New Jersey – Ottawa 1-0 (Period 2)
* * *
Man hör Bryan Murrays stånkanden över hela pressläktaren.
Och man får ju förstå.
The Wailers blues fortsätter.
Nu är det Jacke Silfverberg som först lyckas pricka stolpen och sedan skjuter Brodeur rakt i magen vid ett kanonläge precis framför kassen – och så tappar Alfie pucken när de är på väg igenom i ett tre-mot-en-läge.
No puck, no cry får nog bli ny anthem i kanadensiska huvudstaden.
* * *
Beklagar, men något verkar vara med knas sura Disqus just nu – i den mån det alls går att publicera kommentarer tar det en jävla tid.
Skitsystem.
* * *
Annars präglas den här perioden i första hand av det händer just ingenting – och att det därför inte heller finns så mycket att blogga om.
* * *
Fullsatt, Viktor, är ett flyktigt begrepp i den här ligan – och i all synnerhet här.
Det heter alltid att alla biljetter är sålda – och det kanske de är – men varje match gapar många stolar, i synnerhet på de nedersta sektionerna.
* * *
Jodå, Nyström kom med kaffe.
Han kan vara det bästa från Eskilstuna sedan Kent.
* * *
Är det bara jag eller är det inte lite väl många såna här målsnåla matcher i år?
Jag tänker inte klaga, även en 0-0-match utan en enda utvisning är himmelriket jämfört med lockout, men ändå – vad är dealen med det här?
* * *
Nu tycker jag det ser ut som att kommentarerna publiceras fast det inte ser så ut på min Disqus-sida.
Bra i så fall, då slipper jag sitta här och känna mig olycklig.
* * *
Nu dyker Mika upp på pressläktaren och säger hej.
Trevligt, men han borde vara på isen.
* * *
”Ikväll lossnar det för Giorux”, tog jag mig friheten att påstå på Flyers-besatta Svenska Fans-Vibergs twitter strax före första nedsläpp idag.
Well…
* * *
Blir det inte roligare i tredjeperren går jag ut och försöker leta rätt på min jersey girl.
Avslöjande kommer i slutrapport.

New Jersey – Ottawa 1-0 (Period 1)
* * *
Ja, stackars The Wailers…
Precis som det hade varit duglig grupp utan Bob (de hade ändå Bunny Livingstone och Family Man Barrett) är Senators ett anständigt lag utan Erik Karlsson (de har ändå Alfie och Kyle Turris) – men i bägge fallen saknas själva finishen, spjutspetsen, den avgörande detaljen som gör ”bra” till ”storartat”.
De jobbar stenhårt, vårdar pucken och ligger tidvis på riktigt bra i anfallszonen, men krampar som Sven-Åke Lundbäck efter en femmil i avslutningarna.
Zack Smith lyckas till exempel missa helt öppet mål. Ja, man kan se det som att Marty gör en fantastisk räddning med klubban också, men…äh, där SKA den ju bara sitta.
Det lugnare och mer avslappnat spelande Devils, å sin sida, har de första tio minuterna bara en riktig chans – och då blir det mål direkt.
Så går det när Bob Marley inte kan vara med på scenen.
Natty dread, liksom.
* * *
Det är tämligen fullsatt och rätt härlig hallabaloo, i alla fall för att vara måndag eftermiddag.
Men det har ju varit så hela säsongen – den där resan till finalen i somras skapade en ny hockeybuzz i Soprano-land.
* * *
Även Alfie har i princip öppet mål med en backhand i ett tidigt powerplay, men pucken tar i utsidan av buren och det har varit Senators melodi ett bra tag nu.
De har lika svårt att få till det i avslutningarna som George Costanza har att få till det på arbetsmarknaden.
* * *
Som Viktor påpekar i kommentatorsspåret har Loktionov alltså fått överta Tedenbys nummer 21.
Det var ju taskigt.
Räckte det inte med att smålänningen fick en skridskoskena rakt i plytet i fredags?
* * *
Om någon vet varför det blev avblåst i första bytet och tekning i mittcirkeln…let us know.
