Denna kilt slår allt. Denna kväll kan sluta var som helst…
Allt gott,
Malin

Jag läser en debattartikel av Micke Kazarnowicz som verkligen sätter fingret på den problematik som uppstår när Pride förläggs till en central plats utan inträde. Det blir såklart paradoxalt att vara öppna och välkomna andra på bekostnad av att känna sig fri och inkluderad i en normativitet som inte är närvarande under det resterande året. Själv har jag inte hunnit tänka tillräckligt mycket för att ta tydlig ställning för eller emot, vilket jag kanske inte behöver ändå.

För en heteronormativ person misstänker jag att det är besvärligt att se det ur en hbtq-persons synvinkel, eftersom de inte möts av höjda ögonbryn och tusen frågor när en förklarar vem en älskar. Givetvis är det inte så att alla människor ifrågasätter och vill veta mer när de får veta ens sexuella läggning. Jag utgår ifrån att de inte menar något illa utan vill lära sig mer om hur det är. Samtidigt kunde jag önska att intresserade personer blir mer medvetna om hur de frågar och vad de frågar. ”Men hur har två tjejer sex?” är exempelvis en fråga som jag aldrig besvarar. Är jag på det humöret kan jag svara med en fråga om hur den personen har sex med sin partner. Oftast är jag dock inte på krigsstigen utan förklarar vänligt att det har dem inte med att göra.

Hur som helst är debattartikeln mycket läsvärd.

Allt gott,
Malin

Vi letar utstyrsel inför kvällens eskapader. Jag ger er Pomperipossa!

Allt gott,
Malin

Jag kan utveckla en fabless för i stort sett vad som helst. Så sett är jag enkel och tar gärna till mig nya saker. Till exempel blev jag i våras oerhört betagen av Dannys bidrag till Melodifestivalen ”In the club”. Kanske fascinerades jag av den okomplicerade texten, hans blå hundögon eller koreografin. Eller vänta, jag vet att det var koreografin som jag blev besatt av. På stora hela är jag inget fan av schlager men kan uppskatta charmen med det.

Därför var jag något förvånad över mitt beslut att besöka Prides Schlagerkväll igår. Bör väl tilläggas att jag inte stod längst fram och dansade men den uppmärksamme skulle ha sett mig gunga vagt i takt med Kikki Danielssons framträdande. Kungsan var fullsmockad med folk, i närheten av publikområdet framför stora scen var det besvärligt att ta sig varken framåt eller bakåt. Då kunde en lika gärna stå kvar när någon schlagerartist från polska uttagningen 2009 spelade en låt jag aldrig hade hört förut.

Allt gott,
Malin

Vi får tag i de näst sista biljetterna till Pride Comedy och ställer oss i kön som ringlar lika lång som inför Tiina Rosenbergs brandtal. På tal om det och med absolut ingen som helst risk att chockera kan jag meddela att jag fann hela talet fantastiskt.

När vi går in dunkar schlager/danshits ur högtalarna och stämningen är god. Publiken småpratar, skrattar förväntansfullt och spanar runt för att se vilka som mer är där. Även jag. Och resterande en och en halvtimme ligger jag mer eller mindre dubbelvikt över mina egna knän och skrattar högt. Stämningen kunde inte ha varit bättre på Prides hittills enda utstålda evenemang. Det var en smula magiskt. Energin från scenen som slungades tillbaka från en peppad publik. Evelyn Mok var fullständigt lysande i sin inte så korrekta, inte så veka och framför allt inte så vanliga stil. Dessutom blev jag glad över att det inte bara är jag som lider av twitterberoende, Moa Svan kan hon också…

En egenskap som jag inte besitter är det här med att vara smidig. Min tillresta vän Poeten tillika blivande författaren (hon bad särskilt om det) frågar vem jag legat med för att få blogga på Aftonbladet?
– Ingen. Dessutom ligger jag aldrig med rätt person.
Kanske en rimlig sak att svara, dock ej i sällskap av en person som en faktiskt har legat med.

Hej klaveret, nu är jag här igen!

Allt gott,
Malin

Igår kväll må det vara hänt att jag begav mig till en uteservering och minglade friskt i solen. Där sprang jag på dessa trevliga herrar som kommit för en spelning som de missat. Istället fick jag och mitt sällskap stå för underhållningen.

Allt gott,
Malin

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg blir jag imponerad när jag ser unga hbtq-personer röra sig i parken med stor självklarhet. Då hörde jag också talas om Pride Ung som huserar på Lava och ville gärna veta mer om hur det fungerar. Där var jag inte välkommen, jag var för gammal. Men Zafire Vrba, projektledare för Pride Ung och fritidsledare på Egalia (hbtq-fritidsgård), gick med på att släppa in mig och berätta mer om det innan öppning.

Pride Ung är ett samarbete mellan Egalia, Stockholm Pride, Lava och RFSL Ungdom. Meningen är att skapa säkra hbtq-platser för unga personer. Fritidsgården Egalia har funnits i snart fem år och lever otryggt då finansieringen enbart säkras ett år i taget. Zafire berättar att de strävar efter att ge ungdomarna förebilder och synliggöra hbtq-kultur. Som ung är det lätt att tänka att en är ensammast i världen men genom att visa att hbtq inte är något nytt skapar ledarna historia.
– Dem är historiska personer för mig, säger Zafire, och ledarna är historiska personer för dem.

