Ibland sover jag över hos Pi och eftersom det bara finns en nyckel och hon börjar så förjordat tidigt nödgas jag motvilligt att gå upp med henne. När vi ska gå ifrån hennes lägenhet på morgonen brukar jag alltid vara färdig först. Generellt sätt kan man säga att jag brukar vara färdig först, det beror inte på något sätt att jag är snabbare än vad hon är. Snarare beror på det att jag inte har så många moment mellan det att jag stiger upp och det att jag är redo att gå. Pi har desto fler.

I vilket fall som helst kan det ha hänt att jag har uppmärksammat det någon gång när vi varit på väg på fest eller så. Att hon tar längre tid på sig. Därför misstänker jag att hon var mycket nöjd när hon hann före mig ut i hallen i morse och leende muttrade något om ”tjejer, alltså” innan vi åkte ner. På väg mot bussen hinner vi kanske sextio meter innan hon stannar upp och inser att hon glömt sin mobiltelefon. Vi skiljs åt där, vi ska ändå åt olika håll snart och hon går betydligt snabbare än vad jag gör vilket skulle resultera i att jag sinkade henne.

Måhända flinar jag en stund i min ensamhet om att jag minsann var först ut ur dörren ändå. Men jag slutar snart, det är sannolikt att jag genom det här inlägget gräver min egen grav. Ska vi slå vad om hur många dagar det tar innan jag glömmer något av vikt?

Allt gott,
Malin