Inom några dagar flyttar jag ut ur mitt käraste kollektiv där jag tillbringat de senaste ett och ett halvt åren. Det är visserligen helt och hållet på eget bevåg men jag kan ändå inte undgå att känna mig en smula vemodig. För inom dessa väggar har jag upplevt otroligt många situationer och omvälvande känslor. Till exempel var det här jag upplevde min första blixtförälskelse (kan ju tyckas sent i livet – men så är det ibland) och det var följdaktligen även här som tårarna rann när det hela var över lika snart som det startade.

Alltid har mina kollektivkamrater stått där med en axel att låna ut, en bira att bjuda på eller en vanlig, enkel kram. Det är få människor i mitt liv som varit ett sådant stöd. Också få människor i mitt liv som varit ett sådant gissel. Men en får ta det salta med det söta, det goda med det onda och vad det nu heter. Mest av allt har det varit kärlek, rödvin och middagar kring runda bordet i köket. Dessvärre kommer hela kollektivet splittras inom snart eftersom andrahandskontraktet sägs upp och livet går vidare oavsett vad en själv känner i frågan.

Därför ska vi i afton fira av den här tiden rejält med Adjö-och-tack-för-fisken-festen. I skrivande stund håller jag på att förbereda för den. Tipsrundan är uppsatt, tilltuggen inhandlas av andra och jag har redan valt ut klädsel för kvällen. Det här med klädsel kan annars ta uppåt en 45 minuter nu för tiden. Fåfänga är väl ingen dygd men jag är en ”late bloomer” i frågan. Jag minns den gamla goda tiden när ett par jeans och en t-shirt var allt som krävdes. Som jag såg ut…

Allt gott,
Malin

Under veckan arbetar jag som inhyrd personal på min gamla arbetsplats. Med andra ord jobbar jag där igen, samtidigt som jag inte har något ansvar utöver det jag enligt avtalat ska hinna med. I vilket fall går det ut på att jag ska packa konst och riva väggar. Så jag går runt i mina arbetsbyxor, packar och river med öronsnäckorna i för att underhålla mig med något.

På en vecka hinner en gå igenom sina spellistor både en och två gånger. Strax innan lunch beslöt jag mig därför för att återvända till 90-talet och min spellista därifrån. Få saker gör mig så glad som musik från 90-talet. Jag ville inte på något sätt att ni ska tro att jag lyssnar på bra musik från decenniet utan hänger mig fullständigt åt flick- och pojkband.

Mina kära vänner har flera gånger påtalat att jag skulle bli en ypperlig pojkbandsmedlem om jag haft könet för det. Vad värre är att de har helt rätt. Hade jag haft möjlighet hade jag varit med i ett pojkband. Sedan jag blekte håret har jag till och med frisyren för det med.

Så – ska vi starta pojkband?

Allt gott,
Malin

Visserligen bara i omgången. Men jag segrade!

Allt gott,
Malin

Dock att jag nu slog henne i Ordfejden!

Jag påpekar att jag faktiskt slog henne i TP när vi spelade sist. Det är en vinst jag är mycket nöjd med för när det kommer till TP väller åratal av vinnarskalle fram ur mitt inre. I min familj och släkt har vi ständigt spelat familjespel vid större tillställningar och det har så att säga färgat mitt sinne. Vinsten är halva nöjet, den andra stora glädjen ligger i att smäda sina motståndare. Mja, det är inte min allra vackraste egenskap – men underhållande är det.

För henne var spelet minst lika prestigefullt varför det gladde mig alldeles extra att vinna med hyfsad mariginal. (Hon hade tre tårtbitar när min tårta var komplett!) Så snart det uppstår minsta dispyt som har någon typ av hjärtligthet och spe i sin natur brukar jag således hala fram detta ess ur min rockärmen. Det som grämer mig nu är dock hur många gånger det är rimligt/charmigt/inte-ännu-odrägligt att göra på det viset. Finns det något bäst-före-datum på TP-vinster?

Nu ska det tilläggas att hon är utomordentligt mycket bättre än vad jag är på mängder av saker. Ordfejden till exempel. Där har jag aldrig vunnit ett helt parti fast jag minns med glädje omgång fyra i spel nummer två vi någonsin spelade mot varandra. Då fick jag högst poäng!

Allt gott,
Malin

PS. Det här är alltså samma person som jag skrev om i det här inlägget. En incident som hon kan dra upp i tid och otid. DS.

Det var inte bara det att vi lagade mat igår, Doris och jag, utan vi flankerade bestyren med att smutta på ett mycket gott öl under matlagningen. Jag misstänker att det finns ett samband mellan detta smuttande och den huvudvärk jag upplever för tillfället. Vi kan också ha setts springandes genom Midnattsloppet på söder och minglandes på trevlig krog i närheten av Nytorget.

En förträfflig sak med att jag är en smula seg idag är att jag ständigt försöker väga upp min tidigare dåliga karaktär genom att maniskt städa dagen därpå. Sedan är det för all del inget dåligt i att rulla hatt då och då, det är inte min poäng, utan jag vill belysa att det är praktiskt att jag lider i eftertänksamhetens kranka blekhet. Annars skulle det aldrig bli något tvättat.