* * *
In med Lehner, tänker jag när Bishop släpper den John Candy-feta returen vid Giontas 1-0-mål.
Men sen –särskilt under sista tio – är det ju biskopen som hindrar hemmalaget från att gå upp i ännu större ledning.
* * *
– Nu kommer Tallinder i en soloräd, är det nån som säger intill mig.
Den hör man inte ofta.
* * *
Verkar inte bättre än att Chris Neil går sönder också.
Det behöver Senators ungefär lika mycket som de behöver en venerisk sjukdom.
* * *
Nu ska vi se om vi kan få Nyström att göra en Eken och gå och hämta lite kaffe åt bloggen.
Allt annat vore skandal.

Det här datumet har jag haft inringat i almanackan sedan den där euforiska dagen för en dryg månad sedan när spelschemat publicerades.
Det är ju idag Ottawa Senators avlägger säsongens första besök i mina hoods.
Men:
Upphetsningen bestod i första hand i att vi skulle få se Erik Karlsson – en av hockeyvärldens allra största attraktioner.
Det blir det nu inget med.
Han ligger som bekant hemma i Ontario med avskuren hälsena.
Och att se Ottawa Senators utan Erik Karlsson är lite som att se Bob Marley & The Wailers utan Bob Marley.
Det vill säga – inte riktigt samma sak.
Men, men…man får väl försöka njuta av Bryce Salvador istället då….
* * *
Matiné på en måndag alltså.
How come, frågar ni.
Well, det är President’s Day idag. Ingen helgdag av Thanksgiving-kaliber direkt, men myndigheter och banker har stängt och då passar NHL på.
I den privata sfären jobbar dock de flesta som vanligt, så vi får se hur mycket folkfest det lir i The Rock idag.
* * *
Nä, jag var lite väl magsur i det där inledande stycket.
Det finns mer än Salvador att njuta av i den här matchen – även med blågula ögon sett. Vi har Youngblood Adam Larsson och Hanky Tank Tallinder i Devils – och Alfie och Jacke Silfverberg i Senators.
Så nu tar vi, som min kompis Lars Nylins pappa alltid brukar säga, varandra i hand och kommer igen.
* * *
Vanliga människor oroar sig för sina barn, ekonomin och världsfreden.
Min mardröm är att slarva bort mina säsongsackrediteringar.
Och idag hände.
Den som gäller för The Rock hängde inte på det dörrhandtag där den ska hända och det hjälpte inte att jag under en desperat halvtimme i den arla morgonstunden i princip rev hela lägenheten.
Den stod inte att finna.
Så jag fick – förkrossad! – sätta mig på tåget utan det älskade laminatet och sen krångla ut en temporär ackreditering.
Doktorn får skriva ut Sobril imorrn.
* * *
Dessvärre är Mika Zibanejad petad.
– Han har inte spelat tillräckligt bra och behöver se en match, säger Paul MacLean.
Tack för den, din gamla valrossmustach.
* * *
Har Nysse Nyström vid min sida idag också – och han duckar i en storm av ilska från Rangers-fan som tydligen inte uppskattade att han hade synpunkter på Broadway Brad och den så kallade Nasher.
Att dom orkar, säger jag.
Fast det kan ju bero på att jag själv just stått och grimaserat i en välförtjänt shit-storm iscensatt av läsare med sympatier för Pittsburgh Penguins.
* * *
Att Mika inte spelar är inget någon i Ottawa behöver sväva i ovisshet om direkt.
Nyheten om petningen toppade Ottawa Suns hemsida hela morgonen.
Det säger något om hockeys, och Senators, ställning i den kanadensiska huvudstaden.
* * *
I Devils är Yayo Josefson inte bara petad – han är skickad till farmarlaget.
Men Old School Lou Lamoriello försäkrar att det inte är någon permanent degradering, han vill bara hjälpa den unge svensken att hitta spel igen.
Må så vara, jag oroar mig ändå för vad som nu ska hända med penthouse-våningen i Jersey City. Blir Adam alldeles ensam i den? Det kan aldrig vara bra för en ung, snäll gosse från Skellefteå.
