Jag befinner mig på sydligare breddgrader hos en gammal vän. Inte så att hon är gammal men vi har varit vänner länge och numera huserar hon i ett hus med sitt barn och sin partner. När Noah, som barnet heter, var alldeles sprillans ny för världen läste jag Bruno K. Öijer för honom. För att säkerställa att han tidigt började bygga på sitt kulturella kapital.

Nu, när han är något äldre, tog jag med honom och hans mor på Dunkers Kulturhus. Han var lite halvt om halvt intresserad av själva utställningarna men kaninerna tyckte han mycket om.

Just nu håller han dessutom på att korrläsa detta inlägg. Jag hoppas det blir godkänt.

Allt gott,
Malin