En del av mitt arbete går ut på att administrera saker. Till ganska stor del handlar det om att administrera kvitton, föra bok och fylla i blanketter från Skatteverket. Det kan till synes verka vara en ganska trist och händelselös uppgift. Men om en som jag älskade att leka kontor som barn och tjuvade hem insättnings-/uttagsblanketter från banken när mamma inte såg, är det inte helt utan tillfredsställelse som jag med blå kulspetspenna skriver siffror på förtryckta stenciler.

Dessutom upplever jag en outsäglig lycka när ett, av mig, välprogrammerat excel-dokument fungerar precis som det ska. När jag pluggade kallade min lärare det för ”floff-floff-floff-effekten”. I praktiken innebär det att slutsumman i en kalkyl (och ibland även andra kalkyler som är länkade) förändras om en så bara korrigerar en liten nolla längre upp.

Jag har genom åren förstått att min fascination och glädje över dylika uppgifter inte delas av särskilt många. Emellanåt blir jag nedstämd av det, men mest tänker jag – mer till mig!

Allt gott,
Malin

Idag har jag varit på kontoret söder om söder och där jobbar jag med bland andra Yoda. Hon ville gärna se ett Rehab för heteros när jag rapporterade om höjdpunkterna från Pride. Vi har jobbat ihop under dagen och våra övriga kollegor har varit annorstädes. När jag och Yoda träffas brukar vi vara mycket effektiva för desto snabbare ett arbete är klart desto mer tid kan en ägna sig åt att tramsa och flamsa.

På lunchen gick vi på loppmarknad i närheten där Yoda givetvis hittade två plagg och en handväska. Jag hittade en bok. Men en kvinna på loppmarknade bad mig prova en keps för hon ville se hur den skulle se ut på. Innan jag hann svara varken ja eller nej hade hon tagit av mig min egen gubbkeps och tryckt på mig den röd kepsen. En keps som en i förekommande fall ser hiphopare ha på sig. Nu fanns det ingen spegel att tillgå men av hennes min att döma klädde den mig inte särskilt.

För övrigt har jag och Yoda firat Kanelkransens dag idag. Det kändes orättvist att det bara var kanelbullen som uppmärksammades igår.

Allt gott,
Malin

En mamma delar personligt och öppet med sig om sin sexåriga sons första förälskelse. Han vurmar för en av karaktärerna i Glee vid namn Blaine. Jag är inte insatt i persongalleriet i Glee men har läst mig till att detta är pojkvännen till en av de manliga huvudkaraktärerna, Kurt. Tydligen ska han vara snygg också så det är egentligen inga konstigheter alls att ungar blir kära i honom.

Mamman skriver i varje fall hjärtligt och varmt om hur hennes sons förälskelse inte väcker några olustkänslor hos varken henne eller hans pappa. De drar heller inga förhastade slutsatser om att det här skulle innebära att han är homosexuell även om sonen förklarar att Blaine och Kurt är precis som han är. Hon framhåller bara att hon älskar honom oavsett, vilket sonen himlar med ögonen åt. Läs inlägget här.

Givetvis har reaktionerna inte låtit vänta på sig, vilka procentuellt sett varit positiva. Samma mamma har skrivit om reaktionerna på hennes blogginlägg och vad som skrämmer henne allra mest med dessa. Jag ska inte sammanfatta allt utan framhålla hennes viktigaste poäng. Hbtq-vuxna har varit hbtq-barn och redan då fått höra att homosexualitet är dåligt/inget att föredra/direkt samhällsfarligt. Eller så nämns det inte alls. Inget barn ska begränsas och eventuellt skuldbeläggas på det sättet och om en vuxen försöker är det av yttersta vikt att säga ifrån.

Homofobi är jobbigt för vuxna hbtq-personer. Jag blir fullständigt livrädd när jag tänker på att ett barn utsätts för sådan ignorans.

Allt gott,
Malin

När jag var liten brukade mor och far samla ihop våra samlade fotorullar och lämna in för framkallning. Ibland kunde det gå upp till ett år mellan gångerna och då var det alltid extra spännande att hämta ut kopiorna. En kunde liksom inte föreställa sig vilka motiv som hade fastnat, om en ens kom ihåg från närifrån en rulle var. Nu för tiden fungerar det inte riktigt så. Digitala bilder hamstras i någon mapp på datorn som en sällan eller aldrig kollar in efter att en fört över dem. Jag har inte heller varit särskilt begåvad med att göra backup på bilder. Någonstans i en låda på vinden tror jag mig ha någon skiva med bilder från förr, men jag är inte säker på det.

