Under morgonens tunnelbaneresa till jobbet hamnar jag bredvid två ungdomar i högstadieåldern. De kan mycket väl ha gått på gymnasiet också – jag har svårt att avgöra ålder på ungdomar nu för tiden. I vilket fall pratade de om att det hade ”strulats” en del i helgen. Redan på min tid innebar det att ha hånglat med någon. Listan gjordes tämligen lång när de rabblade och det var ungefär som att lyssna på Radiosporten. Resultat tilll höger och vänster men inget som väckte någon större uppmärksamhet, varken hos publiken eller kommentatorerna.

Det är ingen dygd att tjuvlyssna, men jag får medge att jag fann ämnet intressant och om jag velat slippa höra deras samtal hade jag fått byta vagn. Jag orkar inte byta vagn före klockan åtta på morgonen av en sådan trivial anledning varför jag satt kvar till min slutstation. Strax innan jag klev av konstaterade de sina egna slutsummor under höstterminen, någon typ av delresultat kan en kalla det för. Det var inga astronomiska summor precis, inget tvåsiffrigt eller så. Men det sista jag hörde var följande;

– Vilken tur att vi bara hånglar.
– Ja, annars hade vi varit värsta slamporna!
– Mm, som XX.

Och jag fick något svart i ögonen. Det kan vara dags att omvärdera vad det är att vara en slampa.

Allt gott,
Malin