Idag inledde jag min arbetsperiod på Tekniska Museet. Hela dagen har jag stått i blåbyxorna och brandimpregnerat material som människor i ålder 10-12 år ska bygga en stad utav. På hela taget är det ett föga stimulerande arbete och oss emellan sagt – ganska så trist. I rummet bredvid vårat finns Tekniska Museets sportavdelning där en i olika simulatorer kan prova på att exempelvis dansa, ro ikapp med en vän och åka slalom.

När jag kom dit i morse och museet var stängt passade jag på att testa mina färdigheter i slalom. Jag har inte åkt utför sedan jag var fem år och min stackars far fick dras med mig i backen eftersom jag vägrade skidskola. Det gick inget vidare då heller. Jag får ändå vara glad att det rörde sig om en simulator i det här fallet, annars hade jag inte haft ett helt ben i kroppen.

Framåt eftermiddagen och tiden för hemgång kom en museivärd som jag känner lite grann och utmanade mig i dansspelet. Jag ställde upp, han verkade så himla gärna vilja dansa och jag gör ogärna människor besvikna om jag kan undvika det. Vi kan konstatera att jag fick storstryk och att det var en utgång han räknat med. Imorgon bitti ska jag göra det utan blåbyxor – jag tror bestämt att det var dem som sinkade mig.

Allt gott,
Malin