* * *
Bruce Bennett, den mest välrenommerade hockeyfotografen i hela Nordamerika, kommer och sätter sig vid mitt och Nysses bord under brunchen i pressloungen.
– Jag föredrar att äta med svenskar så att det blir lite neutralt, säger han.
Det kan vara för att det är så tidigt, men jag tycker det är rätt roligt.
* * *
Devils har efter sin fantastiska start nu råkat förlora två av de senaste tre matcherna på nästan kanadensiskt manér ojar sig lokal media över vad som kan ha gått snett.
Vän av ordning kan invända att inte ens Devs, för fan, kommer att vinna allt.
Men Gulitti & co får lite rätt i sin oro av DeBoer
– Vi har förlorat lite av the edge i vårt spel och vi behöver få den tillbaka, säger han.
* * *
Det serveras pannkakor, med finfin lönnsirap, under brunchen.
Exakt vad man behöver tröst sig med när en säsongsackreditering är på vift.
* * *
Edge eller inte, idag är i alla fall jag rätt övertygad om att Devils kommer vinna och återta ledningen i östra konferensen.
Senators är redan trötta på att höra om hur mycket sämre de är utan Erik, men det är likafullt sant. De har förlorat så oerhört mycket i offensiv slagstyrka och rår helt enkelt inte på en motståndare av den här sorten.
* * *
Såna här dagar saknar man ju Konsertpianisten – eller ”Per”, som han heter och kallar sig svingar värjan för Devils i kommentatorsspåret – men frånvaron den här säsongen är legitim.
Han har övat för sjutton Beethoven-sonater på 48 timmar i Uppsala och således inte haft en minut över till att gräla med mig.
Men meddelas kan att han för några veckor sedan hade datorn intill partituret och kollade Devils samtidigt som han pluggade sin Ludwig.
Jag tror det kan vara enda gången i världshistorien något sådant hänt, faktiskt.
* * *
Senators GM Bryan Murray ser aningen grå ut i synen när han sitter lutad över ”relingen” i logen strax bakom oss.
Det är inte svårt att förstås, han har levt alla general managers mardröm sedan en viss hälsena klipptes av.
* * *
Delar hiss med en fullständigt bedårande jersey girl på väg till pressläktaren och är nu kär som en klockarkatt.
* * *
Flera läsare har försökt snacka in en lika som bär mellan den numer svårartat långhårige Alfie och Chuck Norris.
Inte så dumt.
Men den herr kapten verkligen är lik, inser jag nu när han virvlar runt på värmningen utan hjälm, är ju Mick Hucknall i Simply Red.
Tio poäng där, faktiskt.
* * *
Plötsligt slår det mig att säsongsackrediteringen förmodligen ligger i innerfickan på en kavaj nerknölad i tvättkorgen i en garderob.
Det är en himlastormande insikt.
* * *
Nyström säger att han tror att Silfverberg gör en monstermatch idag.
Själv har jag en känsla av att det är Youngblood Larssons tur att skina nu.
Snart vet vi.
Hoppas ni hänger med här nu, pojkar och flickor.

NY Rangers – Washington 2-1 (Slut)
* * *
Ja, mycket ska man se innan ugglorna lämnar mossen.
Rangers avgör alltså med ett powerplay-mål så rasande vackert att Charlamov, Petrov och Michajlov hade stått upp och applåderat.
Snart kommer de lama att gå och de blinda se

Men med tanke på hur mycket puckinnehav de hade och hur bra de faktiskt spelade – ”säsongens bästa insats”, myser en nöjd Tårtan – var det inte mer än rätt att hemmalaget vann.
* * *
Jo, Bäckis är också inne på att låta hårmanen växa, John Carlson-stylee.
– Jag tror jag ska skaffa hästsvans, avslöjar han till och med helt chockerande.
Ha, Willie Nelson från Valbo.
