Det är vår, solen skiner och Londonborna flockas i parker och på uteserveringar. Vad passar då bättre än lite äkta nordiskt mörker på en scen i West End?

Claes Bang, 48, har gjort sig känd för roller i tv-succéerna ”Anna Pihl”, ”Bron” och ”Borgen”. Men samtidigt har den danske skådespelaren framfört ”Ondskan” över två hundra gånger sedan 2002 – i Danmark, Sverige och Tyskland. Nu kommer monologen, baserad på Jan Guillous fruktansvärda tid på internatskolan Solbacka, till London.

Det blir två timmeslånga föreställningar den 25 och 26 maj, på St James Theatre vid Victoria. Biljetter kan köpas här.

Den stora puben The Drunken Monkey har varit en Shoreditch-klassiker sedan den slog upp portarna 2003. Och det är förståeligt – vem kan inte gilla kombinationen öl, dim sum och cocktails? På helgerna har de dessutom dj:s och lite mer klubbstämning på kvällarna. I veckan öppnade gänget bakom succén nytt – ett stenkast bort på Shoreditch High Street.

Bull in a china shop har ett liknande koncept, men ändå inte. Mina vänner hade lockat med kinesisk mat men trots namnet så serverar nykomlingen japanskt – och whiskey. Den lilla baren (man känner sig lite som en tjur i en porslinsbutik) som är inredd med stora schackpjäser och japanska paraplyer, har öppet för frukost, lunch, middag och cocktails på kvällen. Det blev en söndagslunch.

Jag rekommenderar gärna kycklingburgaren – som serveras med ingefära och morötter mellan de svarta bröden, samt deras friterade blomkål– och ostbitar. Lägg gärna till deras superfood-sallad som känns som en riktig hälsokick med bland annat quinoa, kikärtor, pinjenötter, granatäpplefrön och fetaost.

Prislappen på mat kändes rimlig – burgare för £8.50 (ca 110 kr), men vill man ha cocktails får man punga upp med runt £12. Den digra menyn av ofta whiskeybaserade drinkar får vi därmed nog komma tillbaka och prova en annan gång.

När jag bodde i Bethnal Green för åtta år sedan skulle det, även för mitt naiva ny-i-London-jag, krävas mycket för att jag skulle ta en omväg på andra sidan järnvägsspåren. Och området mellan superhippa Cambridge Heath Road, Bethnal Green Road och Hackney Road är fortfarande inte det mest upplysta och mysiga att promenera i nattetid. Men i fredags skulle jag till en bar som låg just under järnvägsspåren – och gick in i en av de mörka gränderna.

Redchurch Brewery, med Bethnal Green som närmsta t-bana, var kanon. Undangömt i en liten gränd hade det varit ganska lätt att gå förbi det lilla bryggeriet – speciellt eftersom det på bottenvåningen ser ut just som ett bryggeri.

Men en blå trappa upp kunde man slå sig ner och prova en av de lokala ölsorterna till sköna toner från husdj:n. Extra plus får Redchurch Brewery för den enkla träinredningen, för darthörnan, för att de serverar ölen i halva pints – och för att en sådan bara kostar strax över £2 (25 kr).

Jag gillar trenden med lokala mikrobryggerier och älskar att Londonborna sakta tvingas byta ut sin Stella mot något mer spännande. Meantime pale ale är fortfarande min favorit, men det blir helt klart fler besök i den lilla mörka gränden under järnvägsrälsen.

I vintras besökte jag Shoreditchs kattkafé, Lady Dinah’s Cat Emporium. Sedan det öppnade i fjol har Londonborna strömmat dit för att ta en fika och kela med en av kaféets elva inneboende katter. Intresset har varit enormt – tre månaders väntetid för några timmars kaffe, kaka och katt – och Storbritanniens första version av detta japanska fenomen har fått flera kopior runtom i landet.

