Detroit – Anaheim 2-2 (Period 2)
* * *
Det är Joakim Andersson som står för genombrottet ikväll.
Han gör själv 1-0 – och därmed NHL-karriärens första mål – och spelar sedan fram till Tomas Tatars 2-1 i ett powerplay.
Överhuvudtaget är den unga kedjan, som också inkluderar Nyquist, Wings vassaste offensiva vapen denna afton.
Det hade man inte kunnat tippa för…ja, inte ens för några timmar sedan, men framförallt inte för något år sedan.
* * *
Viktor Fasth finns det fortfarande inga skäl att klaga på.
Det har varit rätt yvigt och cowboy-artat där ute i den här perioden och målen kunde han göra just ingenting för att förhindra.
* * *
Tom Renney, numer assisterande åt Babcock, är en hedersman men har blivit helt vithårig sedan senast.
Det kanske är oundvikligt när man coachar Edmonton i två år…
* * *
Stackars Ian White ska bara spela pucken från bakom egen kasse, men klubban går av och en indianare av Sitting Bull-format hamnar i famnen på Corey Perry.
En sekund senare är det kvitterat.
Det är ren otur, men samtidigt – visst har man, rättvist eller inte, känslan att det aldrig skulle hända en sån som Lidas.
* * *
Borde inte Detroits general manager vara intresserad av Anaheims Peter Holland?
* * *
Zäta spelar mest av alla i Detroit, inklusive Kronwall och White Babs kanske inte anser sig ha något val, men ändå – om kaptenen också, av ren överbelastning, går sönder är det ju morsning och goodbye.
* * *
Lidas och Homer har inte synts i jumbotronen ännu, men väl i monitorerna här på pressläktaren.
De dricker bira och ser ut att ha det rätt gött.
* * *
Här ska jag vara glad att jag inte är rinkreporter. Utrymmet mellan båsen där Larry Murphy står och försöker komma med analyser är så minimalt att jag skulle klämmas ut och bli tre meter lång.
* * *
Det var förresten någon i morse som berättade att de hade tänkt att zooma in Holmström och Lidström i the kisscam, men att de misstänkte att svenskarna i så fall skulle mörda dem efteråt.
– Helt korrekt, morrade Homer.
Ah, kom igen nu. Det hade ju varit stor humor..
* * *
Undras var man rock är någonstans just nu.
* * *
Det är inte så konstigt att fansen i The Joe tagit Tootoo till sina hjärtan. De har fått leva utan den sortens fysiska hårding i många, många år.
* * *
Det kan bli en spännande tredjeperiod – och jag skulle nog fortfarande lägga min pengar på Ducks.
Hemmalaget sliter som fan, men motståndarna känns helt enkelt lite bättre.
* * *
Slutrapport kokas vad det lider – och med lite tur får ni se lite bilder framåt småtimmarna.

Detroit – Anaheim 0-0 (Period 1)
* * *
Fasth är precis så stabil och lugn och säker som alla sagt – och stoppar utan problem det Wings mellan varven lyckas skapa.,
Men att det fortfarande står 0-0 här beror mer på Jimmy Howard på andra sidan isen, för Ducks har framförallt under första halvan av perioden praktiskt taget allt spel, kreerar ett par riktigt vassa chanser och borde varit i ledningen med ett eller två mål
* * *
Det går ett mycket besviket sus genom hallen när det aviseras att Datsyuk är struken.
Undra på det.
Det är såklart för att se honom förvandla hockey till poetry in motion många går på hockey här.
* * *
Framförallt är det rätt otroligt att det inte blir mål när Teemu slår en drömpassning till en helt obevakad Cogliano precis framför Howard.
Vääääldigt snyggt.
* * *
Både Nyquist och Andersson får chansen i powerplay.
Kul.
* * *
Någon – jag misstänker John J – har redan uppmärksammat det, men när jag nu ser dem live måste jag ju upprepa att det är för festligt att just B.Allen och Lovejoy bildar backpar.
* * *
Fansen i The Joe får gå hem med ”a Niklas Kronwall fathead” ikväll, meddelas det.
Jag vill också ha!
* * *
Dan Cleary – som verkar ha höjt sig ett par snäpp i alla stjärnors frånvaro – har dock ett fint läge han också, lika obevakad vid kassen.
Fast Fasth är med…
* * *
Fast vid närmare eftertanke har jag ju redan en tjockskalle…
* * *
Babcock ser inte längre lika glad ut som när han mötte Homer och Lidas i morse..
Tvärtom, så fort han zoomas in kommer jag att tänka på en coach jag brukar se till vardags. Det är samma arga blick, samma skällande…
* * *
Hittills har det varit onödigt snällt för att vara de här två lagen. Men TooToo delar i alla fall ut en duktig propp och då visar det sig att The Joe redan lärt sig sjunga om The Too Too Train.
* * *
Underligare ändå är att man tydligen kan gå till försäljningsstånd ute i entréhallen och köpa ”royal snowballs” som på något sätt har med kapten Zäta att göra.
Say what?
* * *
Pizza, pizza…
Den lilla jingeln sticks fortfarande in här och där i pizzakungen Illitchs hall.
Allt annat hade varit skandal.
* * *
Senast jag såg Ducks här var, tror jag, konferensfinalen 2007 när Lilja slog en fenomenal passning rakt i på Selännes klubblad.
Fast det kanske är ofint att påminna om…
* * *
Nu hoppas vi att det händer lite mer här.

