På måndag morgon bär det av. Hann precis vara hemma en vecka efter WSOPE med sonen och influensan. Denna gång är det tre pokerturneringar som står på schemat. Först ut blir EPT London. Sen blir det sol, bad och mera poker på Aruba i en vecka. Sista stoppet är EPT Baden. Beräknad hemkomst 20:45 den 11:e oktober (troligtvis bagagelös och försenad om man ska se till min individuella statistik).

Jag älskar mitt jobb, jag älskar resorna men framförallt älskar jag gemenskapen och sammanhållningen som blir på ”touren”. Samma gäng som åker världen över, som en ständigt växande familj. Ibland önskar jag dock att det fanns tid till att se resmålen lite mer men oftast är det flygplats-hotell-kasino-hotell-flygplats-hem. Ibland blir det en utgång eller två. Som spelare har man den fördelen med att man kan trösta sig med att ge sig ut på lite sightseeing eller ett strandbesök efter att ha åkt ur turneringen. Jag befinner mig i spellokalen från det att turneringsledaren sagt den berömda frasen ”shuffle up n deal” tills att en lycklig vinnare håller upp en check värd flera miljoner.  

Fick en kommentar om att det var en intressant tidpunkt för ett första inlägg i bloggen. Jag har en udda dygnsrytm. Det kommer ni nog att märka. Jag jobbar som bäst efter midnatt och det är då min kreativitet sätter igång. Just nu sitter jag även och följer världsmästerskapen på nätet, WCOOP vilket gör att jag inte kan slita mig från dataskärmen. Addicted är en bra beskrivning. Sverige har lyckats ta tre bracelets efter elva event. Försöker jobba/raila in fler! Kanske ska försöka satellita mig in i maineventet den sista. Det vore kul att spela själv för en gångs skull. Senast jag spelade live i ett halvslaskigt homegame för tre veckor sedan. Innan dess var någon gång i juli på The Venetian i Las Vegas. Någon dag ska jag berätta om mina sjuka cashgameupplevelser från ”sin city”. Jag ska berätta om hela Vegasresan, inte idag, inte imorgon men det kommer…

I ungefär två och ett halvt år har jag haft som heltidsyrke att följa pokervärlden. Jag har jobbat för Sveriges första pokermagasin som webbredaktör och för ett pokerbolag som webbansvarig. I januari i år bestämde jag mig för att börja som frilans istället. Att resa runt 25 gånger per år, jobba 9-17 när jag var hemma och försöka ha någon form av socialt liv var en omöjlighet. Som frilans kan jag planera min tid på ett helt annat sätt. Nu finns även tid för lite poker då och då mellan resorna.

Gudarna ska veta att jag har en annorlunda arbetsplats. Det kan vara på en liten svartklubb eller på ett lyxigt kasino i Las Vegas. Jag har sett och upplevt det mesta de senaste åren och träffat människor som påverkat mig både på gott och ont. Jag har fått chansen att knyta vänskapsband med människor som jag tidigare annars aldrig hade träffat och chansen att träffa andra som vi oftast bara ser på vita duken eller hemma i tv-soffan.

Pokerproffsen reser extremt mycket och nästan ingen lever ett vanligt Svenssonliv. De handskas dagligen med summor som motsvarar en månadslön eller årslön, i vissa fall är det miljonbelopp som byter ägare mitt framför ögonen på en. Döm av min förvåning när jag insåg att de trots detta inte är hårdnackade gamblers utan egentligen helt vanliga människor men i en lite annorlunda värld. Bakom fasaden av dyr champagne och världens hippaste nattklubbar ligger mycket blod svett och tårar. Ingen av dem som vi kallar för proffs har blivit det över en natt. Jag har fått se människor växa fram från rookies till världselit, fått glädjas med vinnare och tröstat de som förlorat. 

För den oinvigde kan pokervärlden kännas som en bubbla som snart kommer att spricka, den känns lite surrealistisk när man läser om den 18-åriga tjejen som kammade hem 13 miljoner i London, den känns läskig när man läser om killen som tog livet av sig på grund av sina spelskulder. Denna värld innehåller så mycket mer än vad man kan läsa om i tidningarna. Här i bloggen ska jag försöka förmedla allt jag upplever som man sällan får läsa om.