Imorgon ska jag och Big Mama Pride åka tillbaka till vår studentstad och medverka på en ”speed-dating” mellan verksamma kulturarbetare och kulturstudenter. Jag tror visserligen att det kommer bli roligt men kan samtidigt undra om jag verkligen är rätt person att representera en ”lyckad” ex-kulturstudent. Inte för att jag inte har jobb som till stor del bygger på min utbildning. Snarare för att jag inte riktigt kan greppa att jag skulle vara en förebild för någon.

Å andra sidan minns jag själv hur det var när en pluggade. Utbildningen var ny då, så det fanns inga yrkesverksamma i branschen som läst vår utbildning och således heller inga som helst garantier för att den var något att ha. Det var den, kan jag konstatera. Jag får prestationsångest av detta. Morgondagen får jag se som en chans att mingla, det är ändå det jag är bäst på här i livet.

Allt gott,
Malin

I fredags fick ni aldrig någon bild. Det berodde inte på att jag är missunnsam eller för att jag blev bestört över att Denise åkte ut. Snarare berodde det på att vårt lilla sällskap ramlade ner på stan och till en karaokebar. Det var mitt absolut första besök på en sådan lokal och jag kan ha sjungit Backstreet Boys. Jag kan också ha propsat på att det skulle filmas. Men jag tror inte att jag gjorde det.

Hur som helst är det här sammanställningen av våra röster.

Allt gott,
Malin

Vi sitter fem vuxna människor i ring runt tv:n och ser på Idol. Tillsammans röstar vi i ett exceldokument som yours truly har sammanställt. Utifrån vad vi tycker och sedan utifrån vad vi tror svenska folket kommer tycka. Samtidigt hinkar vi öl och rödvin. Såhär mycket fredagsmys har jag inte varit med om sedan jag var under tio och bodde hemma hos mamma och pappa.

Ni får en bild sen. På diagrammet om vem som vann hos oss ikväll.

Allt gott,
Malin

Det är inte det att jag inte velat skriva i bloggen idag utan den har snarare förblivit ouppdaterad på grund av tidsbrist. Arbetsdagen har ägnats åt att bygga en ny  bar på ett av min ”tusen” jobb och därefter har Kollektivet Pech-latt (där jag tidigare residerade) dragit sin sista suck. Med anledning av den sista sucken har jag nödgats flyttstäda ett badrum. Det gjorde mig inte lycklig.

När städet var klart drack vi varsin gravöl på det lokala etablissemanget och åt chips. Det gjorde mig lycklig. Nu var det inte så sorgligt att vi satt och ältade gamla minnen eftersom vi ses igen redan på lördag. Men vi kunde lika gärna har gjort det, för Kollektivet Pech-latt förtjänar både en och annan skål. Särskilt terapisoffan i hallen har varit platsen för både det ena och det andra…

Allt gott,
Malin

Blev inte det minsta stött på! Var inte heller överdrivet bekväm i situationen och fokuserade mest på mina övningar utan att se mig särskilt mycket omkring. Däremot noterade jag att gymmet var mer jämnt könsfördelat idag än sist även om kvinnorna var i minoritet. Jag lägger ner planerna att bli stött på av någon gympersonlighet. Fördelen med det är att jag kan fortsätta ha mina osmickrande träningskläder. Om det av en händelse är någon annan som vill testa gymmet som raggningsarena har en fågel viska i mitt öra om att det på Högdalens träningscenter finns gott om tjejer som gillar tjejer.

Allt gott,
Malin

…kan jag berätta att jag precis i detta ny är på gymmet och planerar att låtsas vara bekväm i situationen. För att se vad som händer, för att se om jag blir stött på eller om alla andra har samma morgonhumör som jag.

Allt gott,
Malin

Igår eftermiddag träffade jag en av mina äldsta vänner, låt oss kalla henne för Big Mama Pride. Jag berättade om mina reflektioner kring att ragga på gymmet och hon redde ut saken för mig. Enligt Big Mama Pride handlar det om att vara bekväm i miljön. Jag är inte tillräckligt bekväm på gymmet för att se det som en plattform för raggning. Min första tanke var att det måste jag bli och min andra tanke var att nä, det tänker jag inte.

