Jag har försökt skriva det här inlägget ungefär fem gånger redan. Någonstans halvvägs ger jag upp eftersom det aldrig blir riktigt bra och inte säger det jag vill. Därför tänker jag att det får bli lite som det blir nu, tiden att sitta och formulera mig börjar ta slut. På fredag flyttar jag till Göteborg. Jag flyttar dit för att jag ska plugga.

Inte nog med att jag flyttar till någonting, den här gången flyttar jag också ifrån någonting. Från finaste vännerna, från bästa familjen att vara inneboende hos och från roligaste jobben. Men det är en sådan där sak som är ofrånkomlig. Som måste hända. Även om jag kommer sakna att ramla hemåt i Stockholmsnatten, att muttra över slöslasket på Odenplan och räknar flator vid Nytorget.

Det kan jag göra när jag hälsar på. För i min nya, studiebidragsbaserade budget finns utrymme för en Stockholmsresa per månad. I Göteborg väntar, förutom en helt ny värld baserad på siffror och andra matematiska tecken, fantastiska vänner, en andrahandslägenhet där ingen annan än jag ska bo och ett Järntorg att räkna flator vid. Så det lär inte gå någon nöd på mig.

Men flytten innebär ovanpå det slutet för den här bloggen. Jag kommer vara fullt upptagen med att lära känna min nya stad och studierna för att kunna skriva något som ens skulle vara halvintressant för er. Därför lämnar jag er till andra nöjen.

Allt gott,
Malin

Åhåjaja – som jag peppat inför årets Rehab! Svettigaste festen med dansa, dansa, dansa som tema och vad händer? Den sjukdom som jag motarbetat i dagarna två tog ut sin rätt över min kropp och jag nödgades se mig besegrad. Så jag styrde kosan hemåt, till sängen och till de använda näsdukarnas förlovade land.

Då jag, vilket Pi mycket glatt upplyste mig om, är något av en dramaqueen när jag är sjuk är jag övertygad om att jag måste ha minst 40 graders feber och troligen borrelia. Det här med borrelia är rent nonsens eftersom jag aldrig haft en fästing i hela mitt liv, men ändå! Därför blev jag mycket besviken när det i morse visade sig att jag inte hade någon feber. Jag skriver det med reservation för att min febertermometer är trasig, har inte använt den på länge.

I vilket fall fick Stockholm Pride således ett trist avslut för min del. Dock har jag goda källor på att klubben var precis lika fantastisk som förra året. Nåja, det blir väl Pride igen nästa år.

Allt gott,
Malin

Det är antalet som gick i Pride Parade detta året. Alltså ungefär lika många som föregående år. Men det var ju inte det finaste som hände. När paraden nått Sergels torg med Dykes on bikes i täten gjorde den ett uppehåll. Anledningen var att en av medlemmarna i Dykes on bikes friade till sin flickvän. Hon sa ja!
Bilder från paraden hittar ni bland annat här.

Eftersom det var strålande sol under hela paraden var jag och mina vänner helt slut efteråt. Vi halsade vattenflaska på vattenflaska, en del hoppade i vattnet och sedan la vi oss på gräset och pustade. Då jag lider av en lindrig sjukdom fick jag sedan se mig besegrad och knata hemåt, men jag misstänker att de som gjorde natten gjorde den med bravur.

Dessutom måste jag kurerar mig till kvällens Rehab. Årets roligaste och svettigaste fest!

Allt gott,
Malin

Då var det återigen dags att promenera Stockholms gator fram i ett långt tåg av hbtq-personer och deras sympatisörer. Paraden går från Humlegården klockan ett och tar sig via stora delar av city och gamla stan till södermalm och Tantolunden. Arrangörerna förväntar sig att uppemåt 45 000 personer kommer att gå i paraden och publiken beräknas vara tio dubbelt så stor.

Vad det verkar kommer vädret vara bättre i år och trots att jag inte kommer bära min kilt känner jag mig ändå pepp inför paradutstyrseln. Kom dit och heja eller gå med!

Allt gott,
Malin

Jag vill minnas att jag skrev något om det förra året men även i år är det högst relevant med ett inlägg på ämnet. Föreställ er att ni en vecka om året skulle träffa i princip alla människor som ni någonsin gått på dejt med, gått hem med eller varit ihop med. Ett sammelsurium av gamla relationer som kan ha slutat under både bra och dåliga förutsättningar.

I praktiken går det givetvis att lösa på flera sätt. En stillsam nick för att bekräfta att en sett den andra, en stor kram och bubblande konversation av vad som har hänt sedan förra året eller det plågsamma och högst medvetna undvikandet. Där bägge hoppas att en inte träffas i toalettkön eller på någon annan liten yta som gör det så påtagligt löjligt att låtsas att en inte ser att en måste säga någonting.

Det finns en skräckblandad förtjusning i att bege sig till Pride House eller Pride Park och se vem en stöter på. I förekommande fall har jag personligen mestadels positiva upplevelser, men en och annan katastrof har inträffat där en inte riktigt somnat med ett lugnt hjärta på kvällen. Oftast känns det bättre redan dagen därpå, gamla relationer är ju avslutade av en orsak och det finns ingen anledning att fördjupa sig mer i det.

Pride är dessutom ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya relationer.

Allt gott,
Malin

Pride är inte bara politik och fest, det är kultur också. Under veckan går det nämligen att ta del av konstprojektet Förskjutningar på platser runt om i Tantolunden, förutsatt att en har en Iphone. Förskjutningar är nämligen en app och bygger på andra människors bidrag om situationer där det egna begäret blivit ifrågasatt. Där ens kropp och vilja förskjutits i förhållande till varandra på grund av omgivningens förväntningar och reaktioner. Appen är utvecklad av dramatikern Nasim Aghili och medievetaren Max Strandlund.

