Jag vill minnas att jag skrev något om det förra året men även i år är det högst relevant med ett inlägg på ämnet. Föreställ er att ni en vecka om året skulle träffa i princip alla människor som ni någonsin gått på dejt med, gått hem med eller varit ihop med. Ett sammelsurium av gamla relationer som kan ha slutat under både bra och dåliga förutsättningar.

I praktiken går det givetvis att lösa på flera sätt. En stillsam nick för att bekräfta att en sett den andra, en stor kram och bubblande konversation av vad som har hänt sedan förra året eller det plågsamma och högst medvetna undvikandet. Där bägge hoppas att en inte träffas i toalettkön eller på någon annan liten yta som gör det så påtagligt löjligt att låtsas att en inte ser att en måste säga någonting.

Det finns en skräckblandad förtjusning i att bege sig till Pride House eller Pride Park och se vem en stöter på. I förekommande fall har jag personligen mestadels positiva upplevelser, men en och annan katastrof har inträffat där en inte riktigt somnat med ett lugnt hjärta på kvällen. Oftast känns det bättre redan dagen därpå, gamla relationer är ju avslutade av en orsak och det finns ingen anledning att fördjupa sig mer i det.

Pride är dessutom ett utmärkt tillfälle att skaffa sig nya relationer.

Allt gott,
Malin

När en drabbas av någon typ av känslomässig kris, som jag dessvärre måste säga att jag befinner mig i, finns det ingenting som är så viktigt som en god vän som smeker en medhårs. Någon som klappar en på huvudet och säger att de tycker om en – precis som en är.

Mitt i alla känslor kan jag ändå skatta mig lycklig som har en treåring i min direkta närhet som tillämpar denna princip. Nämligen att klättra upp på en stol och klappa mig på huvudet eftersom hen tycker så mycket om mig.

Allt gott,
Malin

Ibland sover jag över hos Pi och eftersom det bara finns en nyckel och hon börjar så förjordat tidigt nödgas jag motvilligt att gå upp med henne. När vi ska gå ifrån hennes lägenhet på morgonen brukar jag alltid vara färdig först. Generellt sätt kan man säga att jag brukar vara färdig först, det beror inte på något sätt att jag är snabbare än vad hon är. Snarare beror på det att jag inte har så många moment mellan det att jag stiger upp och det att jag är redo att gå. Pi har desto fler.

I vilket fall som helst kan det ha hänt att jag har uppmärksammat det någon gång när vi varit på väg på fest eller så. Att hon tar längre tid på sig. Därför misstänker jag att hon var mycket nöjd när hon hann före mig ut i hallen i morse och leende muttrade något om ”tjejer, alltså” innan vi åkte ner. På väg mot bussen hinner vi kanske sextio meter innan hon stannar upp och inser att hon glömt sin mobiltelefon. Vi skiljs åt där, vi ska ändå åt olika håll snart och hon går betydligt snabbare än vad jag gör vilket skulle resultera i att jag sinkade henne.

Måhända flinar jag en stund i min ensamhet om att jag minsann var först ut ur dörren ändå. Men jag slutar snart, det är sannolikt att jag genom det här inlägget gräver min egen grav. Ska vi slå vad om hur många dagar det tar innan jag glömmer något av vikt?

Allt gott,
Malin

Min allra käraste platoniska livspartner har tillsammans med sin kille inhandlat en lägenhet från 50-talet i söderförort. Med anledning av detta har jag kallats in för att lägga golv. Då är det bara att ta på sig blåbyxorna och bli Benke. Benke är en enkel person – tycker om att kroppsarbeta, säger inte mer än nödvändigt och är nöjd så länge det finns en sticksåg eller en kap i närheten.

Eftersom Mallan har stor krav på den estetiska skönheten har hon givetvis valt ett golv som kräver mönsterpassning. Och det skulle ligga i linje med hennes personlighet att agera herrgårdinna och piska de inhyrda hantverkarna så till den milda grad att slavlönen inte känns riktigt värd. I det här fallet spelar det ingen roll – hon betalar inte ens ut slavlöner. Men istället är hon fin och kommer med peppande ord om hur bra det blir och serverar pad thai på vardagsrumsgolvet.

Alltså – inte för att hon är någon typ av häxa eller så. Fast det är hon.
På ett positivt sätt.

Allt gott,
Malin

Vi bråkade idag, jag och Pi. Pi är alltså det nya smeknamnet för hon som var på andra sidan jorden. I vilket fall som helst bråkade vi om en sån där grej som egentligen inte alls spelar någon roll men som fick ta för stort utrymme. Pi frågade om hon kunde stänga av tv:n men jag sa att jag ville se klart på intervjun. Hon stängde inte av och jag tittade fram tills dess att det blev omöjligt att höra vad de sa eftersom Pi börjat dammsuga.