* * *
Snabbaste sättet att ta sig från nya pressläktaren på Garden är via trapphuset och i det kan man varje gång konstatera att de det verkar finnas många som vet hur man kringgår rökförbudet i the woooorld’s most famous.
Det doftar som man föreställer sig att det gjorde hemma hos Charles Bukowski.
* * *
Media bildar som sig bör hög kring Hagge och vill veta hur det känns att göra fem mål på fyra matcherna och sörmlänningen svarar obekymrat att han alltid är nöjd så länge han bara är med och skapar chanser.
Samtidigt pumpar han ivrigt i sig av en vällingartad vätska som ser rätt äcklig ut.
– Ha ha, ser det äckligt ut…det är proteindryck, meddelar han.
Well, hur ska en som aldrig dricker något nyttare än kaffe veta det?
* * *
Starttiden 18.00 kanske inte är så dum ändå. Det är rätt trevligt att komma hem strax efter nio och kunna luta sig tillbaka i den fula korresoffan och…ja, titta på mer hockey.
* * *
Strålle Strålman är mycket riktigt inne på att landsmannen Bäckström filmade vid trippingen i förstaperren.
– Jaja, där föll han lätt, heter det.
När Bäckis får höra det spricker han upp i ett stort leende och försöker sedan, med spelad indignation, tillbakavisa anklagelsen.
– Vad snackar han om, det var ju SOLKLAR utvisning…
* * *
I morgon är det en luguber (ja, förlåt…snart har jag nog tröttnat även på det ordet…) liten helgdag – President’s Day – i USA, så flera matinéer står på schemat.
En, mellan Devils och Senators, avgörs i downtown Newark och om väckarklockan ringer i tid hörs vi därifrån vid sju på aftonen, er tid.

Slut på Hockey Day i NYC, Rangers vinner med 2-1.
Vi hörs senare

NY Rangers – Washington 1-1 (Period 2)
* * *
Bork Bork Hagelin – het som en solstorm.
Han sa för någon vecka sedan att man måste gömma sig lite när man spelar med killar som Nash och så lysande han är på just det, för att sedan dyka upp vid kassen i exakt rätt ögonblick.
Kvitteringen han här till sist fixar åt ett Rangers som dessförinnan håller på att skjuta sig helt förtvivlat på suveräne Holtby innebär sjätte mål för säsongen – och det femte på de senaste fyra matcherna.
Gör han ett till går han upp vid sidan av Patrik Berglund i toppen av den svenska målligan.
* * *
Men vilken rolig match det här blivit att titta på, den har både intensiteten, det fysiska spelet och händelserikedomen i en slutspelsdrabbning.
* * *
Det är en som kallas ”Rich” som är inne och försöker slå straffar i pausen och han gör det inte särskilt mycket sämre än den som kallas ”Rich” i hemmalaget,
* * *
Efter halva matchen har Rangers alltså fyrat av 32 skott mot Holtby.
Synd de inte kan keep it up; 64 skott hade varit rekord under mina år i den här hallen.
* * *
Det går inte att tröttna på vyn av Garden från den här nya pressboxen
Just där vi sitter, i ena kurvan ser man ena långsidan ur en vinkel som ger den ett både futuristisk och otroligt mäktigt skimmer.
* * *
Bäckis fortsätter slå väldigt, väldigt läckra mackor mellan varven.
* * *
Ett tag ser det riktigt otäckt när Powe efter krocken med Hendricks ligger utslagen på isen, han ser verkligen helt väck ut.
Men även om han fortfarande är groggy som en deltagare på Ekens 30-årsfest när de leder ut honom i omklädningsrummet rör han i alla fall på sig.
* * *
I en reklampaus får en kvinna i publiken försöka nämna så många amerikanska presidenter som möjligt på femton sekunder.
Hon lyckas få ihop nio – en mer än Ryan McDonagh i ett inspelat inslag.
Men bägge är hopplöst sega, jag hade slagit dem som Linus Omark slog Tampas målvakt i straffturneringen för några år sen.
* * *
Jag ber att få instämma i kommentatorsspårsfrågan:
Är Ovie med?
