Inom några dagar flyttar jag ut ur mitt käraste kollektiv där jag tillbringat de senaste ett och ett halvt åren. Det är visserligen helt och hållet på eget bevåg men jag kan ändå inte undgå att känna mig en smula vemodig. För inom dessa väggar har jag upplevt otroligt många situationer och omvälvande känslor. Till exempel var det här jag upplevde min första blixtförälskelse (kan ju tyckas sent i livet – men så är det ibland) och det var följdaktligen även här som tårarna rann när det hela var över lika snart som det startade.

Alltid har mina kollektivkamrater stått där med en axel att låna ut, en bira att bjuda på eller en vanlig, enkel kram. Det är få människor i mitt liv som varit ett sådant stöd. Också få människor i mitt liv som varit ett sådant gissel. Men en får ta det salta med det söta, det goda med det onda och vad det nu heter. Mest av allt har det varit kärlek, rödvin och middagar kring runda bordet i köket. Dessvärre kommer hela kollektivet splittras inom snart eftersom andrahandskontraktet sägs upp och livet går vidare oavsett vad en själv känner i frågan.

Därför ska vi i afton fira av den här tiden rejält med Adjö-och-tack-för-fisken-festen. I skrivande stund håller jag på att förbereda för den. Tipsrundan är uppsatt, tilltuggen inhandlas av andra och jag har redan valt ut klädsel för kvällen. Det här med klädsel kan annars ta uppåt en 45 minuter nu för tiden. Fåfänga är väl ingen dygd men jag är en ”late bloomer” i frågan. Jag minns den gamla goda tiden när ett par jeans och en t-shirt var allt som krävdes. Som jag såg ut…

Allt gott,
Malin