
Rolig gosse som blir inzoomad i kisscam och istället för tjejen pussar sitt ölglas.
Jag förstår precis, höll jag på att säga.
* * *
Samtidigt gör Sharks förstås, som det brukar heta, en bra bortamatch.
Vilket i och för sig bara är en omskrivning för att de spelar skittråkigt, men ändå – det är tajt som i rumpan på en schimpans bakåt, utom just vid kontringen när det blir mål.
* * *
Thor Nelson gör i alla fall en kanonmatch.
Inte ett misstag hittills. Inte ett!
* * *
Hur gick det nu, var det någon som sa ”låt Biffen sitta där han vill sitta” där hemma i sitt svenska vardagsrum?
I så fall ber jag att få tacka, för det funkar fortfarande – och jag kan breda ut mig som en hel Kjell Samuelsson över min tomma bänkrad.
* * *
Dogge har alldeles rätt. Han gör jobbet och det är det som räknas. Inte huruvida man kan åka skridskor som Tonya Harding eller inte.
* * *
Fan, förra gången blev det ju – för att tala Niklas Holmgren-svenska – gurgel till och med mellan Toews och Big Joe.
Kan inte det hända igen?
* * *
Korrekt – det är mot Detroit jag styr imorgon, för att se matchen mot Nashville och därefter halvmatinén mot Arne Weises Vancouver på söndag.
Kul matcher.
Men framförallt är jag euforisk över att få köra I-94 igen. Den har jag bara klippt en enda gång och jag minns den som en suveränt sunkromantisk sträcka.
* * *
Okej, sista 20 nu då.
Låt det för fan brinna till i dårhuset.

Chicago – San Jose 0-1 (Period 1)
* * *
Nej, hallå där.
Det var ju inte så här det skulle se ut.
Men tyvärr:
Den historiska matchen i dårhuset har varit både tam och slafsig de första 20 och jag hade redan börjat författat ett aktstycke om att det den står 0-0 av en anledning, men precis i slutsekunderna lyckas Marleau forcera in en puck bakom Ray Emery.
”Världens bästa lag” får se till pumpa igång mer adrenalin om det här ska sluta som hela partysugna Chicago vill.
* * *
Är det en AC/DC-konsert?
Är det ett expresståg i New Yorks tunnelbana som dundrar förbi på stationen vid Astor Place?
Är det Biffen som sätter sig på en trasig stol och kraschar i parketten?
Nej, det är United Center som vrålar sig igenom amerikanska nationalsången.
Ha ha, det är alltjämnt en av de stora amerikanska idrottsupplevelserna.
* * *
I den mån det nu alls skulle bli några mål i den här perren är det dock helt i sin ordning att det är hajarna som får det.
De har, tycker jag, varit lite mer glupska och alerta i offensiven.
* * *
För egen del tycker jag det är få som åker överstegsåkning baklänges snyggare än Yellbear Hjalmarsson.
* * *
Som vanligt hetsar de Madhouse-publiken med snyggare, mer suggestiva och historiskt laddade intron också.
Det är så man får upp decibeltalen till jetmotornivåer,
* * *
Typiskt att Scott Gomez ska vara petad när jag får ett sällsynt tillfälle att se honom live.
Det är lite som att få vara med i ett Seinfeld-avsnitt – och så är Kramer på semester.
* * *
En rörd Ed Olczyk är ute på isen och bejublas före matchstart också, oklart varför men han är alltid trevlig och hälsar så jag är helt för det.
* * *
Det verkar vara rätt dålig is där nere.
Den smälte förmodligen när Swedish House Mafia började stegra i onsdags.
Men don’t you worry child, som Ingrosso & co brukar säga.
* * *
Några små glimtar av den ”nye” Patrick Kane får vi i alla fall se, men jag vet inte hur ny han är egentligen: Den ende jag nånsin sett som verkar tycka det är lika roligt att spela hockey är Micke Nylander. Så har det alltid varit och så är det nu också.
