För ungefär ett och ett halvt år sedan köpte jag en iPhone och var omåttligt förtjust i den. På den tiden jobbade jag heltid och hade råd att kosta på mig både en och annan betalapp. Medan dagarna blev veckor använde jag färre och färre appar. Under flera månaders tid har jag framför allt använt mina appar för sociala medier. Som ett tidsfördriv, som ännu ett sätt att lägga näsan i blöt i mina vänners liv och som en drog.

Det första jag gör när jag vaknar på morgonen är att kolla Facebook och Twitter. Jag menar att jag gör det medan jag fortfarande ligger i sängen och ögonen får vakna till liv av ljuset från min skärm. Dessutom har jag allt svårare att vara närvarande i reella sociala sammanhang, det är ju så lätt att kolla Facebook under bordet – så en inte missar något.

En kan enkelt få för sig att jag besitter en särskild vurm för 90-talet. Att påstå något sådant skulle ligga nära sanningen. Därför ska jag inom kort, en halvtimme eller så, gå till en telefonbutik och be de sälja mig något utan möjlighet till sociala medier. Kort sagt, en telefon från 90-talet. Om det går får det gärna vara en telefon en kan byta skal på, men det är inte på något sätt ett villkor.

Allt gott,
Malin