Jag ska inte tråka ut er med detaljer men ur denna händelse gick vi sedan sura ut ur lägenheten för att eventuellt gå på loppisrunda. På väg till loppisen diskuterade vi saken men var ändå tämligen irriterade när vi gick in i den första butiken. Där huserarde lyckligtvis norra Stockholms gulligaste expedit, en kvinna på några och femtio, som höll låda medan främst Pi synade utbudet. Även om vi inte köpte något gav hon oss en gåva, som hon ger till alla sina kunder. Och när vi fått varsin försvann minnet från bråket fullständigt och vi beslutade oss att i alla framtida diskussioner kunna dra fram gåvan som triumfkort.

Allt gott,
Malin

Jag hade tänkte göra en hyllningsserie där jag presenterar alla fantastiska kvinnor i mitt liv. När idén fick sjunka in ett slag blev jag sedan mer reserverad till idén eftersom jag sannolikt kommer glömma någon som potentiellt blir ledsen och då blir det sårade känslor och förlåt och tråkigheter. Å andra sidan kan en inte gå hela livet och undvika saker för att andra ska bli ledsna. Därför ska jag nu presentera två (2) av kvinnorna i mitt liv som jag kommer tillbringa trettonhelgen med.

Under tidiga 2000-talet flyttade jag till Småland för att utbilda mig. Där fick jag många goda och nära vänner. Bland annat flyttade jag ihop med Anna, en infödd smålänning som kommit att stå mig lika nära som den där systern jag aldrig haft. Vi delade en trea under ett år och hann ha ett otal smått legendariska fester och upptåg där. Bland annat sju-sorters-apa-festen med pirattema och nyårsfesten som föranleddes av en julgransslakt för att nämna några. Det som är mest uppskattat med Anna är vårt subtila sätt att umgås, helst i varsitt rum utförandes enskilda aktiviteter men med stötvisa samtal och kaffestunder. Tystnaden är vårt främsta kommunikationsmedel. Vidare älskar jag att hon ser ut som en flata.

Den andra kvinnan jag vill ta upp är naturligtvis min platoniska livspartner Malin. För att nämna några av alla stunder tillsammans är charterresan till Grekland då hon såg ut som Gustav Vasa och min pojkaktiga uppsyn var mer framträdande än någonsin. Vidare har vi bott ihop från och till under större delen av min närvaro i Stockholm och hon är en ständig trygg punkt i livet. Likväl som hon är snudd på lika vass i tonen som jag och således bjuder motstånd när jag härjar som värst. En värdig nemesis – precis vad jag behöver. Dessutom är radarparet ’Malin & Malin’ en vinnande kombination.

Som trio är vi dessutom höjden av underhållning.

Allt gott,
Malin

Jag tänkte att jag skulle sammanfatta det här året i några rader. Naturligtvis inser jag redan nu att det kommer bli mer än några rader varför jag tänkte göra en sammanfattning av sammanfattningen för den som vill veta men har lite bråttom.

Tjej – byta jobb – tjej – Pride – flytta – jobb.

Nu till den längre versionen som kanske säger något överhuvudtaget.

2011 började med en flamma som uppvaktade mig med minttu iklädd en bröllopsklänning. Det var underhållande även om vi på många sätt var ett tämligen omatchat par. Mycket riktigt dröjde det inte särskilt förrän vi blev ex. I samma veva sade upp mig och satsade på den egna firman. Just då kändes det oerhört befriande och nödvändigt. Även om det inte enbart varit en framgångssaga har jag inte ångrat mitt beslut.

Precis när våren kom gjorde hon som skulle flyga till andra sidan jorden entré i mitt liv. Praktiskt nog bodde hon nästgårds och våren försvann i ett myller av fnitter, kyssar och vernissage. Just som våren övergick i sommar gjorde vi ett uppehåll i vår relation och slutade träffas annat än som vänner. Mitt älskade kollektiv hade överseende med min frånvaro som senare skulle bli mer permanent än när jag befann mig några hus bort.

Sommaren inleddes förtjusande dekadent med utekvällar, singelliv och semester. Redan innan kollektivet blev av med lägenheten beslutade jag mig för att flytta därifrån. En kan säga att jag hade lite på känn att det hela skulle ta slut och jag ville inte vara ensam kvar. Kollektivkamraterna begav sig söder om stan och jag begav mig också söderut – om så endast ett par kvarter.

Innan flytten kom Prideveckan och jag började dela med mig av livet här. Om sommaren varit ett sammelsurium av utekvällar, singelliv och semester var Prideveckan ett koncentrat av detta. Toppat med politik, gemenskap och strålande solsken. Enda smolket var väl heterofolket som åkte på gaysafari – men det kan jag ha överseende med. Jag är nämligen på heterosafari snudd på varje dag.

Efter Pride följde veckor av återförening med hon som skulle till andra sidan jorden och när jag lämnade stan för Norge var det med en klump i halsen. När jag kom hem var hon borta och veckorna blev vardag. I mitt nya hem hittade jag rytmen och dagarna blev allt kortare, som brukligt när hösten dyker upp.

Hösten stavades vardag och veckorna har såsat ihop sig för mig. I korta drag skaffade jag två nya jobb och när jag kikar i kalendern är det mest anteckningar om arbete eller vänner. Någonstans i mitten av hösten var jag tillbaka i min studentstad för att framstå som lyckat exempel för de studenter som nu läser min utbildning. Det är alltid märkligt när en ska vara förebild och jag har synnerligen svårt att förstå hur en kan vara gammal nog att läsa på universitet när en är född på 90-talet. Jag är inte dummare än att jag inser att det var så 70-talisterna kände om mig men det är fortfarande konstigt.

Slutligen kom december och hon som var på andra sidan jorden var åter på armlängds avstånd. Det är mycket enklare att kommunicera ansikte mot ansikte än via e-post och facebook även om det inte ger några garantier för hur relationen kommer att se ut.

Det var 2011 – i den långa men ändå extremt förenklade versionen.

Allt gott,
Malin

Ni har inte hört något från mig på en helg. Hon som var på andra sidan jorden kom nämligen tillbaka förra veckan och vi firade genom att åka iväg till hemlig plats över helgen. Det hela började med en parkeringsbot á nätta 900 kronor och avslutades med en räkmacka i Gränna.

Någonstans i mitten fick vi under en lugn promenad i ett naturreservat en våg av snöblask slungat över oss av en Peugot. I de två bakomvarande bilarna satt passagerarna och gapskrattade. Hon som varit på andra sidan jorden blev arg och pekade finger i sin tumvante medan jag mest skrattade. Två minuter senare skrattade jag inte längre, då frös jag istället och vi åkte hem. På hela taget en fin helg.

Och när vi sågs (när jag inte alls visste hur jag skulle reagera) reagerade jag genom att bli blyg och ägna mycket tid åt att titta ner på trottoaren. Det släppte sen, men det tog en stund.

Allt gott,
Malin

Nu var det närmare 100 dagar sedan sist vi stod framför varandra. Jag minns det tydligt, vi gick tillsammans ner på gården och ut genom porten. Även om jag inte skulle åt det hållet gick jag med henne genom den port som var närmast för henne. Hon hade sin cykel med sig och flera ryggsäckar. Några timmar senare åkte jag till Norge, en vecka senare åkte hon till andra sidan jorden. Vi tog farväl där på trottoaren och sedan cyklade hon bort, nöjd över att alls kunna cykla med all sin packning.

Möjligen tog jag några steg åt andra hållet innan jag vände mig om igen. Stod kvar tills hennes ryggtavla försvunnit runt krönet och just då blev jag smärtsamt medveten om hur länge det skulle dröja innan vi stod mitt emot varandra igen. Jag vet inte exakt när det blir men jag vet att den här veckan kommer vi träffas igen.

Någon gång den här veckan kommer vi se varandra i ögonen. Ibland föreställer jag mig hur jag ska reagera samtidigt som jag omöjligen kan förutse det. Oss emellan är jag övertygad om att ett visst mått tårar och tillfällig stumhet kommer att uppstå fast jag vet inte säkert. Vi får se. Och det ser jag fram emot.

Allt gott,
Malin

Under morgonens tunnelbaneresa till jobbet hamnar jag bredvid två ungdomar i högstadieåldern. De kan mycket väl ha gått på gymnasiet också – jag har svårt att avgöra ålder på ungdomar nu för tiden. I vilket fall pratade de om att det hade ”strulats” en del i helgen. Redan på min tid innebar det att ha hånglat med någon. Listan gjordes tämligen lång när de rabblade och det var ungefär som att lyssna på Radiosporten. Resultat tilll höger och vänster men inget som väckte någon större uppmärksamhet, varken hos publiken eller kommentatorerna.

Det är ingen dygd att tjuvlyssna, men jag får medge att jag fann ämnet intressant och om jag velat slippa höra deras samtal hade jag fått byta vagn. Jag orkar inte byta vagn före klockan åtta på morgonen av en sådan trivial anledning varför jag satt kvar till min slutstation. Strax innan jag klev av konstaterade de sina egna slutsummor under höstterminen, någon typ av delresultat kan en kalla det för. Det var inga astronomiska summor precis, inget tvåsiffrigt eller så. Men det sista jag hörde var följande;

– Vilken tur att vi bara hånglar.
– Ja, annars hade vi varit värsta slamporna!
– Mm, som XX.

Och jag fick något svart i ögonen. Det kan vara dags att omvärdera vad det är att vara en slampa.

Allt gott,
Malin