* * *
Fan då, jag trodde vi skulle få skriva sagan om hur Markström höll nollan mot Crosby & co.
* * *
Det är nåt underligt med belysningen i The Madhouse.
När man sitter nere vid rinken på morgonvärmningarna ser det ut som överallt, men uppifrån de höjder där de placerar oss ser det mörkare och, how to put it, gulaktigt ut än någon annanstans – och efteråt minns man det alltid som att man sett matcherna i halvdunkelt.
Men inte mig emot.
Det ger hela vyn lite av det mystiska, nästan overkliga skimmer man såg på bilder från mytomspunna NHL när jag var liten och tanken på tv-sändningar från världens bästa liga tedde sig som en omöjlig dröm.
* * *
Det här är numer en städad och anständig blogg, så nej, Blackhawks isskrapande cheerleaders ska inte nämnas.
Men jag tror ju fortfarande att de är klädda som de är för att distrahera the joe thorntons of the world.
* * *
Fin reklam för Lemonhead(s) på sargen vid hemmalagets bås. Är det Rocky Wirtz själv som är Evan Dando-fan?
* *
Rob4 och Kometen, ni har rätt båda två.
Ges tillfälle dansar jag överallt – men Chicago är the cougar capital of the midwest, så här putsar vi skorna med särskild old school-snits.
* * *
Såna här stora matcher får bara de bästa döma, så givetvis är vår vän Thor Nelson linjeman ikväll.
Jag blir så glad.
* * *
So far so good….ingen i den kärva PR-staben har hittat mig ännu, så tills vidare sitter jag på min tjuvplats på fel sida av pressläktaren – med en hel bänkrad för mig själv, faktiskt – och njuter.
Säg nu rakt ut därhemma att det måste få fortsätta så….

Åh, The Madhouse on Madison…
Det finns ingenstans – i alla fall inte i USA – där det är roligare att se på ishockey.
Några av de allra roligaste slutspelsfajter jag nånsin upplevt har varit i den här gigantiska hallen.
Konferensfinalen mot Wings 09, diton mot San Jose året därpå, krigen mot Vancouver, finalerna mot Flyers 2010…
Och faktum är att matchen ikväll, mellan Blackhawks och Sharks, ramas in av samma slags stämningar och känslor som en tvättäkta playoff-drabbing
Blackhawks kan ju slå rekord och fullborda den bästa starten någonsin med sjutton raka matcher med åtminstone en poäng – och viss hysteri har därför utbrutit i Chi-Town…
– Fast det är mest media som bryr sig om det där. Vi tänker inte så mycket på rekord, försöker Viktor Stålberg påstå efter morgonvärmningen.
Tror jag som jag vill på.
När temperaturen skruvas upp så här högt sipprar hettan in även i omklädningsrummen och hur de än försöker dölja det märks det tydligt på spelarna
Dom vill vinna den här matchen – som de inte velat vinna en match sedan de senast var i slutspel.
* * *
Det är snöigt och slaskigt och grått och jävligt i Chicago – och jag blir helt betagen.
För det ser ut, och känns, precis som i den klassiska vinjetten till ”Spanarna på Hill Street”.
Jag förväntar att få se LaRue och Washington stå för tunnklädda och blåsa på varsin pappmugg i varje korsning jag passerar
* * *
Och lika mycket som Blackhawks vill slå rekordet, lika het är Sharks vilja att krascha partyt.
– Japp, ikväll ska vi hindra ett rekord, konstaterar Crankshaft Murray med ett belåtet leende när han bökar sig ner på sin plats i omklädningsrummet efter morgonvärmningen.
Då får de spela fan så mycket bättre än as of lately och Dogge tror att segern senast mot Blues kan vara en liten vändning.
– Vi är ju seven up and seven down. Nu är det dags för seven up igen, menar han.
Själv föredrar jag Pepsi.
* * *
Erik Karlsson höll, som väl alla sett, presskonferens i Ottawa i dag – och strax därefter ringde han yours truly.