Så oerhört hans roll, hans förmåga att vara en faktor i matcherna, reducerats på bara något år.
* * *
Fan, det är ju bara att rabbla från nu och bakåt – Obama, Bush, Clinton, Bush, Reagan, Carter, Ford, Nixon, Johnson, Kennedy, Eisenhower, Truman, Roosevelt och…ja, där hade jag hakat upp mig, men det är ju tretton namn en amerikansk för satan måste sätta på femton sekunder.
* * *
Fast okej, här i pp:t på slutet dunkar ryssen iväg några riktiga bomber till slagskott.
Och man vet ju det:
När som helst kan han plötsligt kliva in i handlingen.
* * *
Det är inga större fel på Henkes ingripande när gamle lagkamraten Wolski kommer igenom helt ensam.
Ojvoj.
* * *
Han är jetlaggad, Nyström, men det lyser ändå i ögonen på honom emellanåt. Det går liksom lite fortare här än när han sitter hemma i Cloetta-hallen och tittar.
* * *
Nu var det ohemult länge sen jag drack kaffe.
Det ska vi ändra på.

NY Rangers – Washington 0-1 (Period 1)
* * *
18.00 är inte SÅ mycket tidigare än 19.00, kan man tycka, men för Rangers verkar det vara rena bagarväckningstiden.
De är helt yrvakna i inledningen – jag kommer osökt att tänka på mig själv när jag irrar runt och letar efter en bra kaffekopp direkt efter tidig uppstigning – och innan de ens hunnit fundera färdigt om Amirante var bakfull när han framförde nationalsången har John Carlson har plaskat in 1-0.
Så kan det gå.
Målet fungerar dock som ett wake up-call, för sen tar de över och öser på så våldsamt att det står 20-8 i skott när det blir paus.
Men Braden Holtby har tydligen kommit på hur det var han gjorde under slutspelet förra våren, för han är svinaktigt bra och stoppar allt.
Så – bortaledning it is.
* * *
Bäckis ser också ut att ha skakat av sig den ryska lockout-rosten nu.
Han slår åtminstone ett par patenterade drömpassningar genom Rangers-zonen – och genererar därmed breda leenden på den här sidan av pressläktaren.
* * *
Jo, Rick Nash spelar – det var ju game-time-beslut på honom – men nog märks att något inte riktigt stämmer.
Han är nästan lika blek som Brad Richards.
* * *
Det är inte ens ett skämt längre, Rangers skapar verkligen fler farligheter i numerärt underläge än i powerplay.
Go figure, som flickan sa.
* * *
John Carlson, som får på rena Niklas Hjalmarsson-släggan när han gör 1-0, är ju så formidabelt långhårig att han snart kan ersätta Nikki Sixx i Mötley Crue.
Något för Bäckis att tänka på? Han skulle ju kunna vara Vince Neil
* * *
Dra vilken slutsats ni vill av det faktum att jag och Varpu redan ikväll sitter och diskuterar hur lång tid det tar att köra mellan Pittsburgh och Chicago.
* * *
Det är Eric Furlatt – alltså Furuhatten – som dömer.
Jag har saknat honom.
* * *
7 timmar och 13 minuter visar det sig ta i en tänkt hyr-SUV mellan de båda förmodade finalstäderna.
Det är på gränsen om man vill sitta i bil så länge under de spelfria dagarna.
Eller som lakritsdrottningen säger:
– Orkar du ha mig snarkande i baksätet så länge?
* * *
Synd för Boudreau att han inte är här ikväll, för det är så hopplöst söndagssegt och tyst att han kunnat köra ”you talkin’ to me”-posen från Taxi Driver – och flinat brett
* * *
Man anar nästan ugglor i mossen när Strålman åker för tripping på Bäckis bakom Lundqvist.
Caps-forwarden faller väldigt lätt i den swede-on-swede-situationen.
* * *
Äh, va fan – en snus nu, det kommer sitta fint.

Happy Hockey Day!
