Jag ser på nyheterna från mitt rum längst upp på gästgiveriet i Stavanger. Imorgon kommer SL att höja taxorna och ett månadskort kommer kosta 790 kronor. En politiker pratar om att beslutet tas för miljöns skull. Det känns rimligt – att göra det svårare för människor att åka kollektivt är onekligen det absolut bästa för miljön. Nåja, jag ska inte raljera över idiotin utan vill mest beklaga att alla inte längre kommer ha råd att åka kollektivt.

I Stavanger har jag inget behov av kollektivtrafik. Allt ligger ganska nära och den halvtimmespromenad jämte vattnet till jobbet som jag går varje morgon är på hela taget en angenäm upplevelse. En får dock se upp med alla joggare och cyklister, vilket är märkligt. Inte joggarna kanske, men mängden av människor som cyklar här är otrolig. Särskilt eftersom vädret (regn och blåst) inte inbjuder till cykeln som transportmedel.

Denna afton ska jag promenera ner till stadens centrum och besöka den gaybar som jag hört så mycket om. Det ska vara litet och det ska vara mysigt. Det är ungefär vad jag behöver ikväll. Under arbetsdagen började min axel krångla igen och det ligger som en nagel i ögat på mig. Däremot byggde jag 23,5 meter vägg på två arbetsdagar – för det är en väl ändå värd en öl?

Allt gott,
Malin

I afton roar jag mig på egen hand på det Bed and Breakfast som museet huserar mig på. Det är roande, på många sätt, att bo här. Framför allt eftersom 95% av alla övriga gäster är män – möjligen 100 procent förutom mig men det vågar jag inte gå ut med officiellt. Ur ett annat perspektiv är det underhållande eftersom inredningen är extremt lik hemmet hos vilken mormor som helst. Det hänger tavlor med gatubilder av staden på väggen, grånade och med uppklädda människor på. Överallt hänger tjocka gardiner och heltäckningsmattan går i rött.

Såhär ser det till exempel ut där jag sitter och skriver detta nu. Ja, förutom att jag inte sitter där och skriver förstås.

Jag sitter och fördriver tiden med en kompis i Stockholm på facebookchatten. Vi diskuterar det här med norskor och hon säger ”Jag tror norskor är pilskare än många andra nationaliteter”. Oavsett hur det är med den saken vet jag inte vilka slutsatser jag ska dra av detta…

Allt gott,
Malin

Igår kväll landade jag i Stavanger för att inleda min arbetsperiod här. Jag ska bygga Totally Devoted To You av Gil & Moti, ett konstnärspar som är de mest förtjusande bögar jag mött. Vi har haft mycket roligt tillsammans redan tidigare och jag gissar att dessa två veckor kommer utspela sig på ungefär samma sätt. De har redan tidigare varit här för att planera och knyta kontakter i staden. Därför hade jag blivit informerad om att det finns en gaybar här.

När det kommer till norska flator har jag nästan lika höga förväntningar som på de danska. Däremot tror jag på ett helt annat humör och en annorlunda inställning till det här med fest. Nu kommer jag friskt lufta mina fördomar men det är lika bra att få det gjort.

• Norska flator är inte lika bra som danska på att festa.

• Norska flator är dock trevligare och gladare.

• Norska flator är ungefär lika snygga som danska.

Slut på fördomar. Eller snarare, slut på fördomar som jag kommer på nu.

Igår kväll var vi ute och åt tillsammans med en av våra kontakter på Stavangers Konstmuseum som avslöjade att det förutom baren också finns en gayklubb här! Ni kan ju föreställa er glädjen i mitt sockernylle när jag förstod att jag skulle få klubba i den lilla västnorska staden.*

Allt gott,
Malin

*Jag kan givetvis dansa på straightklubb också, absolut inga problem.

Igår var dagen för min stora romantiska gest. Visserligen är jag gullig och omtänksam i mina relationer men fullt såhär romantisk har jag faktiskt inte varit förut. Inledningsvis var det en del som gick snett men jag hanterade det utan att bli sönderstressad. Kantarellerna var slut i affären, jag hittade inga rosor och fick tänka om menyn i butiken. Det gick bra men sådde ett frö av oro inför hur dagen skulle fortlöpa. Den flöt på väl trots en stark begynnande trötthet och motvilja till att städa. Flyttstäda är aldrig en frivillig uppgift, som ni säkert håller med om.