Hon exemplifierade sin teori genom att en egen historia. Nångång under förra hösten var hon på ett event på Rönells Antikvariat och bläddrade i en stor bok om Närke. När hon stod där i godan ro dök en man upp och undrade om det var just Närke eller landskap i stort som hon var intresserad av. Hon blev nervös och anmärkte att så kan en ju säga om en vill ragga på antikvariat. Han nickade och svarade ja varpå hon blev generad och gick därifrån.

– Jag hade inte nog med kulturellt kapital för att bli uppraggad på Rönells!, utbrast hon på kaféet och gestikulerade så vilt att resterna av hennes napoleonbakelse mycket väl kunde fallit i backen om hon haft turen emot sig. Av det här har jag lärt mig att jag inte identifierar mig tillräcklig med träning som livsstil för att kunna ragga på gymmet. Och lika bra är väl det, tänker jag…

Allt gott,
Malin

Tro det eller ej men jag kom iväg till gymmet i morse. Kanske inte i den arla morgonstund som jag planerade men jag var där! På vägen hem reflekterade jag över hur människor raggar på gym. Jag har förstått att det inte uppfattas som märkligt att göra det, även om jag aldrig hört talas om någon som raggat alternativt blivit uppraggad på gym. För jag undrar hur en gör då och om det bara är vältränade människor som ägnar sig åt det?

Ska en glida fram till någon som en tycker är snygg, luta sig nonchalant mot en bänkpress och säger att en gillar dens biceps? Eller ska en mer avslappnat och diskret börja köa till just den apparaten och hoppas på småprat som leder någon vart? Ska en bjuda ut någon första gången eller se till att träna på samma tider och därigenom lära känna varandra?

Personligen känner jag mig varken attraherad av de svettiga kroppar som omger mig eller särdeles attraherande när svettpärlorna kryper fram på pannan och ansiktet går i röda toner då jag lyfter vikter. Inte heller bekymrar jag mig om att vara välklädd, ett par gamla mjukisbyxor och en t-shirt i ett par storlekar för stor passar mig utmärkt i den situationen. Nu vill jag tillägga att det inte är någon som raggat på mig när jag tränat, kanske av just de anledningar jag radar upp.

På mitt gym kan en kolla när det kommer vara som mest folk i gymmet och när det är som minst. Svängrum, mingeltid och fullt ös är de tre olika kategorierna. Jag gör mitt yttersta för att vara där när det är svängrum. Det ligger inte för mig att mingla när jag tränar och fullt ös låter onekligen trångt. Möjlgien är det därför jag aldrig blir uppraggad på gymmet, behöver inte alls ha med min uppsyn att göra alltså.

Allt gott,
Malin

Söndagar med solen i ögonen får mig omgående att vilja plocka fram joggingskorna och ge mig ut i Hagaparken. Jag har romantiserat bilden av den hälsosamma människan som blir lycklig av att ”känna flåset” och hur musklerna bränner. Visserligen romantiserar jag bilden av den dekadenta söndagsmorgonen också. När en ligger i soffan till långt in på eftermiddagen och ser film på film med ett innehåll som snarare bryter ner ens hjärnceller än utmanar de.

Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan på skalan. Under senaste tiden har jag förvisso varit närmare soffan än joggingspåret, soffan är betydligt skönare. Därför har jag tänkt mig en kompromiss och planerar att gå till gymmet imorgon. Nu har jag visserligen ett hemmagym men jag undrar om någon vet om det finns något gym som riktar sig särskilt mot hbtq-personer?

Allt gott,
Malin

Inte för att jag får helg, jag ska jobba ikväll. Dock är det inte ett dugg synd om mig eftersom jag ska ägna mig åt roligheter. När en jobbar med kultur är dessutom begreppet ”helg” mer luddigt och ovidkommande eftersom arbetstiderna sällan eller aldrig regleras i någon större utsträckning. Om det är söndag eller onsdag spelar ingen roll.

En gång i tiden arbetade jag dagtid och endast vardagar. Det var på ett sätt skönt att skillnaderna mellan arbete och fritid blev tydliga samtidigt som jag tycker om att inte vara reglerad. Vad jag däremot kan sakna är fredagar eller kanske snarare fredagskänslan. Stämningen var nästan alltid uppsluppen, avslappnad och glad. Måndagskänslan däremot, är jag glad att slippa.

Om en inte jobbar ikväll tipsar Fitt for fight om ett fantastiskt sätt att fredagsmysa…

Allt gott,
Malin