Det råkar ju vara sån i USA idag och i hela nationen – från New Hampshire till San Diego, från Seattle till San Antonio – står medborgarna på rad, med klubbor sträckta i luften, och sjunger Phil Kessels lov.
Eller…nej, riktigt. Det är north of the border det brukar bli så, och ingen någonstans sjunger om No Show Phil. Men i alla fall. Världens bästa sport hedras på sina håll och det är väl fint.
Här i ett ohemult blåsigt New York firar vi med match mellan Rangers och Capitals.
Kan det va nåt?
Well, för att citera en av stjärnorna på isen:
Svårt att säga – men absolut.
Så jag hoppas på fest i kommentatorsspåret också.
* * *
Hann åka förbi Red Wings lördagsträning i The Joe innan jag lämnade Detroit igår – och fick då lära mig att det finns en ny Mister Perfect i Hockeytown.
Jag stod och pratade med kapten Zäta när Kron Wall of Pain försökte smyga ut ur omklädningsrummet helt obemärkt , men kaptenen hann se honom och bad honom upplysa NHL-bloggens utsände om var han var på väg
– Mja, jag ska ju gå ut och stretcha lite, mumlade nummer 55 lätt förläget.
– Det ska du inte alls det. Berätta nu, befallde kaptenen.
Det visade sig att Järfällas Scott Stevens åtagit sig rollen som något slags lagambassadör och var på väg ut på läktaren för att, med mikrofon i hand och allt, hålla ett anförande om vardagen i The Joe för särskilt inbjudna fans.
Jag följde såklart efter och fick se det bästa scenframträdandet sedan Elvis gjorde comeback i Las Vegas 1968.
Han är rena Hyland, Kronwall.

* * *
Vi har genom åren sett en bunt riktigt oförglömliga matcher mellan Rangers och Capitals i the woooorld’s most famous arena.
Som i den slutspelsserien – en av tre sedan jag kom hit – när Lille Fridolf Boudreau hade sagt att de trista fansen i New York inte ens hörs under matcherna och mötet därpå möttes av ramsan ”Can You Hear Us?” på en decibelnivå värdig raketuppskjutningar i Florida; jag har aldrig hört ett mer förkrossande dån till publikreaktion.
Så roligt får vi knappast idag, Adam Oates och Calle Johansson har inte hunnit reta up The Garden Faithful ännu, men en bra match kan det bli.
Efter en start lika bedrövlig som ett modernt melodifestivalbidrag har ju Caps börjat svänga igen – och Rangers vill definitivt inte torska två hemmamatcher i rad.
Och inbyggd i potten finns fortfarande mycket kvarlämnad gammal surdeg.
* * *
Märkte ni att jag smög in ett nytt obskyrt litet ord i inledningsstycket?
Ohemult.
Det betyder, ungefär, obefogat och kan bli en stamgäst av samma dignitet som ”lugubert” i de här texterna.
* * *
Mike Green är skadad och kan inte spela.
Och Empire State Building är en hög byggnad.
Det är ungefär samma slags stating-the-obvious-uttalande.
Fan, till och med gamla cd-askar i plast har större hållfasthet.
* * *
Talade med den fenomenale Viktor Fast igår kväll igen, efter åttonde raka segern, och då ville ha utveckla ”det där med Håkan Hellström”.
Han hade, förklarade han, lyssnat på Way Out West-konserten från 2010, när den älskade göteborgaren talar en del om The Happening på Nalen tio år tidigare , i lurarna på väg till hallen samma dag.
– Och så dök du upp just då…
Well, två saker:
1. Biffen är en sång-och-dansman och dyker alltid upp i exakt rätt ögonblick.
2. Det är inte många målvakter som har så lysande musiksmak.
* * *
Rangers, å sin sida, kan få klara sig utan Rick Nash – det avgörs efter värmningen.
Han uteblev från ett åtagande i fredags och lagledningen försäkrade att stjärnan bara var lite hängig, men när man efter bara ett dygn kallade tillbaka Chris Kreider från Hartford började lokal media ana så kallade ugglor i mossen – vad fan ÄR det för uttryck? – och nu spekuleras i att han åkte på en hjärnskakning när Milan Lucic saftade in honom i sargen med en underarm förra veckan.
