”Lets do this” är ett uttryck Pitch, din favoritblogg vid flera tillfällen har stött på här i Las Vegas under bröllops-dj-konferransen. Det började redan i morse. Under föreläsningen ”Find your inner rockstar” bad föreläsaren samtliga åhörare ställa sig upp, skaka hand med personen bredvid och berätta en ”scarstory”. Alltså en personlig historia där blodet flyter och ben knäcks.
Jag svamlade loss med för morgonen en ganska så yrvaken engelska. Min ”scarstory” var en konstigt invecklad historia som inbegrep benbrott och mopedfärder i Knivsta (”Knifetown”). Min historia var obegriplig och poänglös men kanske hade lite ”foreign charm”. Mannen jag berättade den för var en storväxt gentleman från Chicago. Han väntade ett par långa sekunder, tittade på mig med ett par sorgliga ögon, såg inte ut att vilja prata men sa till slut: ”Lets do this”.

Gentlemannnen och även bröllopskaraokeexperten, fick jag reda på senare, var fyra år när det hände. Han lekte kurragömma med sin mamma där hemma i Chicago, Illinois, han bestämde sig för smyga ner i källaren för gömställe, hittade den stora stora amerikanska torktumlaren, kröp in i maskinen, och lyckades på något sätt stänga locket. Amerikanska torktumlare har en egenhet att snurra sakta när locket är stängt och tvätten är torr. Detta för att tvätten inte ska skrynkla sig. Men nu var det ingen tvätt i maskinen – det var den unga Chicagomannen. Jag fick aldrig höra slutet på historien då tiden för ”charing” tog slut och föreläsningen fortsatte. Men jag frågade artigt om han kunde berätta vidare senare.

Föreläsningen tog slut, jag och Chicagomannen köpte varsin kaffe och munk och gick ut i solen och satte oss i poolområdet. Han fortsatte historien:
”Maskinen snurrade sakta, jag hade bara ett par kortbyxor och en t-shirt på mig och jag skar mig på flera ställen på dom där taggarna inne i maskinen”
Trots blodflödet gick allt relativt bra. Chicagomannens mamma hittade honom ganska så snabbt och förde honom till vårdcentralen för omplåstring. Men händelsen hade suttit djupt inombords. Faktum var att han inte hade berättat historien på 34 år. Jag var den första han hade berättat historien för. Jag berättade om jobbet  som skribent i Pitch, Aftonbladets dj-blogg och att denna historia kan dyka upp i denna digitala publikation.
”Berätta för hela världen du”, sa Chigagomannen och skålade med den stora Starbuckskaffekoppen.

Bröllosp-dj-konferenser i Las Vegas är fantastiskt

Bröllops-dj-konferensen, din favoritblogg Pitch bevakar, håller till på Hotel Riveria i Las Vegas. Hotellet är berömt för att vara det rökigaste hotellet på strippen. En traditon och stolthet Hotel Riviera noggrant verkar kultivera då Pitch fick en cigaretttändare tillsammans med hotellnyckeln. På tavlor med guldram ser vi celebriteter som Elvis, Frank Sinatra och Kenny Rogers blossande på cigaretter och överallt vandrar gäster runt med cigarrer och cigaretter i munnen som om det inte fanns någon KOL i morgon. Men det finns ett ställe där det råder rökförbud och det är i konferanslokalen ”Royal Pavillion”. Och det är i denna kungliga lokal invigningsfesten tilldrar sig.

En typisk bröllops-dj är mellan 38-55 år, vit, har en Homer Simpson-liknande skäggväxt, är relativt överviktig, har rutig utanpåskjorta och heter/har ett artistnamn som typ ”Big Mike”. Han är proffstrevlig, nördigt intresserad av dansant musik och gillar att vara i centrum. Det blev dock lite stelt under invigningstillställningen som självklart skulle gå i dansens tecken. Att få ett par hundra medelålders män att dansa med varandra är inte det lättaste. En inhyrd MC jobbade så nästan hatten trillade av för att få herrarna upp på golvet. Men ingen dansade och det gigantiska dansgolvet var lika ödsligt som öknen bara ett par kilometer bort där en och en annan mafioso ligger nergävd. Ett öde som vi dessutom alla hotades med av den allt mer deperata master of ceremoni-mannen. Den sponsrade discobelysningen blinkade för tomma själar och oron i luften steg.