Beskedet var detsamma i min lur som vid podiet i Scotiabank Place:
Han tror inte att Cookie ville skära av hans hälsena, men han ville ge honom ett tjyvnyp och det blev sedan värre än han tänkt sig.
– Han visste vad han gjorde, han har varit efter sedan jag kom hit, suckar Norris Trophy-vinnaren.
Och vem kan på allvar invända mot det? Det är bara de som själva är på isen som verkligen vet vad som sägs och vad som händer och säger det småländska hockeysnillet nu att han alltid haft Cookie efter sig finns det ingen anledning att tvivla på det.
Jag står helt på hans sida – och förstår att marodören från västra Pennsylvania inte får svar på sitt sms.
* * *
Det blir aldrig mycket tid över såna här snabba resor, idealet är ju egentligen två matcher med en klämdag emellan, men är man i Chicago så är man då – då måste man bara ut och vispa lite i det fascinerande myllret.
Och shoppa; bara New York har ett utbud av kommers som kan mäta sig med det i centrala Chi-Town.
Därför sitter jag nu här med ett par splitternya pjucks och känner mig lite salt.
Fast mest är jag nervös.
De är, visade det sig under promenaden från parkeringen till pressentrén, halare än Patrick Kanes sneakers om somrarna och risken för vurpor som omgivningen skulle finna kraftfullt underhållande är monumental.
* * *
Duncan Keith och Brent Seabrook, visst. Det är Chicagos motsvarighet till Magnus Svensson och Tomas Jonsson. Men det blågula backparet, Yellbear och Oduya, har också övertygat enormt under det nästan overkliga inledningsracet.
– Hjalmarsson är som en ny spelare. Han har alltid varit bra defensivt, men plötsligt vågar han göra saker med pucken också, berömmer Stålberg.
Yellbear, som spelade med Bolzano under lockouten, kluckar gott.
– Jag har självförtroendet från Italien med mig hit.
Fast sanningen är förstås att Russnäs finest medvetet slipat på sin offensiv.
– Jo, så är det. Jag har tänkt mycket på att inte bara slå iväg pucken utan försöka vara med i uppspelen också. Det är såklart mycket roligare, förklarar han.
* * *
Vilken månad det här varit. Först avgick påven – sedan fick Lindy Ruff sparken i Buffalo.
Det är händelser av samma dignitet.
* * *
Dogge har vänner överallt.
Den här förmiddagen är det en hel familj som kommer in i omklädningsrummet och hälsar och en liten knatte i fin Murray-jersey som får sitt i den råbarkade knä och bli plåtad.
Det vill jag också, men vågar inte fråga…
* * *
Hälsar för första gången på Henrik Karlsson – som visar sig vara en mycket trevlig fyr.
Sen går det en timme och så blir han nerskickad till AHL igen.
Hoppas någon kan förklara att det inte automatiskt händer bara för att man träffar bloggen…
* * *
Jag är vanligtvis rätt förtjust i den typ av heltäckningsmatta de lyxat till det med i pressboxen i The Madhouse (ja, så amerikaniserad har min smak blivit).
Men med de här blankpolerade sulorna – inte helt olika däcken på New Yorks taxibilar – känns den inte helt lyckad.
* * *
Dogge har so far haft en lätt frustrerande säsong för egen del. Tidvis har han varit petad och tidvis fått minimalt med istid.
– Well, vi har nya back-coacher och jag är van vid att få ganska lite istid såna gånger. De kanske inte tycker att det ser så bra ut, he he, men…det handlar ju om att få jobbet gjort, suckar han.
Du menar…?
– Att dom inte fattar vem som är bäst!
Om en helt kontinent ändå inte skilde Dogge och bloggen åt. Det blir ju en automatisk kvalitetshöjning på materialet så fort han finns i samma riktnummersområde.
* * *
Hanson Brother Carcillo gör comeback för Hawks ikväll och ser mycket nöjd ut där han sitter intill Stålberg och knyter av sig grillorna efter värmningen.