Allt gott,
Malin

Benke och Doris i köket.

Allt gott,
Malin

Som jag tidigare delgett er förvandlas jag ibland till Benke. Inte så att jag går in i en telefonkiosk och kommer ut som Benke utan han bubblar fram emellanåt – iblanda ofta, ibland mer sällan. Idag är han här. Han och Doris (kollektivets skånska göteborgare som bor här med jämna mellanrum) beslutade tidigare i veckan att ägna lördagen åt att laga matlådor inför arbetsveckan. Därför är köket nu något av ”a veggie heaven”.

Vi hade långt gångna planer på att skapa ’Benke & Doris Kök’ som någon typ av variant på ’Pluras kök’. Det har vi kanske fortfarande, men ingen av oss orkade dra igång en livestream. Så om det finns någon filmare därute som vill göra queera matlagningsprogram är det bara att höra av sig. Det är inte det att vi inte är intresserade, vi är enbart en smula lata såhär en lördag i augusti…

Allt gott,
Malin

PS. Bildbevis kommer! DS.

En del av inkomsterna från Stockholm Pride går till Solidaritetsfonden som i år valde S:t Petersburgs Queerfestival som huvudmottagare. I Ryssland har en tidigare genomfört Moskva Pride där flera av deltagarna blev brutalt arresterade av polisen när de manifesterade sin kärlek. Detta är ytterligare ett incitament för att Pride som fenomen behövs och därigenom blir det ännu viktigare att dessa genomförs i länder där det är mer socialt accepterat att vara hbtq-person. Dels för att inspirera men även erbjuda en fristad som människor kan besöka och uppleva samhörighet.

En av mina läsare kommenterade föregående inlägg och ifrågasatte då om demonstrationer påverkar det politiska klimatet och tog de senaste dagarnas händelser i London som exempel. Jag förstår din poäng, men upploppen i London är knappast att betrakta som demonstrationer även om politiska skäl anges som orsak. Demonstrationer, då fredliga sådana, riktar uppmärksamhet mot en specifik politisk fråga vilket kan ge reella konsekvenser och fyller således en viktig funktion. En möjlighet för personer utanför maktsfären att framföra sin sak.

På det viset fyller Stockholm Pride en viktig funktion, såväl nationellt som internationellt. Och om du tvivlar rekommenderar jag dig att läsa begåvade Sara Lövestams intervju i QX. Då får en både perspektiv och starkare vilja att fortsätta verka för öppenhet och acceptans.

Allt gott,
Malin

I Sao Paulo, Brasilien, genomförs varje år världens största Prideparad, vilken lockar miljontals människor att demonstrera för hbtq-personers rättigheter. Carlos Apolinário, en politiker på högerflanken, upprördes och föreslog en Straight Pride Day för att balansera och låta heterosexuella åtnjuta de ”överdrifter och privilegier” som homosexuella har. Spontant tycker jag att en Straightparad skulle vara fullt rimlig men ungefär lika nödvändig som att hälla vatten i sjön. När det sedan får sjunka in lite inser jag även att det är som att hälla en näve salt i ett öppet sår. 

Därför underhålls jag av följande fiktiva rapport från världens första Straight Pride Day.

Sprang över ytterligare ett tydligt illustrerat exempel över Straight Pride Day eller De Heterosexuellas Parad som den kallas här. Om det går någon förbi demonstrerar alltså redan socialt priviligerade grupper efter acceptans. Roligt i all sin enkelhet men också skrämmande i sin självhävdelse.

Allt gott,
Malin

Jag träffar en kvinnlig vän som identifierar sig som hetero, vi kan kalla henne för Yoda eftersom hon tycker om jedi-mind-tricks. Hon frågar om Pride och jag berättar om allt – speciellt den avslutande Rehabfesten. För att hon ska förstå förklarar jag ingående om energin och värmen, hur danslusten genomsyrade allas tankar och med den låg en tämligen klar kåthet i luften. Eftersom det var hett var det många av oss som tog av oss och därför exponerades en hel del hud.

Yoda blir exalterad och skulle vilja gå på en sådan fest för heterosexuella. Däremot – spekulerar hon – skulle de killar som skulle besöka en sådan klubb inte vara av den typ som hon ville ligga med. Nyligen var hon på semester i USA och upplevde de amerikanska männen som betydligt mer trevliga än de svenska, i fråga om krogetikett. Jag har svårt att ha en åsikt här, av förklarliga skäl.

Däremot diskuterar vi skillnader mellan en straight klubb och en hbtq-klubb. En av teorierna som läggs fram är att det inom hbtq-världen råder större förståelse för tillfälliga förbindelser/relationer som enbart bygger på sexlust, att det inte behöver finnas romantiska känslor för att möta en annan människa. Yoda har personligen inte känt av det, men hon gissar att hennes umgänge är sexuellt frigjorda på det viset.

Allt gott,
Malin