Jag säger som Jimi Hendrix:
Hey Joe.
Det var alltså för en resa tillbaka till Detroit och Joe Louis Arena jag tvingades till bagarväckning monumentale – före 05.00, mind you – i morse.
Och jag är så glad över att få komma hit att jag skulle kunna dansa can can med höga sparkar i en musikal på Broadway.
Det är eländig, illaluktande konservburk till arena, men det är också en äkta ishall som andas hockey i varje luggsliten gammal fiber och framförallt – jag har upplevt några av mina roligaste stunder som USA-korre just här.
Så blotta synen av den dammiga, spruckna asfalten i gångarna utanför omklädningsrummen, blotta känslan i de utnötta sätena bakom spelarbåsen, blotta stanken – en luguber blandning av avgaser, bläckfisk och ren skit – fyller min bröstkorg med värme och eufori.
Därför blir det åka av i bloggen ikväll.
Är ni med?
Ni är med.
* * *
Befarade att det skulle kännas vemodigt och ledsamt att för första gången någonsin komma till Hockeytown utan att få möta Lidas och Homer.
Desto mer upplyftande är det ju just därför att se de gamla legendarerna kliva ut i Red Wings bås, med varsin kopp kaffe, under morgonvärmningen.
Lidas är i sin gamla hemstad på snabbvisit och har förstås teamat upp med sin gamla radarpartner och vi har redan publicerat en liten stänkare om vilka mysgubbar de går omkring och är.
http://www.aftonbladet.se/sportbladet/hockey/internationellt/nhl/article16250985.ab
Men jag måste dra det där om Babs här också, för det är ingenting annat än fantastiskt när den excentriske – ja, lugubre – coachen med vild uppsyn kommer fram i den lilla korridoren utanför omklädningsrummet och börjar gasta om hur fucking dåligt powerplay de har nu och hur han inte kan få någon att göra som Nicklas och Tomas gjorde.
– Fuck, om jag vetat det här hade jag uppskattat dig mycket mer, skrockar han och slår Homer på axeln.
Det är inte meningen att såna som jag ska få uppleva såna ögonblick – och Babs har förstås ingen aning om vem det är som står intill och flinar fånigt – och just därför är det ju snudd på magiskt.
* * *
Bagarväckning, för att nu reda ut det begreppet, är all uppstigning som måste ske före 07.00.
Bagarväckning monumentale blir det när klockan ringer för 05.00.
Inget för morsgrisar.
* * *
Det är Anaheim Ducks som gästar ikväll och ja – Viktor Fasth står från start.
I likhet med bland andra Flames har Ducks dock infört en ängslig regel om att media inte får prata med målisen under matchdag, så jag vet inte vad han tycker om att få möta landsmän som Zäta och Kron Wall of Pain och Jonte Ericsson.
Men jag ser honom i alla fall vid den klassiska målvaktsplatsen i gästernas omklädningsrum och kan meddela att han säger ”tjena” på svenska, lägger in en föredömligt fet prilla och sen sitter och ser allmänt cool ut medan lagkamraterna myllrar runt honom.
* * *
Babs är inte den enda som kommer fram och tjötar med Lidas och Homer.
En regelrätt parad av materialare, massörer, radioreportrar och annat löst folk vill hälsa på gudarna.
För att inte tala om spelare.
Det är riktigt vackert att se en ny rödvinge som Tootoo stanna till, sträcka fram handen och med hela uppsynen full av vördnad visar vilken respekt han har för de stora föregångarna i klubben.
* * *
Lille Fridolf Boudreau är samma godmodiga humör som vanligt och säger väldigt snälla saker om både Bäckis och Mojo Johansson när jag sträcker fram bandaren.
Han är dock noga med att inte stå med ryggen mot den vägg där Red Wings tryckt delar av sin inte helt pjåkiga meritlista.
– Vi behöver ju inte påminna omvärlden om att de vunnit Stanley Cup så många gånger, menar han och nickar mot en fotograf i närheten.
Nej, det hade ju blivit en aha-upplevelse för alla som sett en sådan bild…
* * *
Även The Mule, Monstret och Samme Samuelsson är med på morgonvärmningen, men tyvärr:
Ingen av dem kan spela den här matchen.
Det kan inte Datsyuk (day to day med okänd skada), Bertuzzi eller Helm heller, så det är – ehum, ja – vingklippta rödvingar som kommer till spel i afton.
Man kan misstänka att nummer 40 får en och annan minut på isen…
* * *
Ojvoj, Steve Forberts ”Romeo’s Tune” i PA:t så här en dryg timme före matchstart.
För det borde The Joe-dj:n få en inskription i bucklan nästa gång Wings bärgar den.
* * *
För dyre kollegan Jarkko hemma i Stockholm har Teemu Selänne ungefär samma status som Jesus har för genomsnittlig kardinal i Vatikanstaten.
Så jag önskar han var med när The Finnish Flash, alltid häpnadsväckande trevlig och lättillgänglig, kliver ut på den här dammiga inomhusasfalten och svarar på några frågor.
Då hade dear Jarkko bland annat kunnat konstatera att det tydligen varit fint väder i södra Kalifornien på sistone, för det är en grundligt brunbränd bringa som blottas under en väldigt uppknäppt Hugo Boss-skjorta.
* * *
Fast jag tycker, som alltid, att herr DJ kunde gräva mer i den här stadens eget oerhörda musikarv.
Stooges ”I Wanna Be Your Dog”, Four Tops ”I Can’t Help Myself (Sugar Pie, Honey Bunch)”, MC5:s ”Kick Out The Jams”, Supremes ”Stoned Love” och White Stripes ”I Think I Smell a Rat” borde till exempel alltid gå på repeat här.
* * *
Svenskkvoten behöver man dock aldrig oroa sig för i Detroit.
Det finns outsinlig tillgång på blågul talang i klubbens pipeline, så när The Mule, Samme och Monstret hamnar på skadelistan kallas Gustav Nyquist och Joakim Andersson upp istället.
Och jag har en känsla av att Nyquist slutligen får sitt genombrott ikväll.
* * *
Det är svinaktigt kallt här uppe och just därför alldeles särskilt olämpligt att glömma ytterrocken i pressrummet efter morgonvärmningen.
Hur ska det här nu gå?
* * *
– Är det Ettan du snusar, frågar Homer plötsligt och jag får för några exalterade ögonblick för mig att han lagt sig till med nya, coola laster efter karriärens slut.
Men det visar sig bara att han av misstag fått en laddning snus och kan skänka en stock om det skulle vara så.
Det är en särskild sorts hedersmän som växer upp i Piteå, har jag alltid sagt.
* * *
Det är av, lätt förklarliga skäl, fortfarande mycket prat om det öde som drabbat Erik Karlsson och alla grimaserar illa bara ämnet kommer upp..
Ingen tror att Cookie var ute efter att skada, och allra minst skära av någon hälsena, men ingen tror heller att han är helt oskyldig utan förmodligen ville sätta in ett litet tjuvnyp.
Får också den typ av kevlar-armerade strumpor som ska skydda mot dylika skador.
Jonte Ericsson till och med skär lite med skenan i ett par och faktiskt – det blir inte ens ett märke.
Själv slutade han för ett tag sedan använda dem för att de skavde så svårt mot fotknölarna, men…
– Jag ska definitivt få dem fixade och börja använda dem igen, klargör han.
Bilderna på Karlssons ansikte förvridet i smärta har gjort intryck, that’s for sure.
* * *
Jag tycker egentligen att popcorn är ett rätt överskattat fenomen, men de som serveras på pressläktaren i The Joe är för oemotståndliga för att inte utlösa regelrätta orgier.
* * *
Hip flexor, säger dom att The Mule drabbats av.
Det tycker jag låter som namnet på ett belgiskt industriband.
* * *
Homer och Lidas var här mot Blues i onsdags också och fick då en standing ovation när de zoomades in på minijumbon
Ikväll sitter de i Mike Illitch lyxloge och jag hoppas på samma behandling igen.
Det vore kul att få uppleva live.
* * *
Fredagkväll rådar och det känns redan under värmningen att det är laddat för party i Motown ikväll.
Men det känns också att Ducks har en annan swagger, ett annat självförtroende, så det partyt kan komma att crashas ganska så på en gång.
Snart vet vi.