Sedan den analoga tidsåldern har jag knappt framkallat ett foto till papperskopia om det inte varit av en speciell anledning. Ett foto som ska bli en present eller liknande. Jag kan känna att jag saknar spänningen i att öppna kuvertet med alla fotokopior för att se om några blev lyckade eller inte. Därför ska jag nu låta framkalla ett antal bilder jag har på datorn. Inte för att jag kommer få uppleva någon spänning när jag öppnar kuvertet, men för att det känns mer på riktigt att ha papperskopior än digitala som skräpar i någon datormapp. Hellre att de får skräpa i en låda på vinden, jämte skivan med bilder från förr, så jag vet var jag har dem.

Och när jag ändå berör ämnet gammal skåpmat anser jag mig skyldig att bjuda på ett litet guldkorn från den gamla goda tiden. Då när jag fortfarande var student och envisades med att ha hårdrockslångt hår.

Allt gott,
Malin

Trots att det är söndag idag har jag tillbringat hela tio timmar på jobbet. Jag har byggt lite scenografi till en föreställning som har premiär nästa helg, ska bli spännande att se underverket. Något annat som ska bli spännande är att märka hur min rygg mår imorgon efter en helg av flytthjälpande och kroppsarbete.

Det är oerhört fint när någon skickar en ett sms med en förfrågan ifall en kan köpa med sig mjölk hem. Få saker fungerar så enkelt och inkluderande som en sådan vardaglig undran. När jag studerade delade jag lägenhet med en tjej som har ett nästintill oanständigt förhållande till mjölk. Därför köpte jag alltid minst en liter mjölk på väg hem från jobbet, oavsett om jag köpt en dagen innan eller inte. Det kunde aldrig finnas nog med mjölk i kylskåpet.

Så det var henne jag tänkte på när jag stod med pensel i ena handen och mobilen i den andra medan jag läste nämnda sms. I bröstet kändes tillvaron plötsligt varm och familjär. Jag köpte naturligtvis med mig mjölk hem, som en gör när en är del av ett sammanhang.

Allt gott,
Malin

En av mina läsare kommenterar det här inlägget och väcker en tanke som jag länge planerat att ta upp men inte riktigt kommit mig för. Nämligen hbtq-personer som ”återvänder” till heterosexualiteten i den bemärkelsen att de inleder en relation till en person av motsatta könet. Någon som går in i garderoben igen och samtidigt måste komma ut ur garderoben för sina hbtq-vänner. Signaturen S har gjort den resan och upplever att flera flatvänner uppfattar hen som en ”svikare” eftersom S nu har en relation till vad jag gissar är en man.

Personligen har jag inga problem med att personer byter partner oberoende av kön. Dels för att det inte spelar någon roll men framför allt eftersom andras sexualitet inte är min sak att ha en åsikt om. Min ex-flickvän är bisexuell och har nu en relation med en man. Jag kan ibland skoja om att hon blivit hetero igen och att jag var hennes lesbiska äventyr. Det har ingenting med verkligheten att göra, hon är lika bisexuell nu som då.

För hbtq-personer blir problemet snarare att någon återgår till privilegiet som heteronormen ger, vilket kan sticka i ögonen för någon som brinner för hbtq-personers rättigheter. Den som ”återvänder” till heteronormen blir då någon som överger underdogperspektivet och antas också lämna sina gamla övertygelser. Detta är rent nonsens och fördummande för alla inblandade.

Att en skulle ändra åsikt för att en ändrar partner förminskar individen till en vindflöjel, men vad värre är att hbtq-personer inte ensamma kan kämpa för sina rättigheter. Oavsett hjärtefråga kan en attitydförändring inte ske om det enbart är medlemmar i den egna gruppen som kämpar för det. Givetvis eftersom det sällan är den egna gruppen som behöver ändra sin attityd utan ämnet måste medvetandegöras hos andra som inte upplever problemet i sitt vardagliga liv. Homonormen inom hbtq-världen behöver ifrågasättas på samma sätt som heteronormen.

Allt gott,
Malin