Igår var dagen för min stora romantiska gest. Visserligen är jag gullig och omtänksam i mina relationer men fullt såhär romantisk har jag faktiskt inte varit förut. Inledningsvis var det en del som gick snett men jag hanterade det utan att bli sönderstressad. Kantarellerna var slut i affären, jag hittade inga rosor och fick tänka om menyn i butiken. Det gick bra men sådde ett frö av oro inför hur dagen skulle fortlöpa. Den flöt på väl trots en stark begynnande trötthet och motvilja till att städa. Flyttstäda är aldrig en frivillig uppgift, som ni säkert håller med om.

Hon duschade efter mig fast det var ändå för tidigt för att breda ut picknickfilten. När det väl var dags för det låste jag istället in henne på kontoret, det kändes enklast. Hon blev informerad om att en överraskning skulle förberedas, något annat hade känts väl Fritzl-likt. Låt mig säga att hon tyckte om picknicken och att kvällen var fin, om än på tok för kort och kantad av praktikaliteter.

I morse var det inte ett dugg roligt att ta farväl av varandra på trottoaren. En försökte intala sig att det var en morgon som alla andra trots allt, tänka på vad som skulle hända härnäst. Min dag är en resdag med fix och trix innan jag åker till Arlanda och flyger härifrån. Tur är det, för i bröstet vilar en sorgsenhet som skulle däcka mig om jag lät den. Jag vet att det kommer att gå över och att dagarna småningom kommer rulla på i hyfsad slentrian. Men det känns å andra sidan oerhört befriande att känna såhär för någon.

Allt gott,
Malin