En mamma delar personligt och öppet med sig om sin sexåriga sons första förälskelse. Han vurmar för en av karaktärerna i Glee vid namn Blaine. Jag är inte insatt i persongalleriet i Glee men har läst mig till att detta är pojkvännen till en av de manliga huvudkaraktärerna, Kurt. Tydligen ska han vara snygg också så det är egentligen inga konstigheter alls att ungar blir kära i honom.

Mamman skriver i varje fall hjärtligt och varmt om hur hennes sons förälskelse inte väcker några olustkänslor hos varken henne eller hans pappa. De drar heller inga förhastade slutsatser om att det här skulle innebära att han är homosexuell även om sonen förklarar att Blaine och Kurt är precis som han är. Hon framhåller bara att hon älskar honom oavsett, vilket sonen himlar med ögonen åt. Läs inlägget här.

Givetvis har reaktionerna inte låtit vänta på sig, vilka procentuellt sett varit positiva. Samma mamma har skrivit om reaktionerna på hennes blogginlägg och vad som skrämmer henne allra mest med dessa. Jag ska inte sammanfatta allt utan framhålla hennes viktigaste poäng. Hbtq-vuxna har varit hbtq-barn och redan då fått höra att homosexualitet är dåligt/inget att föredra/direkt samhällsfarligt. Eller så nämns det inte alls. Inget barn ska begränsas och eventuellt skuldbeläggas på det sättet och om en vuxen försöker är det av yttersta vikt att säga ifrån.

Homofobi är jobbigt för vuxna hbtq-personer. Jag blir fullständigt livrädd när jag tänker på att ett barn utsätts för sådan ignorans.

Allt gott,
Malin

Appar kan en använda till både det ena och det andra. I somliga fall till direkt bra grejer, i andra fall harmlösa tidsfördriv såsom Wordfeud och tydligen också till rent idiotiska saker. Någon fransman* har kommit på den fullständigt verklighetsfrånvända idén om en app som avslöjar om din son är homosexuell eller inte.

Som mor kan du, om du misstänker att din son är homosexuell, svara på tjugo frågor och sedan få veta om du har rätt i dina misstankar eller inte. Dessa frågor är befängda till den grad att jag har svårt att göra något annat än att skratta åt dem. Gillar han fotboll? Stannar han länge i badrummet? Tycker han om musikaler? För alla vet ju att killar som inte gillar fotboll men musikaler och fixar håret längre än en minut inte kan vara heterosexuella.

Upphovsmannen säger sig vara i chock över att han får kritik för sin app – han vill bara hjälpa mammor att acceptera sina homosexuella söner. Men om appen bedömer att sonen inte är bög gratuleras modern till att hon inte behöver oroa sig och fortfarande kan bli farmor. Ett sådant uttalande hjälper sannerligen ingen att öka sin acceptans och förståelse för andra än heterosexuella relationer.

Allt gott,
Malin

*Jag förutsatte fördomsfullt, utan att ha läst det, att det var en man som kommit med idén. Det är trist när ens fördomar går i uppfyllelse.

Kampanjen It gets better startades i USA förra året för att uppmärksamma det faktum att flera ungdomar runt om i landet tagit livet av sig efter att ha utsatts för trakasserier för sin faktiska eller påstådda sexuella läggning. Andra hbtq-personer/öppensinnade uppmanades att spela in videor och berätta sin historia. Poängen var att skapa förebilder som kunde bekräfta att trots att det är åt helvete nu så kommer det att bli bättre. Att de kommer att lämna det som plågar dem och hitta nya vänner, nya platser och nya sammanhang. Sammanhang som inkluderar och uppskattar en precis som en är. Jag tycker att det är ett bra initiativ för det är ofta förebilder som saknas när en ska försöka hitta sin identitet.

Därför blir jag inte alls glad när jag läser om Jamey, som trots allt inte orkade vänta tills det blev bättre. Så oerhört sorgligt och onödigt.

Allt gott,
Malin

För ett par år sedan arbetade jag inom äldreomsorgen, vilket jag under en period trivdes bra med. När jag tänker tillbaka på det minns jag att jag inte var särskilt öppen med min läggning men inte heller stängd. På många sätt var den inte aktuell och det fanns sällan tid att beröra privatlivet i någon större utsträckning. Men jag minns också den gången jag på en direkt fråga nekade till att vara lesbisk. Situationen var pressande på många sätt, flera kollegor var närvarande och jag var ung. Jag kan hitta en miljon förklaringar och ursäkter fast det förändrar inte det faktum att jag svarade nej.

RFSL ska nu hbt-certifiera arbetsmiljöer hos organisationer för att öka medvetenheten kring att människor inte nödvändigtvis lever som i Solsidan. Det kan räcka med att i en konversation utgå ifrån att när en kollega pratar om sin sambo så är det en person av det motsatta könet, det behöver inte vara någon som uttrycker sig grovt och nedvärderande om hbtq-personer. För det är i omedvetenheten som fördomar växer och blir sanningar som ligger långt ifrån verkligheten. Varje gång en förutsätter något om en annan människa har en fråntagit den personen rätten att definiera sig själv. Det gäller såklart andra frågor än sexuell läggning också. Ett öppnare sinne och förutsättningslösa möten skulle gagna långt fler än hbtq-världen.

Om min arbetsplats varit hbt-certifierad när jag jobbade där hade jag kanske aldrig fått den direkta frågan. Personen som ställde den skulle eventuellt aldrig ha behövt ställa den om jag känt mig trygg nog att på eget initiativ vara öppen. Idag skulle jag aldrig svara nej utan snarare ifrågasatt varför det var viktigt. Det skulle vara intressant att höra hur många som behövt bekräfta sin heterosexualitet och om någon då har förnekat den…

Allt gott,
Malin

Nu är det förvisso inte jag som beslutat om min arbetsperiod här i Norge, men nog är det lustigt att mitt besök sammanfaller med Stavanger Pride? Det här ska enligt hemsidan vara landets största hbt-festival och lördagsfesten brukar samla omkring 500 besökare. Ska vi slå vad om att jag kommer vara en av dem?

