Jag har försökt skriva det här inlägget ungefär fem gånger redan. Någonstans halvvägs ger jag upp eftersom det aldrig blir riktigt bra och inte säger det jag vill. Därför tänker jag att det får bli lite som det blir nu, tiden att sitta och formulera mig börjar ta slut. På fredag flyttar jag till Göteborg. Jag flyttar dit för att jag ska plugga.

Inte nog med att jag flyttar till någonting, den här gången flyttar jag också ifrån någonting. Från finaste vännerna, från bästa familjen att vara inneboende hos och från roligaste jobben. Men det är en sådan där sak som är ofrånkomlig. Som måste hända. Även om jag kommer sakna att ramla hemåt i Stockholmsnatten, att muttra över slöslasket på Odenplan och räknar flator vid Nytorget.

Det kan jag göra när jag hälsar på. För i min nya, studiebidragsbaserade budget finns utrymme för en Stockholmsresa per månad. I Göteborg väntar, förutom en helt ny värld baserad på siffror och andra matematiska tecken, fantastiska vänner, en andrahandslägenhet där ingen annan än jag ska bo och ett Järntorg att räkna flator vid. Så det lär inte gå någon nöd på mig.

Men flytten innebär ovanpå det slutet för den här bloggen. Jag kommer vara fullt upptagen med att lära känna min nya stad och studierna för att kunna skriva något som ens skulle vara halvintressant för er. Därför lämnar jag er till andra nöjen.

Allt gott,
Malin

Åhåjaja – som jag peppat inför årets Rehab! Svettigaste festen med dansa, dansa, dansa som tema och vad händer? Den sjukdom som jag motarbetat i dagarna två tog ut sin rätt över min kropp och jag nödgades se mig besegrad. Så jag styrde kosan hemåt, till sängen och till de använda näsdukarnas förlovade land.

Då jag, vilket Pi mycket glatt upplyste mig om, är något av en dramaqueen när jag är sjuk är jag övertygad om att jag måste ha minst 40 graders feber och troligen borrelia. Det här med borrelia är rent nonsens eftersom jag aldrig haft en fästing i hela mitt liv, men ändå! Därför blev jag mycket besviken när det i morse visade sig att jag inte hade någon feber. Jag skriver det med reservation för att min febertermometer är trasig, har inte använt den på länge.

I vilket fall fick Stockholm Pride således ett trist avslut för min del. Dock har jag goda källor på att klubben var precis lika fantastisk som förra året. Nåja, det blir väl Pride igen nästa år.

Allt gott,
Malin

Om en vecka är det Stockholm Pride i Tantolunden på Södermalm. Naturligtvis kommer jag att vara där och följa diskussionerna, skvallret och festerna. Pride House är fortsatt i Kulturhuset där mängder av intressanta workshops, föreläsningar och annat hålls medan Pride Park bjuder på informationstorg, större framträdanden och ett och annat öltält.

Årets dogtag, designad av Bea Szenfeld. Foto: Stockholm Pride

Jag har gått igenom programmet för tisdagen än så länge och konstaterar att jag helst skulle hålla mig med en chaufför som kör mig mellan Tanto och Plattan. Främst tänker jag på hur jag ska hinna från Queer-tangon till Queer-salsan och senare från Mian Lodalen till Tiina Rosenbergs samtal. Innan jag tar mig an att lösa dylika praktiska problem åker jag från stan och laddar upp.

Finaste Pi och jag åker västerut för ett par dagar i en enslig stuga, följt av att hon ska möta svärföräldrarna (dock inte första gången) och sedan ska vi se den amerikanska heteronormens urfader, Bruce Springsteen. Nu kanske ni undrar varför jag ska se Bruce och jag väljer att svara såhär: När biljetterna släpptes blev jag peppad, Bruce är alltid Bruce, och oavsett är det aldrig fel med en helg i Göteborg.

Allt gott,
Malin

Idag ska jag göra någonting så ovanligt som att möta min svärmor och dennes nya kille för första gången. Inte för att det är märkligt att träffa den en träffars föräldrar utan för att just den här svärmodern inte bor i Sverige och det har således inte funnits någon chans att ses förrän nu. Svärfar har jag däremot träffat flera gånger och jag skulle i min egen ringa mening påstå att jag fått med beröm godkänt.

Jag tänker att jag ska imponera med att svänga ihop en äppelpaj och vara hel samt ren. Dessutom har jag planer på att vara ett socialt geni och få alla att bli glada och lyckliga. Och om inte annat kan jag roa dem med mitt senaste infall.

Varje gång jag hälsat på familjen Raring i Småland återkommer jag med någon slags förändring till Stockholm. Förra sommaren blev jag platinablond för första gången och i år tog jag hål i örat. Eller ja, det var inte jag egentligen utan mamma Raring brände en nål, satte en champagnekork bakom örat och tryckte till. Lillasyster Raring lånade ut ett silversmycke och här är resultatet.

Jag är mycket nöjd.

Allt gott,
Malin

Jag befinner mig på sydligare breddgrader hos en gammal vän. Inte så att hon är gammal men vi har varit vänner länge och numera huserar hon i ett hus med sitt barn och sin partner. När Noah, som barnet heter, var alldeles sprillans ny för världen läste jag Bruno K. Öijer för honom. För att säkerställa att han tidigt började bygga på sitt kulturella kapital.