I vår går Londons djurkafétrend ännu längre. Först fick vi reda på att ugglefiket Annie the Owl kommer till stan mellan den 9-14 april. För £20 (ca 260 kr) får man då entré, en smoothie, och två timmars ugglande med fjädervännerna som flugits in från Asien. Pengarna kommer att gå till förmån för ugglor i Storbritannien och de hade nog kunnat ta mer betalt – över 125 000 personer har fyllt i formuläret till lotteriet om en plats på kaféet. Sitt inte där och uggla – signa själv upp här och hoppas på flax!

Och det blir bättre än så. Svinigt mycket bättre.

Strax efter att jag fått alla mina vänner att skriva upp sig i lotteriet kom nyheterna om ett minigriskafé som poppar upp i London i slutet på maj. Grymt! På Yelps ”Pop-up Pignic” (annat namnförslag var ”London’s Swine and Cheese party, berättar arrangören) kommer man för £30 (ca 400 kr) få en helkväll med mat, dryck och kunskap i gristema (menyn är givetvis fläskfri) i sällskap av ett gäng små knorrande krabater som enligt arrangörerna kommer att födas i april och till eventet vara stora som kaniner.

Även detta superpopulära event, som man som Yelp-användare kan ansöka om biljetter till här, drar in pengar till förmån för grisar i landet. Man vill visa att grisar också har känslor och bör behandlas med samma respekt och ömhet som andra djur.

– Tanken bakom detta är att utbilda hela London. Minigrisar är väldigt chic just nu, men många inser inte hur stora de kan bli när de köper en och sen överger de tragiskt nog dem. Vi tror att det första steget att ta för att stoppa detta är att utbilda folk om minigrisar. Pengar från eventet kommer också att gå till en djurrättsvälgörenhet, säger arrangören Alex Shebar.

Om arrangörerna lyckas anordna det pressevent de sade till mig att de hoppades på, så finns nog risken att jag hoppar grisköttet helt och hållet i framtiden.

Som nöjesjournalist blir jag ofta inbjuden till konserter, förhandsvisningar, utställningar och andra event. Det är alltid lika trevligt. Och de kompisar som visar sig vara jättefans till artisten/serien/skådespelarna är alltid lika förbannade. Så var verkligen fallet när ”Game of Thrones”-utställningen kom till O2-arenan i London och jag fick en guldbiljett till ett miniatyr-Westeros.

Uppspelta fans välkomndes till kön av en korp – som olikt den i serien faktiskt bara hade två ögon.

Inne i utställningen fick man se många av karaktärernas dräkter – och vapen.

Och man fick även själv prova på att hålla i de supertunga svärden. Den uppmärksamme läsaren ser dock att denna bjässe – skådespelarna berättade senare för mig om hur de plötsligt förväntades att obehindrat kunna lyfta jättetunga vapen som detta – hölls uppe på en ställning.

Man kunde själv bli en del av den populära tv-serien – till exempel genom att förvandlas till en White Walker framför en green screen.

Man kunde även filma sig själv bli attackerad av en eldsprutande drake. Jag valde att ta rollen som helt överrumplad och oförberedd på angreppet. Klippet hittar du, och förhoppningsvis seriens producenter, här.

Fast jag vet inte hur sugen jag ändå skulle vara på att kånka runt på dessa supertunga kläder och vapen. Däremot så kändes järntronen väldigt hemma. Skulle ett erbjudande till en roll där man mest sitter och myser i den dyka upp så kanske kan hade kunnat fundera på det.

Grymmast av allt var ändå 4D-upplevelsen, där jag iklädd en huva och hörlurar ställde sig i en slags hiss som tog mig upp till toppen på en mur. När hissen skakade så vibrerade golvet och ju högre vi kom desto mer blåste det. Väl uppe på muren kunde jag blicka ut över en ”Game of Thrones”-värld – innan jag blev beskjuten av ett eldklot och snart störtade ner mot en säker död. Det blev vitt på skärmen och jag tänkte att denna minut nog är ungefär lika länge som jag klarat mig i den världen om jag hamnat där på riktigt.

