I grunden är jag en glad person, jag skrattar alltid lite för högt men just sådär varmt och hjärtligt som gör att folk inte irriterar sig på mig utan själva blir lite glada. Inbillar jag mig i varje fall. Därmed inte sagt att jag är sprudlande hela tiden, särskilt inte på morgonen. Mitt morgonhumör gör sig bäst i tystnad och ensamhet egentligen.

Det rimmar illa i sällskap med Pi de morgnar vi vaknar tillsammans. Snarare är det hon som vaknar och jag som sakta men säkert går från sömn till ett sömnlikt tillstånd. Jag brukar lösa det genom att prata så lite som möjligt men i morse satte en smärre olycka käppar i hjulet för min strategi. En överbliven öl från helgens 30-årsfest hade blivit liggande i min ryggsäck och jag lät den igår kväll ligga kvar. Det skulle jag inte gjort eftersom den av outgrundlig anledning gått sönder och läckt ut större delen av sitt innehåll.

Mina långkalsonger som låg i väskan hade följdaktligen absorberat större delen. Jag blev naturligtvis tvungen att städa upp röran och Pi’s modiga försök att kommunicera och peppa mig föll inte i den godaste av jordar. Kort sagt gör jag klokt i att behålla min policy om att ej tala förrän jag fått åtminstone en (1) kopp kaffe i kroppen.

Allt gott,
Malin