Nu, när han är något äldre, tog jag med honom och hans mor på Dunkers Kulturhus. Han var lite halvt om halvt intresserad av själva utställningarna men kaninerna tyckte han mycket om.

Just nu håller han dessutom på att korrläsa detta inlägg. Jag hoppas det blir godkänt.

Allt gott,
Malin

Det var ett par hårda dagar i Hälsingland vill jag lova. Men nu när det är klart kan jag avslöja att min platoniska svärmor blev ytterst nöjd med resultatet och att min platoniska livspartner dessutom var lycklig över att ha tillbringat sina första semesterdagar i mitt sällskap. Däremot var det dags att lämna henne och hennes duktiga kille i fred och istället ta tåget tillbaka till civilisationen.

Kan hända att jag också behövde semester från Molly, som annars var kul att leka med när det inte snickrades. En mycket söt liten fransk bulldog som dock är lika sur som hon ser ut på bilden, om hon inte får som hon vill alltså.

Stockholm tog emot mig med öppna armar och efter en välbehövlig dusch är jag redo för citylife igen. Peppar på sista helgen i stan innan Prideveckan och planerar att se solen gå upp från en klippa i Tantolunden. Det är ju också en exemplarisk plats att ta det där nattdoppet som en har längtat efter hela vintern. För den mera pryda och som kanske eftersträvar ett tillhåll för sig själv kan jag rekommendera mindre folktäta Reimersholme. Där kan en doppa sig i godan ro nästan jämt.

Allt gott,
Malin

Det är en fin kaka som Oreo har gjort. Nästan lika fin som den en ungdom i min närhet gjorde till sin lillasysters födelsdagskalas. Kakan nedan är lika exceptionellt vacker och god som en förväntar sig och jag har beställt en sådan här till Prideveckan. Kanske går jag runt i Tantolunden och bjuder på den eller så picknickar jag på den i ett buskage för att få allt för mig själv.

Men som vi vet retar det alltid upp någon, det här med regnbågen som symbol för fri kärlek. Oreo fick uppleva det ganska omgående efter att ha visat att de står upp för alla människors lika värde. Å andra sidan tror jag att de har råd att tappa en kund eller två, särskilt när det sker på sådana här goda grunder.

Allt gott,
Malin

En av de mer påfrestande sakerna med att vara egenföretagare är onekligen det här med semester. Det enda tillfället då jag är riktigt säker på att jag har semester är när jag åker iväg. När jag är hemma och har lite småsaker att fixa med, inget som är akut men som ändå är jobb, känns det inte riktigt som arbetstid och inte riktigt som semester. Mest för att uppdragsgivaren är jag själv och sålunda ingen jag behöver prestera inför och ingen som jag får skicka faktura till. Inte för att jag inte gör det jag ska, snarare är det trist med avsaknaden av tillfredställelse.

Som alla vet tar det oändligt mycket längre tid att göra saker som saknar deadline än att riva av ett ton jobb inom en viss tidsperiod. Å andra sidan hinner jag ägna mig åt andra saker, som att träffa vänner jag inte sett sedan februari och färgkoordinera mina pärmar. Till helgen blir det dock arbete igen, vi hann ju aldrig bygga klart bastun hos min platoniska svärmor. Och är det något jag inte vill så är det att hamna i onåd hos henne…

Allt gott,
Malin

Anja Pärson ”kom ut” i sitt Sommarprogram i P1. Sedan dess har det varit debatt kring hennes ansvar att slåss för hbtq-personers rättigheter. Själv vill hon inte behöva göra det utan hon vill bara vara sig själv. Andra tycker att hon som offentlig figur borde visa vägen och att hon är historielös om hon inte förstår att många människors tidigare kamp möjliggjort att hon ens kan ”komma ut”.

Hur hon väljer att göra är helt upp till henne, precis som för alla. Den enda reflektion jag har att tillägga är att denna uppfattning är tämligen vanlig när en just ”kommit ut” och ska börja visa sin kärlek öppet. Därefter börjar en märka blickarna på stan, ibland de öppna kommentarerna och den tröttsamma frågan om en är homo/gay/lesbisk när en refererar till en kärlek med namn. Plötsligt inser en att det är svårt att bara vara sig själv och den där hbtq-gemenskapen är kanske inte en sån dum idé när allt kommer kring. Men vad vet jag?

Allt gott,
Malin

Jag talar inte helst på morgonen, särskilt inte före mitt morgonkaffe. En kan säga att det är förbundet med livsfara att tilltala mig innan kaffet. På sin höjd grymtar jag lite och nickar om jag menar ja medan jag knappt underlåter mig någon typ av läte i de fall jag menar nej som svar på en fråga. Jag är medveten om att det inte är en särskilt charmerande egenskap hos mig men jag tycker mig vara tillräckligt charmant i övrigt för att få vidhålla denna last.

Idag har vi städdag på jobbet. Eller egentligen hade vi det i fredags men hade varit en smula tidsoptimistiska och får således fortsätta nu. Som vanligt är det några som är i tid och några som kommer sent. De som är sena är som latent sena, det är djupt rotat i deras tillvaro och vi som ständigt kommer i tid vet om det och planerar därför att de ska vara sena. Jag klagar inte mycket över det – det innebär att jag hinner bli precis sådär vaken och trevlig som jag gärna är. Förutsatt att jag får ytterligare en kopp kaffe vill säga.

Allt gott,
Malin