All denna information hade jag inte fått om jag inte trillat in på gaybaren igår och om inte ett gäng glada norskar trillar ner vid bordet jämte. Av min kväll igår att döma vet jag ingenting om hur pilska de är, däremot upptäckte jag att de är trevliga och lättsamma. Mitt enda råd är att inte byta nummer med någon av dem.* Jag skulle ju ändå upp men jag ogillar starkt när människor jag inte känner ringer mig halv sju på morgonen.**

Allt gott,
Malin

* Av det praktiska skälet att det är smidigt med norsk guide när en navigerar i hbtq-djungeln.

** Nej, jag svarade inte.

Tänk att vänta i över 40 år på att få gifta sig med den som en älskar och lever med? Jag hade inte pallat och under den tid jag vuxit upp hade jag aldrig behövt vänta. Eller jo, om jag träffat mitt livs kärlek tidigt hade jag fått vänta. Nu behöver jag inte det – jag kan när/om jag vill (och den andra berörda personen) gifta mig helt lagligt som vem som helst i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att jag inte skulle kunna göra det.

Edie och Thea har levt i den verkligheten i över fyrtio år. De har älskat varandra men inte kunnat gifta sig. Tillsammans har de funnit sig i det, bidat sin tid och väntat på den dag som så småningom kom. När de fick varandra, också på ett juridiskt plan – precis som de heterosexuella älskande har fått möjlighet till i alla år.

Kanske kände de på sig att en dag på 2000-talet kommer vi två att få bli äkta makar, att de skulle hålla andan tills det hände. De kanske ställde in sig tidsmässigt på att få vänta länge även om dagen trots allt skulle komma. Som tidsinställd kärlek. Som det här inlägget, som jag skriver kvart i tolv en fredagskväll men som publiceras först imorgon. Inte alls samma tidsrymd och helt utan samma dignitet.

Jag beundrar att de hållit andan så länge.

Du ser dokumentären om Edie och Thea här.

Allt gott,
Malin

En del av inkomsterna från Stockholm Pride går till Solidaritetsfonden som i år valde S:t Petersburgs Queerfestival som huvudmottagare. I Ryssland har en tidigare genomfört Moskva Pride där flera av deltagarna blev brutalt arresterade av polisen när de manifesterade sin kärlek. Detta är ytterligare ett incitament för att Pride som fenomen behövs och därigenom blir det ännu viktigare att dessa genomförs i länder där det är mer socialt accepterat att vara hbtq-person. Dels för att inspirera men även erbjuda en fristad som människor kan besöka och uppleva samhörighet.

En av mina läsare kommenterade föregående inlägg och ifrågasatte då om demonstrationer påverkar det politiska klimatet och tog de senaste dagarnas händelser i London som exempel. Jag förstår din poäng, men upploppen i London är knappast att betrakta som demonstrationer även om politiska skäl anges som orsak. Demonstrationer, då fredliga sådana, riktar uppmärksamhet mot en specifik politisk fråga vilket kan ge reella konsekvenser och fyller således en viktig funktion. En möjlighet för personer utanför maktsfären att framföra sin sak.

På det viset fyller Stockholm Pride en viktig funktion, såväl nationellt som internationellt. Och om du tvivlar rekommenderar jag dig att läsa begåvade Sara Lövestams intervju i QX. Då får en både perspektiv och starkare vilja att fortsätta verka för öppenhet och acceptans.

Allt gott,
Malin

I Sao Paulo, Brasilien, genomförs varje år världens största Prideparad, vilken lockar miljontals människor att demonstrera för hbtq-personers rättigheter. Carlos Apolinário, en politiker på högerflanken, upprördes och föreslog en Straight Pride Day för att balansera och låta heterosexuella åtnjuta de ”överdrifter och privilegier” som homosexuella har. Spontant tycker jag att en Straightparad skulle vara fullt rimlig men ungefär lika nödvändig som att hälla vatten i sjön. När det sedan får sjunka in lite inser jag även att det är som att hälla en näve salt i ett öppet sår. 

Därför underhålls jag av följande fiktiva rapport från världens första Straight Pride Day.

Sprang över ytterligare ett tydligt illustrerat exempel över Straight Pride Day eller De Heterosexuellas Parad som den kallas här. Om det går någon förbi demonstrerar alltså redan socialt priviligerade grupper efter acceptans. Roligt i all sin enkelhet men också skrämmande i sin självhävdelse.

Allt gott,
Malin

Inte bara är Pride slut utan det är dags för mig att börja jobba igen. Eller ja, det var dags för mig att börja jobba igen igår. Som vanligt är det alltid extra kämpigt precis första dagen men redan framåt eftermiddagen var en inne i lunket igen. Oavsett hur ljuvlig Pride är varje år inser jag nu att jag inte har energi nog att leva så varje vecka. Ge mig vardag och sneda blickar igen!

I måndags läste jag om hur lesbiska missgynnades av reglerna för inseminering i Sverige. Då inte endast på grund av sin sexuella läggning – vilket det dock delvis beror på – utan också beroende på var en rent geografiskt befann sig. Oberoende av sexuell läggning eller medicinskt problem bör en kunna få likvärdig behandling på samma villkor. Det får inte ha med plats att göra. I så fall har de svenska makthavarna misslyckats.

Allt gott,
Malin

Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin