Nu var det närmare 100 dagar sedan sist vi stod framför varandra. Jag minns det tydligt, vi gick tillsammans ner på gården och ut genom porten. Även om jag inte skulle åt det hållet gick jag med henne genom den port som var närmast för henne. Hon hade sin cykel med sig och flera ryggsäckar. Några timmar senare åkte jag till Norge, en vecka senare åkte hon till andra sidan jorden. Vi tog farväl där på trottoaren och sedan cyklade hon bort, nöjd över att alls kunna cykla med all sin packning.

Möjligen tog jag några steg åt andra hållet innan jag vände mig om igen. Stod kvar tills hennes ryggtavla försvunnit runt krönet och just då blev jag smärtsamt medveten om hur länge det skulle dröja innan vi stod mitt emot varandra igen. Jag vet inte exakt när det blir men jag vet att den här veckan kommer vi träffas igen.

Någon gång den här veckan kommer vi se varandra i ögonen. Ibland föreställer jag mig hur jag ska reagera samtidigt som jag omöjligen kan förutse det. Oss emellan är jag övertygad om att ett visst mått tårar och tillfällig stumhet kommer att uppstå fast jag vet inte säkert. Vi får se. Och det ser jag fram emot.

Allt gott,
Malin