Rent praktiskt går det till så att personer spelar in sin berättelse, anger var händelsen ägde rum och därefter gör fyra skådespelare och de två upphovspersonerna till appen en föreställning av materialet. Som publik kan en sedan se föreställningen på sin Iphone, förutsatt att en befinner sig inom en 100 meters radie från platsen där förskjutningen skedde. Som jag nämnt ligger de denna veckan lite mer praktiskt i och omkring Tantolunden – även om det anges var förskjutningen ursprungligen skedde.

För att det är något på spåren. För att det sätter fingret på en känsla och upplevelse som jag känner igen från både mig själv och andra. För att det inte handlar om individen utan om känslan, upplevelsen, vårt förhållande till omvärlden. För det konkret aktivistiska. – Max Strandlund om varför Förskjutningar är viktigt.

Själv känns det skönt att ta del av andras erfarenheter av såväl vardagliga situationer som mer aggressiva där ens sexuella läggning varit den utlösande faktorn. Jag tror att alla hbtq-personer bär med sig minnen av tillfällen då något känts skevt. Konstverket är ett utmärkt sätt att få både en upplevelse och känna sig mindre ensam.

Allt gott,
Malin

Den finns att ladda ner gratis på appstore och heter Förskjutningar.

Jag skippade Pride House helt idag och begav mig framåt eftermiddagen till Pride Park för att utforska området. I vanlig ordning var det små gator mellan olika tält där ett antal organisationer informerade om sin verksamhet eller kampanjade i en särskild fråga. Från stora scenen körde Friskis & Svettis ett jympapass i vilket jag inte deltog – men jag imponerades av de som gjorde.

I en egen hörna i parken hittade jag istället till Pride Kids. En oerhört mysig plats där främst barn upp till tretton år är välkomna, vuxna också för den delen förutsatt att de inte röker eller dricker alkohol. På plats kan en göra sin egen bok, hänga i myshörnan och läsa KP eller andra typer av kreativt skapande. Pride Kids stänger klockan åtta och sista timmen är det disko i Tio Trettons tält. Jag blev lite avundsjuk faktiskt.

Senare begav jag mig ifrån Parken och kön hade då påbörjats. Ikväll är det dags för den storslagna schlagerkvällen, den av kvällarna i Pride Park som alltid lockar störst publik. Inte undra på med tanke på att Eurovisionvinnaren Loreen uppträder och internationella gullungarna Jedward. Själv tar jag en lugn kväll – natten blev trots allt ganska lång igår.

Allt gott,
Malin

Efter gårdagens alla seminarier bytte jag keps och tog mig ut i Stockholmsnatten. Vi landade på Hallongrottans stödfest och dansade i varje fall halva natten lång. Hallongrottan är en innehållsrik och oberoende bokhandel på Södermalm. De fokuserar bland annat på hbtq-litteratur och har facklitteratur av detta slag. Förutom det har de ett bra utbud av normkritiska barnböcker.

Dessa hjälper till att lära barn redan tidigt att det finns andra familjekonstellationer än mamma-pappa-barn och att en prinsessa kan slåss mot drakar precis lika bra som prinsar. Ett sådant exempel är Så gör prinsessor av Per Gustavsson. Själv är jag mycket förtjust i Lill-Zlatan och Morbror Raring av Pija Lindenbaum som handlar om att hur Lill-Zlatan hanterar sin svartsjuka när Morbror Raring presenterar hen för Steve, sin nya kärlek.

Många av dessa böcker går så klart att hitta i andra bokhandlar, men Hallongrottan är helt klart värda både en hyllning och ett besök!

Allt gott,
Malin

Under gårdagen på Pride House nåddes jag av informationen att en av programpunkter saboteras av två manliga personer ifrån SDU. Ett separatistiskt seminarium ”Queer People of Color” (arrangerat av Love No Borders) stördes och kunde inte genomföras som planerat. Syftet med programpunkten var att skapa en trygg miljö för icke-vita queerpersoner att utbyte erfarenheter av rasism.

När personerna slutligen lämnat lokalen blev de inte avhysta från platsen utan tilläts stanna kvar precis utanför lokalen, vars dörrar låstes. Efter seminariets slut kunde inte deltagarna gå ifrån platsen förrän de hotfulla personerna inte längre stod kvar utanför dess portar. Många av deltagarna avlägsnade sig helt ifrån Pride House efter det inträffade då deras säkerhet inte längre kunde tryggas.

Jag blir så oerhört förbannad av det här beteendet. Det är lika dumt som det är onödigt. Rasism och intolerans hör inte hemma någonstans.

Malin

Under första programpunkten pratades det också om två organisationer i USA som i modern tid arbetar aktivt med att ”bota” homosexuella genom en blandning av behaviorism och psykoanalys. NARTH jobbar hårt för människors ”tillfrisknande” på den vägen och organisationen Exodus vill samma sak, om än med religiösa (kristna) förtecken.

Runt om i världen är det vanligast att religiösa fundamentalister håller kvar vid en mycket gammal idé om att homosexualitet kan botas. Frireligiösa grupper i Sverige har inte gått så långt som att starta omvändelseläger men jag vet från säker källa att det förekommer böner för att homosexuella ska ”botas”.

Situationen i Finland och Argentina är på väg att försämras genom den här typen av organisationer som vill ”bota”. Organisationen Allout är emot det och om du vill engagera dig i kampen är det en god idé att skriva under deras namnlista. Jag har redan gjort det.

Allt gott,
Malin