Pride är inte bara politik och fest, det är kultur också. Under veckan går det nämligen att ta del av konstprojektet Förskjutningar på platser runt om i Tantolunden, förutsatt att en har en Iphone. Förskjutningar är nämligen en app och bygger på andra människors bidrag om situationer där det egna begäret blivit ifrågasatt. Där ens kropp och vilja förskjutits i förhållande till varandra på grund av omgivningens förväntningar och reaktioner. Appen är utvecklad av dramatikern Nasim Aghili och medievetaren Max Strandlund.

Rent praktiskt går det till så att personer spelar in sin berättelse, anger var händelsen ägde rum och därefter gör fyra skådespelare och de två upphovspersonerna till appen en föreställning av materialet. Som publik kan en sedan se föreställningen på sin Iphone, förutsatt att en befinner sig inom en 100 meters radie från platsen där förskjutningen skedde. Som jag nämnt ligger de denna veckan lite mer praktiskt i och omkring Tantolunden – även om det anges var förskjutningen ursprungligen skedde.

För att det är något på spåren. För att det sätter fingret på en känsla och upplevelse som jag känner igen från både mig själv och andra. För att det inte handlar om individen utan om känslan, upplevelsen, vårt förhållande till omvärlden. För det konkret aktivistiska. – Max Strandlund om varför Förskjutningar är viktigt.

Själv känns det skönt att ta del av andras erfarenheter av såväl vardagliga situationer som mer aggressiva där ens sexuella läggning varit den utlösande faktorn. Jag tror att alla hbtq-personer bär med sig minnen av tillfällen då något känts skevt. Konstverket är ett utmärkt sätt att få både en upplevelse och känna sig mindre ensam.

Allt gott,
Malin

Den finns att ladda ner gratis på appstore och heter Förskjutningar.

Jag skippade Pride House helt idag och begav mig framåt eftermiddagen till Pride Park för att utforska området. I vanlig ordning var det små gator mellan olika tält där ett antal organisationer informerade om sin verksamhet eller kampanjade i en särskild fråga. Från stora scenen körde Friskis & Svettis ett jympapass i vilket jag inte deltog – men jag imponerades av de som gjorde.

I en egen hörna i parken hittade jag istället till Pride Kids. En oerhört mysig plats där främst barn upp till tretton år är välkomna, vuxna också för den delen förutsatt att de inte röker eller dricker alkohol. På plats kan en göra sin egen bok, hänga i myshörnan och läsa KP eller andra typer av kreativt skapande. Pride Kids stänger klockan åtta och sista timmen är det disko i Tio Trettons tält. Jag blev lite avundsjuk faktiskt.

Senare begav jag mig ifrån Parken och kön hade då påbörjats. Ikväll är det dags för den storslagna schlagerkvällen, den av kvällarna i Pride Park som alltid lockar störst publik. Inte undra på med tanke på att Eurovisionvinnaren Loreen uppträder och internationella gullungarna Jedward. Själv tar jag en lugn kväll – natten blev trots allt ganska lång igår.

Allt gott,
Malin

Rikard Wolff satt i morgonsoffan i morse och pratade om sin biografi som släppts i dagarna. Han pratade om sin familj, om sitt arbete och om vikten av att vara öppet homosexuell skådespelare. Med anledning av hans öppenhet erkände han också att han aldrig kom att erbjudas, eller kommer att erbjudas, vissa stora heterosexuella roller. Det har han säkerligen rätt i. Däremot kan en ju ifrågasätta om hans sexuella läggning spelar någon som helst roll för trovärdigheten.

I fråga om romantiska eller sexuella känslor är det inte känslorna i sig som skiljer sig beroende på sexuell läggning. Det är enbart människan som en upplever känslorna inför som är olika. I Wolffs fall handlar det givetvis om publikens uppfattning, snarare än om hans egen förmåga. Däremot är det trist att teatern, som ofta anser sig gå i spetsen för det samhälle den speglar, inte vågar fatta ett par radikala beslut för att förändra uppfattningen.

Allt gott,
Malin

Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Tillsammans med fina vänner tar jag mig in i Hörsalen på Kulturhuset. Det är uppställt som en konferens med plaststolar prydligt ställda på rad. Egentligen vet jag inte vad som väntar eftersom jag frångått mitt utstakade program och nu frilansar en smula. Det dyker upp en clown som förklarar varför Julian Assange mår så dåligt som han mår. Egentligen är det inget märkligt alls – det handlar om de onda kvinnorna i Sverige, feminismens Saudiarabien. Jag tänker inte avslöja allting, clownen raljerar på ett mycket underhållande vis och jag har extremt svårt att lägga band och skrattar istället högt och hjärtligt. Min höggravida vän såg outgrundligt lycklig ut när föreställningen var över.

Teater som jag dessvärre missar men ändå vill tips om är teater neas premiär av ”Ut ur garderoben” som ges på Pride Sergel, Bryggan ikväll 21:30. En historia om att komma ut, sett ur två bögars synvinkel.

Just nu sitter jag i Pride Kungsan och förkovrar mig i atmosfären. För det låter ju fint, men egentligen sitter jag mest och kollar på folk. Publiken är blandad, nyfikna tonårspojkar går i grupp och skrattar förläget åt det mesta. De vältränade männen som med diskret om än inövad blick spanar in varandras biceps och familjerna med nyfikna barn som undersöker allt och alla. Själv håller mig på ögonavstånd från Speed dating för 30+ kvinnor, vill inte verka för angelägen men inte heller för ointresserad…

Allt gott,
Malin

På Armémuseum gick vi en guidad visning, det var bra. Något jag rekommendera. Jag lovade också att odla min icke-existerande fetisch för uniformer. Jag blev mycket förtjusad i följande överdel.

Mitt sällskap, heterokillen Anders, utbrister;
– Mm, Montazamieffekten.

Ibland blir jag Benke. Han är en fin kille – den tysta och starka typen. Han tyckte om avdelningen där en fick klä ut sig med uniformer. Särskilt tyckte han att hans skor blev en god kombination med resterande utstyrsel.

Allt gott,
Malin

I afton kommer Pride Kungsan att ta emot mig med öppna armar. Förutom att lyssna till invigningstalarna kommer jag att rekognisera parkens utbud, höra diskussionerna och spana in publiken. Redan i lördags var jag och plockade upp mitt band. Då kunde jag samtidigt passa på att promenera genom den byggarbetsplats som skulle bli Pride Kungsan. I ärlighetens namn såg det ut som uppbyggnadsfasen av vilken festival som helst.

Foto: Armémuseums arkiv

För att komma i stämning ska jag ta mig till Armémuseum och förhoppningsvis hinna med deras visning; Krig, kön och sexualitet. Ibland behöver en kasta nytt sken på historien. Ur ett annat perspektiv hade det varit passande om jag haft en större fetisch för uniformer. Inte för att konformitet fascinerar men välklädda människor har ju alltid en självklar charm. Vi får se – efter idag kan min begynnande uniformsfetisch ha fått rejält med vatten på sin kvarn.

Allt gott,
Malin