I fjol slog Mamma Anna & co upp sin pastabutik som snabbt gjorde succé med sina handgjorda italienska specialitéer och privata middagsrum på nedanvåningen – designat som hemma i mamma Annas vardagsrum i Milano. Tillsammans med kostymskräddaren Pope & Bradley, som gjorde sina första kostymer på Savile Row 1917, firar de nu 99 år av italienskt hantverk i London.

Jag blev inbjuden till deras fest nu på söndag den 8 februari mellan 18.30 och 20.30, där man får smaka saker från Mamma Annas italienska kök och – ännu bättre – vinsortiment. Jag får ta med mig två personer och tänkte att jag hör med er läsare om någon skulle vilja följa med.

Mejla mig på petter.j.larsson@aftonbladet.se eller lämna en kommentar i bloggen med din mejl och om du vill ta med en kompis, så drar jag en vinnare klockan 12 på lördag.

Lycka till, jag hoppas att vi ses till helgen!

I veckan såg jag till att gå förbi Trafalgar Square där man under tre timmar visade upp Storbritanniens första nattregnbåge. Snacka om att lysa upp den just nu väldigt mörka vardagen! Den färgsprakande illustrationen var projicerad på vatten som sprutade rakt upp i Londonnatten.

Att det handlade om marknadsföring av en ny tv-serie (Cucumber, ett drama i Manchesters gayvärld) spelar mindre roll. En 30×15 meter stor, färgglad påminnelse om allas rätt att älska vem de vill är alltid välkommen – inte minst när sommaren och dess pridefestivaler är så långt borta.

De senaste åren har jag och de flesta Londonbor fått dille på hemliga barer. I en stad full av turister, där förvirrade flockar av kostymmänniskor, spanjorer på språkresa och amerikanska backpackers likt zombies väller in och ut från stadens lättfunna barer är det viktigt att ständigt hitta nya hemliga tillhåll. Men efter ett tag blir dessa kända, urvattnade och känslan av exklusivitet försvinner. The Mayor of the Scaredy Cat Town, som nås genom ett kylskåp i Breakfast Clubs Spitafields-resturang, är ett exempel. Från början var det tänkt att man skulle be personalen att få träffa ”The Mayor”, varpå de skulle leda en igenom den stora kylen ner i den mysiga Speakeasy-baren. Men konceptet har funnits så länge att folk nu bara frågar efter baren – eller stövlar in själva.

Därför blev jag glad över att besöka Breakfast Clubs nya resturang i London Bridge, där kraven är hårda för att få komma ner till den hemliga baren. Call Me Mr Lucky nås endast med en bakväg som går genom köket – om du lyckas pricka in rätt mening till personalen på Breakfast Club, det vill säga. I dörren frågade jag: ”Can you get me lucky?” och fick genast en eskort ner till den mysiga hemliga baren med spännande cocktails, skön hiphop och små valv att hänga i, på andra sidan köket. Men mina vänner hade haft problem. Säger man ”I want to get lucky”, ”I want to go to Call Me Mr Lucky”, eller något annat liknande, har personalen tydligen ingen aning om vad man pratar om – och jag älskar det. Medveten om att det bara kommer att vara så strikt en kort tid så ska jag försöka gå tillbaka dit – inom kort innan alla zombies tar över.

Som väntat fick Londons första flingkafé stor uppmärksamhet när det slog upp på Brick Lane. Den lilla lokalen fylld av barndomsnostalgi har varit full sedan dess. Bakom baren finns 120 sorters flingor från hela världen, ett tiotal olika poptarts – och 13 olika sorters mjölk. Populärast? Det är helt klart Oreo-flingorna som tog slut direkt, säger ägaren Gary Keely, som öppnat stället med sin lika skäggprydde tvillingbror, Alan.