Hon duschade efter mig fast det var ändå för tidigt för att breda ut picknickfilten. När det väl var dags för det låste jag istället in henne på kontoret, det kändes enklast. Hon blev informerad om att en överraskning skulle förberedas, något annat hade känts väl Fritzl-likt. Låt mig säga att hon tyckte om picknicken och att kvällen var fin, om än på tok för kort och kantad av praktikaliteter.

I morse var det inte ett dugg roligt att ta farväl av varandra på trottoaren. En försökte intala sig att det var en morgon som alla andra trots allt, tänka på vad som skulle hända härnäst. Min dag är en resdag med fix och trix innan jag åker till Arlanda och flyger härifrån. Tur är det, för i bröstet vilar en sorgsenhet som skulle däcka mig om jag lät den. Jag vet att det kommer att gå över och att dagarna småningom kommer rulla på i hyfsad slentrian. Men det känns å andra sidan oerhört befriande att känna såhär för någon.

Allt gott,
Malin

Imorgon åker jag till Norge. Jag ska jobba så det hela är egentligen helt odramatiskt men det innebär att ikväll är sista gången jag och en särskild kvinna i mitt liv träffas förrän tidigast december. Hon åker iväg till Asien i vad som inledningsvis ska vara tre månader men en vet ju att sådant där kan dra ut på tiden. Alltså är det en viktig afton att få sagt det som velat sägas och vara nära någon som betyder mycket för en. Hon vet ingenting om vad som ska hända, bara att vi ska ses och att det dröjer länge efter det.

Jag kan ju avslöja för er vad jag har planerat för jag misstänker att hon kommer ha tillräckligt att göra så att hon inte hinner läsa den här bloggen. Under dagen ska vi städa ur hennes gamla lägenhet och efter en dusch och lite piff (en vill vara fin ändå vår sista kväll, även om vi sett varandra ur de minst smickrande vinklarna/hårdagarna) planerar jag att hinna fixa en hel del. Det är alltså viktigt att hon duschar efter mig, det är det som är kritiskt här.

I mitt rum kommer jag breda ut en picknickfilt, tända alla ljus jag kan hitta och duka med hennes favoritvin samt den kantarellpaj jag förhoppningsvis hinner laga innan. Ur högtalarna ska ”våra” låtar spelas och jag kommer (tro det eller ej) stänga av min mobiltelefon. Det enda som kommer finnas är nu, för det andra är för smärtsamt att tänka på. Oavsett vilken relation vi har kommer tre månader utan att ha henne nära att vara tre månader av stålsättning och förträngning. Jag måste suga musten ur det. Jag måste ge allt. Annars kommer jag bli besviken på mig själv sen. För hon ska ha allt jag kan ge, det är hon sannerligen värd.

Men det här har inte hänt när ni läser det här. Så om ni vill, så skulle jag verkligen uppskatta om ni höll ett par tummar för min skull. Jag kan behöva det, för jag har genom historien klantat till långt mindre viktiga tillfällen än det här.

Allt gott,
Malin

Tänk att vänta i över 40 år på att få gifta sig med den som en älskar och lever med? Jag hade inte pallat och under den tid jag vuxit upp hade jag aldrig behövt vänta. Eller jo, om jag träffat mitt livs kärlek tidigt hade jag fått vänta. Nu behöver jag inte det – jag kan när/om jag vill (och den andra berörda personen) gifta mig helt lagligt som vem som helst i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att jag inte skulle kunna göra det.

Edie och Thea har levt i den verkligheten i över fyrtio år. De har älskat varandra men inte kunnat gifta sig. Tillsammans har de funnit sig i det, bidat sin tid och väntat på den dag som så småningom kom. När de fick varandra, också på ett juridiskt plan – precis som de heterosexuella älskande har fått möjlighet till i alla år.

Kanske kände de på sig att en dag på 2000-talet kommer vi två att få bli äkta makar, att de skulle hålla andan tills det hände. De kanske ställde in sig tidsmässigt på att få vänta länge även om dagen trots allt skulle komma. Som tidsinställd kärlek. Som det här inlägget, som jag skriver kvart i tolv en fredagskväll men som publiceras först imorgon. Inte alls samma tidsrymd och helt utan samma dignitet.

Jag beundrar att de hållit andan så länge.

Du ser dokumentären om Edie och Thea här.

