Imorgon åker jag till Norge. Jag ska jobba så det hela är egentligen helt odramatiskt men det innebär att ikväll är sista gången jag och en särskild kvinna i mitt liv träffas förrän tidigast december. Hon åker iväg till Asien i vad som inledningsvis ska vara tre månader men en vet ju att sådant där kan dra ut på tiden. Alltså är det en viktig afton att få sagt det som velat sägas och vara nära någon som betyder mycket för en. Hon vet ingenting om vad som ska hända, bara att vi ska ses och att det dröjer länge efter det.

Jag kan ju avslöja för er vad jag har planerat för jag misstänker att hon kommer ha tillräckligt att göra så att hon inte hinner läsa den här bloggen. Under dagen ska vi städa ur hennes gamla lägenhet och efter en dusch och lite piff (en vill vara fin ändå vår sista kväll, även om vi sett varandra ur de minst smickrande vinklarna/hårdagarna) planerar jag att hinna fixa en hel del. Det är alltså viktigt att hon duschar efter mig, det är det som är kritiskt här.

I mitt rum kommer jag breda ut en picknickfilt, tända alla ljus jag kan hitta och duka med hennes favoritvin samt den kantarellpaj jag förhoppningsvis hinner laga innan. Ur högtalarna ska ”våra” låtar spelas och jag kommer (tro det eller ej) stänga av min mobiltelefon. Det enda som kommer finnas är nu, för det andra är för smärtsamt att tänka på. Oavsett vilken relation vi har kommer tre månader utan att ha henne nära att vara tre månader av stålsättning och förträngning. Jag måste suga musten ur det. Jag måste ge allt. Annars kommer jag bli besviken på mig själv sen. För hon ska ha allt jag kan ge, det är hon sannerligen värd.

Men det här har inte hänt när ni läser det här. Så om ni vill, så skulle jag verkligen uppskatta om ni höll ett par tummar för min skull. Jag kan behöva det, för jag har genom historien klantat till långt mindre viktiga tillfällen än det här.

Allt gott,
Malin