Inte bara är Pride slut utan det är dags för mig att börja jobba igen. Eller ja, det var dags för mig att börja jobba igen igår. Som vanligt är det alltid extra kämpigt precis första dagen men redan framåt eftermiddagen var en inne i lunket igen. Oavsett hur ljuvlig Pride är varje år inser jag nu att jag inte har energi nog att leva så varje vecka. Ge mig vardag och sneda blickar igen!

I måndags läste jag om hur lesbiska missgynnades av reglerna för inseminering i Sverige. Då inte endast på grund av sin sexuella läggning – vilket det dock delvis beror på – utan också beroende på var en rent geografiskt befann sig. Oberoende av sexuell läggning eller medicinskt problem bör en kunna få likvärdig behandling på samma villkor. Det får inte ha med plats att göra. I så fall har de svenska makthavarna misslyckats.

Allt gott,
Malin

Just som jag satt försjunken i både post-pride-depression och vemod över att inte längre tillbringa dagarna med att formulera blogginlägg får jag mail från min uppdragsgivare. Till min lycka ville de att jag skulle fortsätta blogga! Då inte från Prideveckan eftersom det är en omöjlighet, utan från vad som händer hbtq-världen resten av året. Säkerligen lär jag bjuda på både det ena och det andra ur min egen värld också. Lite en-slutar-inte-vara-flata-för-att-pride-är-över. Med andra ord är det inte dags att plocka bort Pride & Prejudice från bokmärkena/bloggfeeden riktigt ännu.

Allt gott,
Malin

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Att jag skulle vakna upp på måndag morgon, aningens trött efter gårdagens Rehab och att Pride skulle vara över. Däremot sög vi sannerligen musten ur festligheterna igår. Om jag tyckte att Slick var svettigt var det inget emot luftfuktigheten på Stampen under kvällen.

Nu är banden klippta och tillvaron ska återgå till det normala. Regnbågsflaggorna är borta från bussarna och Kungsträdgården befrias från staket. Det innebär dessvärre inte att acceptansen av hbtq-personer magiskt förankats i hela samhället.
Så vi ses nästa år.

Allt gott,
Malin

Det är sista kvällen på Priden. Nu kör vi. Köket är fullpackat med vackra människor, peppen är på topp och det spelar som ingen roll längre. Happy Pride!

Verkligen inte min bästa bild – men jag bjur på’t!

Allt gott,
Malin

Ikväll är det Rehab på Stampen. Det sista, sista som sker innan Pride är över. Så vi stänger dörren för post-pride-depressionen och barrikerar oss. Och firar med samma energi och pepp som i paraden igår.

Just nu bygger vi dj-båset…

Allt gott,
Malin

Alla tycker att det är lite jobbigt med ex. I varje fall när en precis avslutat relationen. Jag tror alla kan känna igen sig i att möta sitt ex på någon gemensam väns fest. Det blir gärna en smula stelt med förlägna kramar och småprat om absolut ingenting. Med tiden brukar den där känslan ge med sig eller så ser en helt enkelt till att inte springa på varandra om det inte är nödvändigt.

Om en jämför hbtq-världen vad gäller relationen till sina ex kan en säga att det blir betydligt mycket enklare om en åtminstone kan säga hej. I flera fall i min närmaste umgängeskrets cirkulerar flera ex till varandra, med varierande vänskapsgrad. Som ni redan vet är jag ju vän med min ex-flickvän, så till den milda grad att jag bistår med min hjälp i tid och otid – vilket hon också gör.

Även andra, kortare relationer vinner på ett trevligt avslut. Inte bara av det uppenbara skälet att det alltid är roligare att skiljas åt med ett leende (nåja) än med hårda ord och tårar. Vidare är världen på tok för liten för att ignorera varandra. En kommer springa på varandra förr eller senare och det finns inget mer irriterande än att lägga tid på att undvika någon när en är på fest. Dessutom finns ju alltid chansen att ett ex har en snygg kompis som en blir intresserad av…

Allt gott,
Malin

Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Fick tag på en bild från paraden. Även om jag inte syns så är det jag som håller i regnbågsparaplyet iklädd min förtjusande kilt. Johodå – det är sant!

Ni kan hitta fler bilder från paraden här.

Allt gott,
Malin

Benen är paradtrötta, fötterna värker både till höger och vänster och kroppen känns använd på ett bra sätt. Å andra sidan var det nära nog tre sköna timmar av tokdansande, skrikande och applåderande. Någonstans i Gamla stan föll ett välgörande regn, svalkande och behagligt. Och inte minskade det på paradpeppen precis.

Jag hade tänkt ta en massa bilder och lägga upp under tiden. Fast jag är fullständigt övertygad om att ni kan hitta hur många pridebilder som helst och mina tagna med mobilkamera håller inte måttet. Så jag låter det bero. Istället byter jag om, tvättar sockernyllet och går på AnarchoPrides efterfest i Tanto. Det känns som rätt.

Allt gott,
Malin

Om två och en halv timme går startskottet för paraden. Vi börjar på söder och tar oss småningom ner mot Sergel. Det enda jag vet med säkerhet är att en kan förvänta sig vad som helst från paraden, som sig bör. En är ju bekant med frasen ”Jag har inget emot homosexuella, men måste de verkligen spöka ut sig till påfåglar under paraden?”. Nej, det måste vi såklart inte. Men då skulle det heller inte vara någon parad utan en marsch. Poängen med att klä upp sig till paraden är att få leva ut en smula och ha väldigt roligt samtidigt som vi ser till att åskådarna ler stort.

Jag har hört folk elda upp sig över att Pride är ”ett myller av halvnakna människor som hånglar överallt”. Hittills har jag inte sett en enda halvnaken människa som hånglat med någon – jag är gravt besviken. Den saken hoppas jag att det blir ändring på idag. Lovar såklart att rapportera på plats.

Rörande festen igår kan en säga att det var en av de bästa kvällarna på länge. Jag vet inte säkert men jag tror att det helt och hållet berodde på min kilt.

Allt gott,
Malin