Egalia håller öppet två kvällar i veckan, måndagar och torsdagar, och lockar uppemot fyrtio besökare per tillfälle. Några gånger under terminen brukar de förlägga träffarna till Lava eller Aggregat i Sundbyberg för att visa att det finns flera säkrta hbtq-platser. Efter sommaruppehållet öppnar Egalia igen 29 augusti. Liknande fritidsgårdar finns i Malmö, Göteborg, Karlstad och i Linköping är ett på gång. Jag tycker att detta är fantastiska initiativ och önskar att det funnits i min hemstad när jag växte upp. Det hade sannerligen gjort processen enklare.

Allt gott,
Malin

Två dagar in i seminerieprogrammet får en erkänna att det inte spelar någon roll hur vadderat sittunderlaget är, en kommer ändå få träsmak och sned rygg. När jag springer mellan mina programpunkter hör jag ofta hur folk springer in i någon de känner, frågar var de varit/var det bra/var ska ni nu, innan jag själv rusar för att inte vara alltför sen till nästa seminarie av intresse.

Igår mötte jag, av en slump, några vänner som uppmärksammade mig om att KD i Stockholms stad och län höll panelsamtal. Ämnet var hbtq-flyktingar och hur de har svårt att få asyl i Sverige, trots en lagändring för ett par år sedan. Jag hakade på och i publiken befann sig en stor grupp aktivister med banderoller och plakat. Bland annat ställdes frågan om paradoxen i att tvångssterilisering kan vara skäl till asyl, samtidigt som transpersoner lagstadgat tvångssteriliseras i Sverige. Någonstans då var jag dessvärre tvungen att smita men fick senare höra att aktivisterna fortsatt ifrågasätta och att KD haft svårt att ge raka svar.

Som avslutning på min seminariedag besökte jag Humanisterna och lyssnade till hur de genomför icke-religiösa ceremonier. Där lärde jag mig att en kan utforma sina ceremonier precis hur en vill om det är en humanistisk officiant som utför dem och givetvis spann min fantasi iväg. För första gången fantiserade jag en första skiss av mitt eventuella bröllop. Jag tänker cirkus och officianten som cirkusdirektör. Eller två officianter – som bröderna Bonett.

Allt gott,
Malin

När det bestämdes att jag skulle skriva bloggen under Prideveckan funderade jag en smula över vilka det var som skulle läsa den. Rimligen utgick jag ifrån att den största andelen läsare inte skulle ha någon eller enbart begränsad erfarenhet av det som kallas för hbtq-världen. Utifrån det ville jag försöka ge en ingång, något inbjudande och något som alla kunde relatera till. Då vände jag mig till min mor och bad henne skriva ett inlägg om att vara förälder till mig i egenskap av homosexuell och om när jag kom ut. Snäll som hon är gjorde hon också det, även om jag misstänker att hon och min far arbetade i team på detta.

Allt gott,
Malin

Jag är mamma till två barn, en pojke och en flicka. Jag är oerhört stolt över båda och det de gör. Jag älskar dem.

Nu har dottern bett mig skriva lite om hur det kändes när hon talade om att hon var homosexuell. Det var en stilla kväll på sensommaren. Hon berättade utan omsvep om sin sexuella läggning och vi svarade jaha, och………? Vi fann inget konstigt i det. Vi kanske hade vissa aningar. Malin och jag satt senare och pratade om det igen och jag sa att jag var mest rädd för att hon skulle bli sårad i någon kärleksrelation och att hon skulle ta det lugnt. Hon frågade många gånger om jag ville fråga om något men nej, det fanns inga frågor tyckte jag. I mitt huvud infann sig frågan hur jag skulle framföra detta till släkt och vänner och hur de skulle tolka det. Att den frågan dök upp tror jag idag att det berodde på min egen familjekultur som jag var uppväxt i. Jag är född 1949 och då fanns det bara en syn på äktenskap och kärlek. Hitta en bra och ordentlig man med fast arbete, gift dig och skaffa barn. Det talades aldrig om att det fanns homosexuella, iallafall inte högt.

Alltså, så såg bilden ut i vår släkt. Så småningom bleknade min tanke och jag har varit öppen med min dotters läggning. Det är det bästa. Nu slipper alla fundera. Malin är Malin.

Till slut: jag älskar min dotter hur hon än är. Jag kan och vill inte styra hennes liv för jag älskar henne för mycket och vill inte förlora henne. Det är det viktigaste.

”Mamman”

Igår var det en sprakande hemmafest tillsammans med fina människor. En kan säga att det var kvinnor var en än såg och när signalen gick från köket var det dags för shots. Signalisten var väl synlig med en ljuvlig röd kalufs. Det var en bra kväll, men av förklarliga skäl (tequila) har det varit en mindre bra morgon. Nu börjar dock livet återvända till mig och jag ska bege mig ner mot Pride Sergel.

Gissningsvis blir det lika varmt som igår och idag ska jag inte göra misstaget att lämna huden oskyddad. Jag har en förarglig tendens att skifta i rött (tänk hallon) då på ett samma som signalistens hår sken igår. När det är hår är det en lite annan sak än när det är ens armar. Klart att det är roligt när folk ser en, men det finns bättre anledningar att synas än svedd hud…

Allt gott,
Malin