Vem jag har blivit…
avTydligen har jag blivit en sådan person som filmar mina semestrar och sedan gör små filmer av dem. Jag lägger klippen fint i ordning i mitt filmredigeringsprogram, lägger till några lustiga titelrader och sedan en peppig låt över alltihopa. Det ska medges att detta görs helt utan några konstnärliga anspråk, jag erkänner omgående att jag inte är mer än skapligt bevandrad inom filmkonsten och min förmåga att filma stabilt är klart bristfällig. Rent praktiskt löser jag det genom att låta filmen gå åtminstone dubbelt så fort i slutresultatet – då märks det inte så noga att horisonten är sned emellanåt.
Och medan jag sitter här och redigerar min andra semesterfilm förstår jag att det är precis samma beteende som min egen gode far uppvisade i min barndoms dagar. Särskilt tänker jag på den där filmsnutten från lekplatsen hemma på området där mitt fyraåriga jag står, fly förbannad och stampande med foten i sanden samtidigt som jag skriker åt pappa att ”Sluta fimla!”
Jag minns den där ilskan än idag, när en är liten och arg och den vuxna som retar upp en blir road så till den milda grad att det aldrig skulle falla den in att avbryta vad det nu är som gör den lilla så arg. Så lovar jag mig själv att åtminstone alltid sluta fimla om mitt eventuella, framtida barn skulle be mig.
Allt gott,
Malin