Plötsligt vände det. Den hattprydda MC:n trollade fram sitt ess, ett superproffs – en line dance-dj-man och vips började alla ”Big Mikes” höfter att röra på sig. Dansgolvet fylldes snabbt av herrar redo för gruppdansaktivitet. Samtidigt som line dance-mannen höjde tempot, gormade, dompterade och snurrade på höfterna för en tacksam publik.

När det pratas om dj:s handlar det ofta om superstar-dj:s. Det snicksnackas typ om att Avicci smådissar Madonna samtidigt som han får en miljard för att trixa lite med minneskortet på sina Pioneer 2000 Nexus. Men dessa luxösa herrar med kepsar bakåtfram är långt från representativa för det ädla yrket som discjockey.

Det är därför min plikt kära läsare av Pitch – Aftonbladets helt makalösa dj-blogg att skriva om de lite bortglömda musikaliska fantasterna. Jag pratar såklart om bröllops-dj:n.

Kungarna och drottningarna av denna kärleksfulla och skivspelande yrkeskår träffas en gång om året i Las Vegas. Där utbyts det perfekta spellistor, spanas in ny teknik och tas del av föreläsningar som ”Father & Bride-dance 2.0” eller ”How to cool down nervous grooms”.

Din favoritblogg Pitch befinner sig därför självklart just nu i Vegas för att riktigt mojsa in sig bröllopsdiscjockeriet. Undertecknad har precis checkat in på Riveria Hotel och kommer genast att bege sig ner coctailbaren för att mingla med dessa spännande musikanter.

Your browser does not support the video tag

Det finns ett fåtal musikskapare inom dansmusiken som i decennier alltid har varit coola, fått fötterna på miljontals människor att säga hoppla! och inte gått bort sig. Giorgio Moroder, Nile Rodgers och Daft Punk är några av dessa legendarer. Nu samarbetar dessa fantastisk herrar på Daft Punks nya album.

Giorgios claime to fame är ett par rejäla discorökare under 70-talet med Donna Summer. Efter att under tidigt 70-tal ha experimenterat med synthar kom genombrottet med det 17 minuter långa ”erotiska eposet” ”Love to love you baby”. En låt som förbjöds både här och där då den ansågs för vågad. Det har dessutom alltid ryktats om att det förekom både det ena och det andra snusket för att få till ett extraporrigt sound under inspelningen i den där tyska studion.

”I Feel Love”, andra låten Giorgio och Donna gjorde har varit banbrytande för all elektronisk dansmusik. Det är fascinerande att höra hur mycket techno Giorgio och Donna spottade ur sig med den låten redan 1976-77.

Nile då. Hans band Chic på något sätt symboliserar discon och låterna har blivit standards hos varje party-dj. Låten ”Le Freak”, som ursprungligen hette ”Fuck off” handlar om ett misslyckat försök att komma in på den legendariska nattklubben Studio 54.

Efter discoeran fortsatte Nile att producera musik. Han har bland annat proddat Madonnas ”Like a Virgin”-album och Bowies ”Lets Dance”-album. Nile var på något sätt även med i Hip Hopens begynnelse då basgången och stråkarna från Niles låt ”Good Times” samplades på Sugar Hill Gangs ”Rappers Delight”.

När dessa legendarer nu ska slå sina svängiga hjärnor ihop med Daft Punks blinkande hjälmar kan det bara bli intressant. Även om det inte blir bra så blir det just intressant.