Och som om dess ovanliga upplägg inte vore nog så fick kaféet ett rejält pr-uppsving direkt gratis – av TV-kanalen Channel 4 som i en intervju försökte ställa Gary mot väggen. Reportern ville veta hur de kunde ta £3 för en skål med flingor när stället låg i en av landets fattigaste områden, vilket slutligen fick chefen att lämna intervjun för att servera kunder. Det obekväma klippet har blivit väldigt omskrivet och de flesta har tagit kaféets parti. I området Tower Hamlets ligger hundratals hippa pubar och barer och även bankdistriktet Canary Wharf, så varför hoppa på en nyöppnad småföretagare för att de tar betalt lika mycket för en skål med flingor som de stora kafékedjorna tar för en kaffe?

På kaféets Facebook skriver Gary i ett öppet brev till reportern om hur de bland annat samarbetar med välgörenhetsorganisationer för att bjuda mindre privilegierade barn i området på flingor och att han själv kommer från ett fattigt område i Belfast men aldrig skyllt det på de lokala småföretagarna. Han avslutar med att be reportern att själv betala för sin måltid där, vilket han aldrig gjort.

Cereal Killer Café

139 Brick Lane, London, United Kingdom

Nära Liverpool Street t-bana eller Shoreditch High Street overground.

I helgen fick Londonbesökare sig en märklig upplevelse när tusentals tomtar marscherade genom stadens gator. Alla klädda i rött och vitt önskade storögda åskådare god jul medan de vandrade från norr, söder och öst mot slutmålet; Hyde Park. Men förutom julhälsningarna och kläderna så fick vi se tomtar som man inte riktigt är vana att se dem. Med en stor flaska cider i högsta hugg. Kastandes brysselkål på andra tomtar. Uträttande sina behov bakom en byggnadsställning. I vilket fall som helst så var det ett fint Londonminne. Och det här var första gången som jag själv deltog i det årliga event som kallas Santacon.

Under mitt första år i London 2007 stod jag inne på Mayfairpuben Bonds där jag jobbade som servitör när en oändlig mängd tomtar plötsligt passerade förbi vårt fönster. Det tog liksom aldrig slut. Jag minns fortfarande det som något av det konstigaste jag sett på Londons gator, och jag har sett en hel del. Efter det har jag i flera år råkat hamna mitt i någon av de tre tomtemarscherna, så i år bestämde jag och min flatmate Malin oss för att hänga på.

Vi köpte varsin tomtedräkt och mötte upp med det 500-tal tomtar som gått den östra rutten från Victoria Parks Winterworld till Liverpool Street. Så snart tomtedräkten kommit på var vi en av dem, och det var en samhörighet jag kanske inte känt sedan jag som tonåring åkte med MFF Support på bortamatcher. Alla tittade medan hundratals tomtar fyllde Liverpool Street Station, skanderandes: ”Vad vill vi ha? Jul! När vill vi ha det? Nu!” Men bakom mitt skägg kändes det ganska lugnt.

Det var en trevlig samling människor. Inte helt oväntat kändes det som att majoriteten var australiensare, men jag pratade även med folk som rest dit från andra delar av England för att delta i tomtetåget.

Vi hamnade på St Pauls-katedralens trappor, marscherade sedan till Covent Garden där vi fyllde torget, och tog oss slutligen till Hyde Park där tomtarna från den norra och södra rutten mötte upp för en jättegatufest. Alla var glada – en hel dags drickande kan ha haft något att göra med det – och det faktum att alla hade tomtedräkt gjorde det jättelätt att prata med främlingar.

Det bästa med dagsfester är att man kan gå hem så tidigt. När det varit mörkt i flera timmar och jag var redo att lämna tomtarna, ta av mig skägget och träffa några kompisar var klockan bara 21.

Nästa år ska vi vara med från början, med en större grupp kompisar. Se till att vara i stan då!