Jag beklagar i så fall – främst å Hagge Hagelins vägnar. Han har verkligen hittat den perfekte lekkamraten i Nash.
* * *
”Dimmiga dagar, det var bra där, men vad fanns det att se klart…”
Oj, förlåt. Det där råkade bara komma av sig självt…
* * *
Vi har riktigt finbesök idag.
Nysse Nyström från den andra tidningen har
Så inga slagsmål nu, pojkar. Då blir han vred…
* * *
Ha ha, så sent som idag står det i New York Times att Tortorella i år varit mycket vänligare och mer tillmötesgående mot media – förmodligen för att han vill coacha USA i OS nästa år.
Den blänkaren satt inte helt bekvämt med Rangers-tränaren, verkar det.
För under presskonferensen före den här matchen har grädden i tårtan surnat rejält.
Han fräser om att han inte tänker prata om skador den här säsongen och att han inte är intresserad av Capitals och när han får frågor om vad det finns för likheter mellan Rangers sätt att forechecka och det sätt han tillämpade i Tampa blir blicken så där Richie Aprile-mörk igen.
– Hur länge har jag varit här? Fyra år? Och ni frågar fortfarande om Tampa. Hejdå.
* * *
Nysse anlände redan igår och innan jag, som har samma känslor för turbulens som genomsnittliga Flyers-fans har för Sidney Crosby, flög hem från Motown frågade jag sms-ledes hur det varit att landa i New York.
Det kom aldrig något svar.
Och ett par timmar senare förstod jag varför – han ville skona mig från vetskapen om att landningen skulle ge insikter om hur det känns för en strumpa när man sätter på torktumlaren.
* * *
Blir så ledsen över att höra att Devils skickat Yayo Josefson till Albany att jag börjar spontanlyssna på Melissa Horn.
Jag var övertygad om att han skulle ha en breakthrough-season i år.
Men Yayo vet att man inte får ge upp och kommer att kämpa sig tillbaka, så är det bara.
* * *
Har prickig slips ikväll.
Är det Hockey Day in America så är det.
* * *
Ja, det är väl nästan så man kan boka finalhotell i Chicago framåt midsommar redan nu.
Fy fan vad bra dom är.
* * *
Ovie, som brukar trivas bra i the wooorld’s most famous arena, får frågan om han ser fram emot att få spela mot Rangers i Oates spelsystem istället för i Dale Hunters.
– Ja, flinar han, jag lär om inte annat få mer istid.
Hockeymagin må ha gått förlorad, men charmig är han fortfarande.
* * *
Nu är scouterna här på pressläktaren bakisfnittriga och högljudda igen.
Dom, om några, har behagliga jobb.
* * *
Host host, ja, nu ska vi väl inte röra vid det här känsliga ämnet så mycket mer, men Brooksie är inte helt övertygad om Cookies oskuld, han heller:
* * *
Bäckis brukar också trivas bra här – åtminstone när storebror Storchen är på plats.
Men han – Storchen alltså – sitter enligt uppgift Gävle-skogarna och lyssnar på Willy Lindström-anekdoter just nu.
Tveksamt agerande, tycker bloggen. En sån här kort borde Herr Storch ligga parkerad på sin favoritsoffa hela tiden.
* * *
Ja, söndag – och Rangers i de fina jubileumströjorna igen.
* * *
Värmningen har börjat och Nyström sitter fortfarande inte på sin plats.
Jag börjar ana ugglor i mossen.
* * *
Apropå Bäckis kanske det finns nytillkomna läsare som inte känner till historien från inledningen.
Han hade spelat här på Garden just som nyheten kom att Devils värvat Kovaltjuk från Atlanta, fick frågan om det innebar att konkurrensen i toppen av östra konferensen skulle skärpas och gav det klassiska svaret:
– Svårt att säga, men absolut.
Det är enligt mitt förmenande lika stort som ”skön…t” från Lilla Sportspegeln.
