Jag vill minnas att jag skrev något om det förra året men även i år är det högst relevant med ett inlägg på ämnet. Föreställ er att ni en vecka om året skulle träffa i princip alla människor som ni någonsin gått på dejt med, gått hem med eller varit ihop med. Ett sammelsurium av gamla relationer som kan ha slutat under både bra och dåliga förutsättningar.

I praktiken går det givetvis att lösa på flera sätt. En stillsam nick för att bekräfta att en sett den andra, en stor kram och bubblande konversation av vad som har hänt sedan förra året eller det plågsamma och högst medvetna undvikandet. Där bägge hoppas att en inte träffas i toalettkön eller på någon annan liten yta som gör det så påtagligt löjligt att låtsas att en inte ser att en måste säga någonting.

Det finns en skräckblandad förtjusning i att bege sig till Pride House eller Pride Park och se vem en stöter på. I förekommande fall har jag personligen mestadels positiva upplevelser, men en och annan katastrof har inträffat där en inte riktigt somnat med ett lugnt hjärta på kvällen. Oftast känns det bättre redan dagen därpå, gamla relationer är ju avslutade av en orsak och det finns ingen anledning att fördjupa sig mer i det.

Pride är dessutom ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya relationer.

Allt gott,
Malin