Kära läsare av Aftonbladets DJ-blogg Pitch. Förutom att skriva om DJ-kultur vill vi att du ska få ett bättre liv. Att du ska bli gladare, snyggare, rikare och mer dansant.

Önskar du bli en alfahane/hona, har du problem med för tidig utlösning, vill du bli smal eller känner du dig allmänt kymig? Då ska du klicka på spelaren nedan. I vågbruset du hör finns det meddelande som sinnesorganen uppfattar men som inte medvetandet registrerar. Pitch, Aftonbladets DJ-blogg till din tjänst!

”You’ve got an organ going there…no wonder the sound has so much body!”

Dj Shadows ”Organ Donor” är en trudelutt som i vissa sammanhang skapar små trumpinnar av fötterna och i andra fall får folk att surt skaka på huvudet. Pitch älskar dock trudelutten. Och aldrig har ett scratchandet varit så vackert. Scrolla fram till 3:20 så får du själv njuta av skuggans makalösa handjobb.

TEKNIK Mmm, detta är ett helt fantastiskt discopaket. Två stycken referensspelare, en remixstation och en discomixer som heter duga. Detta  i en lyxig exklusiv tjusig kulör. Spelaren Pioneer 2000 Nexus är varje dj:s våta dröm. Spelaren kan allt utom att gå ut med hunden. Tonartsmixining till exempel är ju rätt trixigt – men det är inga problem för dessa spelare. Pioneer 2000 Nexus analyserar rätt tonart och visar med färger vilka låtar som passar ihop. Prisbilden på detta exklusiva paket är dock något skev. Endast 4000 numrerade exemplar finns så har du 62 103 riksdaler över är det bara att klippa till. Grunkorna finns även i svart till ett billigare pris.  

DEN GAMLA SKOLAN Den här tillställningen är lite varför jag en gång i världen flyttade från visjan till storstaden. Nu på fredag kan den nördigt houseintresserade delta i ett rundabordssamtal om  Boy´s Own och den brittiska kulturrevolutionen 1986-1992, med Andrew Weatherall och Terry Farley.

Det är Slow Blow Academy som arrangerar tillställningen. Slow Bow ordnar med jämna mellanrum närmast akademiska samtal kring klubbmusik. Tidigare har ämnen som den brittiska reggaen Lovers Rock, Krautrock och New Yorks underjordiska diskoscen avhandlats. Nu på fredag är det samtal kring basgångar och slutet av 80-talets London. Så här skriver Slow Bow själva:  Slow Blow Academy #4 vänder blickarna mot 80-talets London och bläddrar i tummade nummer av Boy´s Own, fanzinet som kom att kallas ”the village newspaper of acid house”. Ett fanzine kring musik, mode, fotboll och droger som blev en rörelse som inte bara ändrade dansgolvets basgångar utan mynnade ut i en kulturrevolution som maskerad under namnet acid house skrev ett nytt kapitel i Storbrittaniens historia. Under ett samtal med grundarna av denna den brittiska houserörelsens heliga skrift, Andrew Weatherall och Terry Farley, tar vi reda på vad det var som verkligen hände i London någonstans mellan hösten 1987 och sommaren 1988.

Samtalet äger rum på Bio Rio, Hornstulls Strand 3, fredagen den 25 januari, kl 17-20. Fri entré, samtalatet börjar kl 18. För de som därefter vill dansa till rundabordsmänniskorna är det bara att bege sig till ”Under bron”
där Andrew Weatherall och Terry Farley befinner sig i dj-båset från midnatt fram till kl 05 på lördagsmorgonen.

Här ska det bloggas så det står härliga till om dj-kultur. Och som det står i taglinen i sidhuvudet kommer det handla om både den nya och det gamla skolan. Jag har själv spelat musik för massorna i över 30 år och har alltid fascinerats av dj´s som på ett magiskt sätt alltid kan bygga ett golv.

Här bygger jag själv ett golv efter ett par rejäla stänkare.