* * *
Svenskans utsände dricker te på pressläktaren.
Te!
Det passar ungefär lika bra som att dricka brännvin på begravningskaffe – och han får höra det.
* * *
Det är en luguber starttid, 18.00. Känns rentav ohemult tidigt och jag kan förstå om ni anar ugglor i mossen.
Men det handlar om att NBC är med och sänder denna Hockey Day och hur helig denna högtid nu än är får den inte snylta för mycket av riktig primetime…
Men skitsamma – VI Kan ha en fin stund ändå.
Nu ska jag bara parera te-doften från höger med en rejäl balja kaffe, sen kör vi.

Detroit – Anaheim 2-5 (Slut)
* * *
Ja, i början av tredje tände de finländska kungarna Teemu och Saku tände jetmotorn och sen var det slut.
Deras respektive ”plays” innan de där avgörande två målen var regelrätta konstverk.
Hakkaa päälle forever.
* * *
Jag har aldrig träffat Viktor Fasth tidigare och blir därför något överraskad när han tittar upp, ler brett och frågar:
– När ska du gå på Håkan Hellström-konsert igen då?
Ha!
* * *
Det är bara i The Joe, i Detroit man får vara med om att polisen behöver rycka ut och gripa folk bakom kulisserna.
Det är oklart exakt vad som hänt, men utanför familjerummet där spelarfruarna brukar vänta på sina hjältar förses två lätt störiga gossar med handfängsel och förs iväg mot utgången.
Den ene bär Zetterberg-tröja.
Det är ju nästan lika oförskämt som när Sarah Palin hade en likadan i ”Game Change”…
* * *
Att intervjua Viktor är mycket trevligt – men svårt. För vi avbryts hela tiden av finska lagkamrater som tycker det är kul att prata svenska.
– Heja Sverige, hojtar en flinande Saku Koivu på sin finaste finlandssvenska när han går förbi
Sedan kommer Toni Lydman och gapar om svenska gossar på samma sjungande dialekt.
– Ja du hör, skrattar Viktor, de kan prata lite i alla fall…
* * *
Talar med Chicagos nya Al McInnis-kopia – Yellbear – på telefon under kvällen och kommer in på just Anaheim, det enda lag Hawks tappat poäng mot hittills,
Ingen tillfällighet, visar det sig.
– Nej, det är helt klart det bästa lag vi mött och Viktor var helt grym i kassen. De kommer att gå långt i år, säger han.
* * *
Min ytterrock återfinns av Red Wings PR-snillen Todd och John och tråkningarna haglar om att jag tvingar dem till extraarbete när jag lotsas till ett kontor i The Joes inre för att hämta den.
Men det får det vara värt, jag slipper frysa ihjäl i den The Day After Tomorrow-kyla som efter mörkrets inbrott tar strypgrepp på Motor City.
* * *
Wings…ja, nej, de gick ju inte riktigt att känna igen.
Men så ska det kanske vara när Pavel, The Mule, Bertuzzi, Helm och Samuelsson alla saknas.
Och det var i alla fall kul att se kreativiteten hos den unga AHL-kedjan, med Jocke Andersson som särskilt iögonenfallande utropstecken.
* * *
Vi har aldrig träffats och inte bytt ett ord så det känns något förvånande när den äldre mannen jag möter på väg mot pressparkeringen på andra sidan Jefferson Avenue out of the blue fräser:
– Motherfucker!
Och sen går vidare.
Men kanske är det ett Penguin-fan som följt twitter de senaste dagarna…
* * *
Nu är det snart 24 timmar sedan bagarväckningen ägde rum och det börjar strama i formuleringarna.
Så nu rundar vi av den här dagen i Detroit med några bilder av skiftande kvalitet.
Den första är tagen i den mytomspunna gång intill pressingången där det alltid, alltid luktar…ja, skit.
Tänkte ni ville se den nån gång.

Cogliano sätter just 5-2 i tom kasse – men Ducks avgjorde redan i början av tredje, med två synnerligen granna mål.
Nu går jag till ankornas kabyss.