Jag är duktig på att skjuta upp saker. Kanske inte ända in i absurdum men om det inte behöver göras samma dag är det sällan jag gör det nu för tiden. Det är en totalförvandling sedan slutet på min studieperiod då jag var mycket självdisciplinerad och ständigt låg en vecka före i inläsning och uppgifter. Visserligen var det av nödvändighet eftersom jag samtidigt jobbade för att slippa ta mer i lån. På hela taget vill jag minnas den tiden som harmonisk och vardagsfin. Däremot minns jag inte särskilt mycket annat, allting gick i en strid ström utan varken toppar eller dalar.

Nu är det alltså andra bullar och tillvaron åker berg- och dalbana med mig. På många sätt är det faktiskt att föredra eftersom jag då upplever en större variation i vardagen. För tillfället har jag en nästan överväldigande hög arbetsbelastning både i yrkeslivet och privatlivet, om en nu kan säga att ha mycket privat är att ha arbetsbelastning. Livsbelastning skulle varit ett bättre ord om det inte vore för dess negativa klang. Är livet en belastning kanske en bör ändra på det och jag vill inte förändra något.

När jag är inne i sådana här perioder brukar min tendens att skjuta upp saker minskas radikalt. Saker och ting händer av bara farten när jag är uppe i varv. Framför allt tar jag mig an problemen direkt när de dyker upp, inte för att jag är effektiv utan av tvång – jag har inte tid med dem imorgon. Nej, för imorgon ska jag hjälpa en mycket speciell kvinna att flytta.

Allt gott,
Malin