Annat var det för tre år sedan, efter femte finalen, när han var petad och efteråt satt på en låda utanför Flyers kabyss och blängde bort mot kalabaliken utanför segrarnas högkvarter.
Jag tror aldrig jag sett en blick så full av förakt och avsky.
* * *
Apropå pressboxen har jag tilldelats en riktig skitplats med skymd sikt – det är som sagt viss hysteri kring den här matchen och således trångt om utrymmet – och därför smugit bort och satt mig på en sektion avsedd för scouter, petade spelare och annat löst folk.
Vi får se hur det går, det kan vara lite barskt med mediapersonalen i den här klubben, men håll tummarna för att jag lyckas hålla mig gömd – bloggen blir så mycket bättre om jag ser bägge målen…
* * *
Oväntat nog ber Yellbear inte om någon snus under samkvämet efter morgonvärmningen.
Han verkar inte bara ha blivit Al McInnis i Italien, han har blivit renlevnadsman också.
* * *
Det är på tiden att dom som bestämmer i Florida fattar vad det är för diamant dom sitter på och ger Jacob Markström en rejäl chans.
Han har alla förutsättningar att bli stor i den här ligan.
* * *
Hälsar för första gången på Krüger också – och han har fortfarande inte behövt åka tillbaka till Rockford….
* * *
Som någon säger:
Bara nu DiPietro inte bara snubblar på the waivers och skadar sig!
För övrigt vet jag inte vad man ska säga om den geggiga Long Island-soppan.
Snow gör alltså en Wade Redden med den stackars målisen som fick ett horribelt 15-årskontrakt efter förra lockouten, men såvida ingen tar honom från waivers – och det är ungefär lika sannolikt som att Dogge gör dubbel hat trick ikväll – har de ingen nytta av det ingreppet.
Enligt det nya kollektivavtalet kan klubbarna inte längre begrava misslyckade kontrakt i the minors längre, lönen kommer att räknas mot lönetaket i alla fall – vilket var en av ligans verkliga käpphästar under förhandlingarna.
Återstår att då att köpa ut resten av det vansinniga kontraktet och det kommer i så fall att kosta klubben 25 miljoner friska dollar.
Oh boy, Islanders….
* * *
Krüger är för övrigt en av de viktigare kuggarna in den vinstmaskin Quenneville ställer på isen kväll efter kväll.
Det som saknats sedan Stanley Cup-triumfen för tre år sedan är ju inte stjärnor, det är rätt sorts rollspelare i tredje- och fjärdekedjorna.
Men nu verkar lagledningen verkligen hittat rätt mix igen och den 22-årige stockholmaren är därvidlag ett saftigt utropstecken. Han drar ett enormt lass bakåt, dödar utvisningar, vinner viktiga tekningar – och hinner ändå producera framåt.
– Det känns överhuvudtaget som att alla hittat, och trivs i, sina roller i år, säger han.
Ja, så känns det i sanning.
* * *
Det kommer bli rätt sent efter den här matchen och jag ska upp tidigt i morgon och köra vidare – rakt österut, people; you make a guess – men ändå:
En sån här exalterande dag måste nästan få sluta med en klämtare eller två.
* * *
Bryan Bickell spurtar ut till matchvärmningen – och snubblar omedelbart på en puck.
Det kan inte vara något riktigt bra tecken.
* * *
Fan , nu dröjer det inte.
Först det öronbedövande vrålet i nationalsången, sedan första nedsläpp och såsmåningom – får man väl förmoda – det ofrivilliga noddandet till The Fratellis ”Chelsea Dagger”.
Det här ska bli så kul!

Efter en turbulent flygresa har bloggen landat i Chicago och ja – på fredag kväll ser vi Blackhawks försöka skriva historia mot Sharks.
Start 02.30, svensk tid, och det är ju sent – men vad fan, ni är ju lediga dan efter, så häng på nu!

Ja, det är alltså jag det.
Slampan i Midtown.
För jag håller på ingen – och alla.
Det känns som att det behöver redas ut efter förra veckans något infekterade debatt på twitter.
