För exakt två år sedan så var jag med om den coolaste teaterupplevelsen jag haft hittills. Då klev jag in i en enorm filmstudio där en hel värld byggts upp så att man själv kunde vandra runt och stå mitt i de olika scener som spelades upp samtidigt.

Jag skrev att det var en teater där ”du själv spelade huvudrollen”. Men det var bara för att jag då inte upplevt ”You Me Bum Bum Train”. Det har jag fortfarande inte – det tusental biljetter som släpptes för hösten sålde slut på fem minuter, berättar en av cheferna där – men i veckan fick jag en liten inblick i det som Jude Law och Stephen Fry hyllat som något av det sjukaste de varit med om.

I ”The drowning man” som jag gick på för två år sedan var man verkligen en statist jämfört med den roll alla besökare får ta i YMBBT. Här går man helt ensam från rum till rum – varje rum är inrett som en ny slags filmscen – och i varje scen du kliver in i är du i fokus. Alla andra är bokstavligt talat statister eller skådespelare och du själv tvingas spela med i några minuter innan du slungas in i nästa rum.

Jag och min kompis Katia spenderade en kväll som statister i ett av rummen. Vi var studenter i en skolsal och när besökaren, som i det tidigare rummet blivit genomsökt och utfrågad av polis i ett flyktingläger, omtumlad kastades in till oss, presenterades hen som en Nobelprisvinnande fysiker som i dag skulle hålla ett föredrag för oss om verkligheten. De hade en talarstol, en mikrofon och ett rum fullt av studenter att underhålla så gott de kunde i 1,5 minut innan professorn avbröt och de fick gå vidare till nästa scen.

Omkring hälften av de som gick kändes som skådespelartypen. De pratade på, skämtade och var riktigt grymma på att improvisera. Den andra hälften var inte, men de gjorde sitt bästa. Ganska många försökte slingra sig undan genom att säga: ”Jag tror att jag ska börja med att höra hur ni studenter ser på det – vad är verklighet för er?” Men då bad någon av mina kollegor snabbt dem att förklara någon teori i deras bok och bollen var tillbaka på deras planhalva.

I början var jag jättesugen på att göra hela YMBBT själv. Och jag skulle nog fortfarande göra det. Men på gott och ont så är det ett väldigt långt kliv utanför sin egen comfort zone. Bland statisterna fanns advokater, studenter och lärare, vanligt folk som bara ville ha lite spänning i vardagen. Det var gratis, man fick mat – och man fick se ett hundratal personer kastas in i en totalt ny situation för dem. Det räcker gott för mig.

Vill du själv vara statist – eller kanske spela huvudrollen? All info finns på deras hemsida, där de också kan tänkas släppa fler biljetter i höst.