Ja, resan gick till Detroit och här ser vi Red Wings -Ducks ikväll.
Start 01.30, svensk tid.
Häng med.

NY Rangers – NY Islanders 3-4 (Slut, straffar)
* * *
Tårtan har tydligen gått på kurs och lärt sig tänka positivt.
– Vi tog i alla fall inga utvisningar för too many men on the ice, säger han på presskonferensen efter matchen.
Ha ha.
I övrigt finns det inte så mycket att slutrapportera om.
Håkan Loobs visade återigen världsklass som tippare, Brad Richrads har karriärens svacka, John Tavares är lysande, det var sprakande hockey i övertidsperioden och nu ska jag sova några timmar innan en flygning norröver.
Vi hörs under fredagkvällen.

Nä, Loobs tips spricker till slut. Isles vinner på straffar.

Och straffar blir det – efter en härligt explosiv övertidsperiod. Fan, det borde avgjorts under den. Straffar är mest skit.

Slutsignalen ljuder och visst:
Precis som Loob förutspått står det 3-3.
Det är nåt nästan otäckt med precisionen i hans tips…

Det slår mig plötsligt att Håkan Loob skickade in ett tips på twitter tidigare idag.
Han sa:
3-3 and Rangers vins in PS.
Saida från Karlstad…

NY Rangers – NY Islanders 3-3 (Period 2)
* * *
Ojvoj, Rangers står för en genomklappning monumentale under första halvan mittperioden!
Isles gör mål direkt, varmed hemmalaget förvandlas Kvarnsvedens Pojkar C2 1978 och innan vi hunnit svälja pauskaffet har gästerna vänt.
Sedan lyckas Hagelin, till allmän chock, bröta in en kvittering under ett av blåskjortornas psykedeliskt usla powerplay, så vi har alltså oavgjort.
Det ska Rangers – som nu tappat klara ledningar två matcher i rad – vara mest nöjda med.
Islanders är piggare och smartare och hungrigare och förtjänar att leda.
* * *
När Islanders gör tredje målet börjar Garden skandera ”HEN-RIK, HEN_RIK”.
Taskigt.
På inget sätt är det här sammanbrottet Birons fel.
* * *
Ha ha, det är som theobaldtiger skriver i kommentatorsspåret:
Domarna var så chockade att Rangers gjorde ett PP-mål att de tvingades ringa Toronto för att få det bekräftat 🙂
* * *
Före matchen fick Tårtan frågan vad det är som gått snett med powerplay.
Han bara suckade:
– Jag tänker inte bryta ned det i några beståndsdelar, it just sucks.
Det är en klockren analys.
* * *
De har inte hörts så mycket tidigare, men när Islanders börjar göra mål visar det sig att det är rätt så gott om Isles-fans inne i stan ikväll.
Och därmed blir det lite tensions i bänkraderna…
* * *
Man behöver dock inte vara Pära Karlström för att se att av de grundläggande felen med Blåskjortornas PP är Brad Richards.
Han har inte varit riktigt bra på hela säsongen, om ni frågar mig – och i den här perioden är han så bedrövlig att man blir förvånad varje gång han vänder ryggen till och man ser att det INTE är nummer 41 som lyser mot en i rött.
* * *

Det konstiga med Boyle är att han förlorar så många närkamper utefter sargerna.
Han hörde till den grenens allra bästa förra säsong, men no mer.
Det är väl just den där ängslan.
* * *
En glad fyllerist, i Messier-tröja, irrar sig in på pressläktaren i pausen och försöker tafatt inleda konversationer med kollegor från de stora tidningarna, men det går inget vidare, han sluddrar för mycket.
Det är en lustig syn.
Men jag ska förstås inte säga nåt, det är bara fjorton-femton timmar sen jag befann mig i ungefär samma tillstånd…
* * *
Jack Capuano, Isles-coachen, påminner rätt mycket om min kompis Bullen i Borlänge.
* * *
När Boyle försöker älga sig förbi backar i motståndarzonen kommer jag osökt att tänka på hur det känns när man försöker passera långtradare på Riksväg 70 mellan Sala och Avesta.
Det är alltid jävligt bökigt…
* * *
Bobby Baccala inzoomad på läktaren – och han borde vara lik arg över Rangers uppträdande som han var när Paulie Walnuts hade snålat med säkerheten på det där tivolit.
* * *
Ja, är det inte fantastiskt att nhl.com – som har folk här – missat Islanders gjorde mål också i början av perioden.
* * *
Den där bardiskdansen börjar kännas i formuleringarna nu, hu.
Det – och det faktum att jag inte kommer hinna lägga mig förrän jag ska upp och flyga till…ja, ni får se – borgar för högst snuttig slutrapport ikväll.
Per Bjurman