Allt gott,
Malin

Jag är duktig på att skjuta upp saker. Kanske inte ända in i absurdum men om det inte behöver göras samma dag är det sällan jag gör det nu för tiden. Det är en totalförvandling sedan slutet på min studieperiod då jag var mycket självdisciplinerad och ständigt låg en vecka före i inläsning och uppgifter. Visserligen var det av nödvändighet eftersom jag samtidigt jobbade för att slippa ta mer i lån. På hela taget vill jag minnas den tiden som harmonisk och vardagsfin. Däremot minns jag inte särskilt mycket annat, allting gick i en strid ström utan varken toppar eller dalar.

Nu är det alltså andra bullar och tillvaron åker berg- och dalbana med mig. På många sätt är det faktiskt att föredra eftersom jag då upplever en större variation i vardagen. För tillfället har jag en nästan överväldigande hög arbetsbelastning både i yrkeslivet och privatlivet, om en nu kan säga att ha mycket privat är att ha arbetsbelastning. Livsbelastning skulle varit ett bättre ord om det inte vore för dess negativa klang. Är livet en belastning kanske en bör ändra på det och jag vill inte förändra något.

När jag är inne i sådana här perioder brukar min tendens att skjuta upp saker minskas radikalt. Saker och ting händer av bara farten när jag är uppe i varv. Framför allt tar jag mig an problemen direkt när de dyker upp, inte för att jag är effektiv utan av tvång – jag har inte tid med dem imorgon. Nej, för imorgon ska jag hjälpa en mycket speciell kvinna att flytta.

Allt gott,
Malin

Ibland får en fokusera på livets små glädjeämnen. Som att torka svetten med stil till exempel.

Allt gott,
Malin

I helgen var det Pride i Köpenhamn och totalt beräknas 80 000 människor ha funnits i och omkring paraden. Det är ju inte utan att en hade velat vara där även om jag inte vill förta Veronica Maggios underhållningsvärde i lördags. Å andra sidan är det inte märkligt att 80 000 pridefirare skulle ha räknats som snäppet vassare i min värld.

Jag har en idé om danska kvinnor som mycket attraherande. Inte så att jag vill inleda en relation med varje dansk kvinna i världen (eller?) utan snarare som att de är sköna brudar med fötterna på jorden. Dessutom är jag övertygad om att de är ena riktiga ess på att festa med tanke på hur mycket öl det landet producerar. Om en har en ölfabrik centralt i huvudstaden kan det bara bli på ett sätt.

Sett ur det perspektivet kan det varit lika bra att jag inte var i Köpenhamn i helgen. Mina idéer om de danska kvinnorna hade kunnat grusats i insikten att de varken är mer eller mindre attraktiva än andra kvinnor. Nej, jag trivs bättre här – där jag på avstånd kan drömma om de danske pigerne.

Allt gott,
Malin

Lördagen gick i underhållningen och festens tecken. Inledningsvis möttes vi upp, tog en öl och småpratade sådär som vänner gör när de inte setts på ett tag. Särskilt spännande var det för födelsedagsbarnet som inte hade någon aning om vad vi skulle göra på kvällen. I min ficka brände biljetterna till Veronica Maggios extrainsatta konsert på Cirkus. När vi kom dit var det affischerat för nästa stora konsert, Lena Philipsson, något som roade oss måttligt innan födelsedagsbarnet fick se Maggioaffischen och förstod att det var det vi skulle se. Han blev genuint glad. Konserten var klart över förväntan, men det var inte det jag tänkte skriva om.

Efter konserten tog vi en öl på en, om en jämför med vanligen, ödelagd uteservering på Debaser. Så istället tog jag med mig mina straighta vänner på bögkalas. Kolingsborg bjöd upp till dans och efter lite peppande (och informationen om gratis inträde innan midnatt) tog vi oss dit. I baren lekte vi med shotsen, födelsedagsbarnet visade avancerade partytrick som involverade brinnande fingrar innan bartendern gav oss en sur blick varpå vi svepte och tog oss till dansgolvet.

Musiken motsvarade, med vissa undantag, ett mellanstadiedisco. Alltså, utan den där känslan av att inte våga leva ut på dansgolvet med rädsla för vad ”de coola” skulle tycka. Jag kan således erkänna att vi dansade som att det inte finns någon morgondag, företrädelsevis på det lilla podiet i mitten av dansgolvet. Den lyckan gjorde min kväll.

Allt gott,
Malin