Bakgrund:
Jag kom hem från Ekens ystra 30-årsfest, såg bilderna när Matt Cooke trampade av Erik Karlssons hälsena och fick några svavelosande utbrott på Penguins i allmänhet och Cookie i synnerhet.
Inte så lyckat, inte så begåvat. Man ska helst undvika att torgföra synpunkter i sociala medier när man varit på 30-årsfester, i synnerhet dom Eken arrangerar.
Svenska Penguins-fans blev av lätt förståeliga skäl upprörda och gick till motangrepp.
Inget konstigt med det, jag förtjänade en verbal spearing eller två.
Jag måste dock bemöta det vanligt förekommande påståendet att mina twitter-eruptioner bottnar i att jag håller på New York Rangers och just därför också hatar divisionsrivalen Pittsburgh Penguins
Det stämmer bara inte.
De enda lag jag verkligen håller på i världen är Brage och Leksand, för dem växte jag upp med och de sitter där de sitter – mitt i hjärteroten.
Här i NHL har jag sympatier – som skiftar från vecka till vecka, från match till match och ibland till och med från byte till byte.
Men jag är inte lojalt fan av någon.
För de som själva verkligen håller på lag har jag förstått det är i princip omöjligt att ta in. Man måste, verkar resonemanget lyda, brinna för ett specifikt klubbmärke. Annars går det inte att till fullo uppskatta lagidrott.
Men jag är verkligen en utpräglad slampa. Jag känner sympatier för Rangers när de spelar bra och roligt och jag vill alltid Henke Lundqvist väl – men lika ofta håller jag på Detroit och Washington och Tampa och Chicago och Vancouver och Dallas och Ottawa och New Jersey.
Det beror på vad de gör, hur de spelar och uppträder, och hur pass framträdande roller dess svenska spelare har (mer om det kära ämnet längre ner…).
”Men du går ju jämnt på Madison Square Garden”, invänder upprörd vän av ordning.
Ja, men igen – det beror på att jag bor i den här staden och förärats säsongsackreditering på den arenan.
Tro mig, jag skulle älska att ständigt vara på resande fot mellan olika NHL-arenor, men till det finns varken budget eller tid.
Så ofta är alternativen Garden eller inget och då väljer jag Garden och den som läser bloggen får helt enkelt stå ut med att det är karaktärerna, händelserna, dofterna och stämningarna där som oftast blir skildrade.
Likadant fungerar det med eventuella antipatier (inte hat; den starka känslan hat reserverar jag för the Breviks of the world) . Som alla andra kan jag irritera mig på vissa lag och spelare – men det skiftar lika drastiskt där. Ibland jublar jag åt Vancouver för att de spelar så fantastisk hockey och har två tvillingar som iscensätter trollbindande shower, ibland – när Kesler och Burrows och LaPierre uppträtt särskilt oacceptabelt – förstår jag precis varför så många i ligan så svårt för just den klubben. Vissa kvällar tyckte jag Sean Avery med sina sanslös provokationer var en magnifik underhållare , andra kändes det som att jag ville strypa honom
Och ja – det är lika med Penguins . Jag har stört mig på det som ibland framstått som klubbens skenhelighet, men också älskat att titta på dem när de spelat sin bästa, vackraste hockey.
De onyanserade attackerna förra onsdagen kom sig av att jag tycker väldigt mycket om Erik Karlsson och blev överdrivet emotionell.
Därmed är vi och petar på den ömma lilla punkten
Svenskarna.
Det finns de som ryar om att jag alltid håller på mina landsmän – och det är en alldeles riktig iakttagelse.
Det är i första hand dem jag är satt att följa, det är dem jag har kontakt med och det är, tycker i alla fall jag, helt naturligt dem jag får starkast känslor för – och alldeles oavsett har jag, i synnerhet vad gäller sport, ett starkt patriotiskt drag.
Det stör många som håller på lag där det just nu inte finns några blågula inslag – i synnerhet populära klassiker som Pittsburgh, Montreal, Boston och LA Kings.
