Igår hann jag med både middag för en trettioåring och premiärfest inne i stan. På båda ställena dansades det friskt och jag kan ha avslöjat att jag lyssnade en del på rap under det tidiga 2000-talet. Jag kan också ha gömt en ask med Dumle som jag fick i present på en smått genial plats, då jag inte kan komma ihåg var den tagit vägen.

På hemvägen åkte jag tunnelbana i tisdagsnatten. Det var inte särskilt mycket folk och jag fick plats i en ensam fyra. I fyran bredvid mig satt en person med fötterna på sätet mitt emot. Ungefär två hållplatser innan jag ska av steg en kvinna på och satte sig i fyran framför mig och personen med fötterna på sätet började konversera. Jag försökte att inte ta någon notis till det, tittade artigt rakt fram och låtsades som att jag inte kunde höra.

För igår hade jag ingen lust att inleda en konversation för att förklara vad kön innebär. Istället fascinerades jag över hur personen med fötterna på sätet helt utan en tanke på min reaktion diskuterar mig som han och dessutom dumförklarar mig. ”Han sover! Han förstår ingenting om världen.”
Kvinnan går till mitt försvar, både smidigt och elegant, genom att med ett leende och en blick mot mig konstatera att ”Han ser ganska vaken ut.”

Och jag var ganska vaken.

Allt gott,
Malin