Tough shit, är jag tvungen att replikera i det fallet. Det är bara så det är – och eftersom jag nu arbetar på uppdrag av en bred svensk tidning är det främst deras förehavanden jag får i uppdrag att rapportera om också.
Jag gör mig inga illusioner om att alla ska köpa den här programförklaringen, detta kommer i många ögon alltid vara ”Rangers-bloggen” hur jag än beter mig och hur många Stanley Cup-finaler utan blåskjortornas medverkan jag än bevakar med större eufori än något annat, men den kändes ändå nödvändig för sinnesrons skull.
Nu ska vi de närmaste dagarna hålla koll på lovande matcher som Penguins-Flyers, Capitals-Devils, Blackhawks-Sharks, Senators-Maple Leafs och Red Wings-Canucks.
Vi får se vilka jag håller på. Det är avhängigt vad som händer, vem som gör vad, hur det känns och hur enögda tv-kommentatorerna är.
Så fungerar gamla hockeyslampor…

Som förvarnat:
Bloggen är för ovanlighetens skull inte på plats i the wooooorld’s most famous arena i kväll.
Jag har haft för mycket på schemat under dagen och kollar från vardagsrummet istället, medan jag försöker installera en ny printer/scanner (önska mig för övrigt lycka till med det; att be mig göra såna saker är som att be Snookie analysera Shakespeare).
Men Rangers-fansen ska inte vara sura. Kom ihåg – de få gånger jag inte är där händer det alltid spektakulära saker.
Och kommentatorsspåret…visst, det är öppet.

New Jersey – Ottawa 1-2 (Straffar)
* * *
Hey, till sist blir det ändå ett punky reggae party för The Wailers/Senators trost avsaknaden av Bob Marley/Erik Karlsson.
Och det är två blågula superbegåvningar från olika generationer som fixar’t.
Först kvitterar Alfie, framspelad av Jacke, med en lysande backhand.
Sen är Jacke den ende som nätar under straffavgörandet – och han gör det med en sjujävla pärla till skott som inte ens Marty B hinner få upp plocken på.
Fint ändå.
Jag tycker Sens, in the face of alla motgångar, slet så grymt att de förtjänade den här trösten
* * *
Fan, ni skulle se – efter matchen blir Nyström ånyo den smygare han alltid varit.
Jag anar definitivt ugglor i mossen.
* * *
Saknaden efter Erik är såklart fortfarande påtaglig i Senators omklädningsrum.
– Ja, han är en av de som hörs mest här inne och alltid skojar med alla. Och på isen är han ju som alla vet fantastisk. Så tomrummet är stort, säger Silfverberg medan står och eftersvettas i ett svart underställ med den lätt dubiösa texten ”property of Ottawa Senators” tryckt på bröstet.
Samtidigt har den hemska skadan laddat återstoden av truppen med jävlaranamma.
– Ja, vi har sagt att vi inte ska sakta ner nu. Det gäller bara att jobba ännu hårdare och vilja vinna mer än vad motståndarna gör, fortsätter Jacke.
* * *
Viktor Fasth får vila ikväll – och det är nog faktiskt lika bra. Är det något man vet så är det att nästan alla lag, även de som likt Ducks är i frustande from, förlorar första hemmamatchen efter en lång roadtrip.
Varför?
Beats me.
Men det är så.
* * *
– Det är 40-årskrisen som slagit till, säger Alfie apropå den Mick Hucknall-artade hårmanen.
Själv går jag i Converse ibland, det är samma sak.
* * *
Att Flyers skulle vinna på Long Island tyckte jag man kunde ana, men fan – 7-0!
Hoppas det innebär en grundlig vändning, allt blir roligare när Broad Street Bullies
* * *
Okej, imorrn tisdag har jag väldigt mycket praktiskt i tillvaron som måste fixas, så det är högst oklart om jag hinner gå på Garden och se Rangers-Habs.
Om inte får ni vara med mig i korresoffan,

Senator vinner på straffar, Silfverberg hjälte!