När vänner beskrivit sitt beteende vid budgivning på lägenheter har jag tidigare skakat lite på huvudet åt galenskapen. Jag minns särskilt att någon (ej någon jag kände) betalade 1,5 miljoner för en etta på 15 kvadrat vid Odenplan för något år sedan. Då gav jag upp min syn på mänskligheten en smula, det finns ingen rimlighet i att betala 100 000 kronor/kvadratmeter.

Idag satt jag i en timme och försökte boka biljetter till Bruce Springsteen i sommar. Fick först köa till kön, som senare visade sig vara full, och således började alltihop om från början igen. En kan säga att det kittlade min konkurrenshets och jag klickade friskt. När jag sedan fått tag på mina biljetter blev jag omåttligt nöjd och kan ha vrålat i triumf.

Om jag någon gång ska köpa en lägenhet tänker jag be någon annan sköta budgivningen. Jag skulle med enkelhet ha betalat på tok för mycket, bara för att vinna.

Allt gott,
Malin

Pepparkakorna är slut så jag ger mig på pepparkaksdegen.

Och nej, jag har ingen som helst skam i kroppen.

Allt gott,
Malin

Nu är det inte tänkt att detta ska bli någon julblogg. Pepparkaksprincipen har för övrigt inte mer med julen att göra än att en brukar äta pepparkakor då. Det skulle kunna vara Mariekexprincipen eller Russinprincipen. Men just idag använde jag mig av pepparkakor.

På ett av mina arbeten ingår det i mina arbetsuppgifter att bokföra. Jag tycker att det är roligt och min logiska sida blir överförtjust när siffrorna stämmer. Därmed inte sagt att jag sitter och flinar framför skärmen. Idag arbetade jag utifrån Pepparkaksprincipen – en pepparkaka per bokförd verifikation. En utmärkt metod för att få bokföringen gjord. Dessvärre eskalerade det hela tämligen snabbt till ett rent frosseri och snart måste jag förklara för mina kollegor hur det kom sig att pepparkakorna är slut.

Det var inte vackert ska jag säga, fast jag hoppas på att bli snäll.

Allt gott,
Malin

Jag kollar saldot på kontot, det borde ju ha trillat in några hundralappar där i och med att det är den 25:e. Gjorde då det förvånande fyndet att någon vänlig själ betalat ut över tjugo tusen i lön till mig. Rent principiellt har jag inga problem med att få lön för utfört arbete, i just det här fallet var problemet snarare att jag inte gjort mig förtjänt av dem. Om nu inte någon fått för sig att betala ut lönen till mig för att jag är gullig. Till och med jag förstår att den förklaringen är väl långsökt.

Därför har jag rakryggat erkänt för banken att någon måste begått ett misstag och säkerligen vill ha tillbaka pengarna. Banken var glad att jag hörde av mig, vilket det dessutom är lag på, och meddelade att de återkommer med en lösning i början av nästa vecka. Pengarna ska jag under tiden ha kvar på kontot. Inga konstigheter egentligen.

Förutom för den eventuella stackare som inte alls fick någon lön utbetald idag. Fredagsstämningen lär ha kommit av sig, om en säger…

Allt gott,
Malin

Medan jag sitter i en bil på väg ifrån Söderhamn får jag ett telefonsamtal från Aftonbladet. De berättar att det släppts ett nytt livsstilsmagasin som är riktat till homosexuella kvinnor och de vill att jag ska tycka något om det. När jag får höra namnet, Lotus Magazine, påminns jag om att jag hörde talas om det där för längesedan. Att det skulle komma en Veckorevyn för flator.

När jag först hörde talas om det förstod jag snabbt att jag inte kunde anse mig vara målgruppen för tidningen även om den vänder sig till lesbiska. Lotus Magazine vill vara en källa för information för unga tjejer som funderar över sin sexuella läggning, utan att vara politisk eller tungviktig, där de kan identifiera sig. Jag är alltför politisk och sminkar mig på tok för sällan.

Bland flator råder lika stor intressespridning som inom resten av samhället. Jag tycker om initiativet som tidningen tar, jag tycker om att det görs något nytt och något som inte är typiskt heteronormativt. Även om jag själv inte kommer bli någon storkonsument av magasinet är det givetvis skönt att intressespridningen bland hbtq-kvinnor visas upp. Annars skulle ju folk tro att flator bara är ett gäng arga feminister med fotriktiga skor.

Allt gott,
Malin

Då tar jag min platoniska livspartner under armen och drar till Hälsingland. Tänk kamin, god mat och denna utsikt.

Allt gott,
Malin

…målar jag en feministisk glasburk. Jag gör det tillsammans med en fjortonåring som först var upprörd så till den milda grad att porslin mycket väl kunde ha gått i kras. Men sedan blev hon glad igen och vi skrattade, målade och delade små, små hemligheter. Det var fint.

Sedan tillbringade vi tjugo minuter med att leta efter hennes tandborste. Den låg ungefär trettio centimeter från mikrovågsugnen. Jag tar inget ansvar för det även om det var jag som hittade den.

Allt gott,
Malin

Om ni minns så var min måndag förra veckan allt annat än en drömstart på veckan. Därför är det förvånansvärt att denna vecka istället startar med enorm produktivitet och pepp. Dels beror det på att jag hade en fin helg med konstnärlig workshop under hela lördagen. En sådan där dag då en är närvarande i nuet precis hela tiden och därför försvinner dagen i en ögonblinkning. Dels för att jag fick vara ledig åtta timmar under söndagen – sådant gör underverk för humöret.

Vidare kan min pepp stå i direkt relation med att detta blir en kortvecka för mig. Redan fredagmorgon åker jag iväg på vad en skulle kunna kalla för retreat i Hälsingland. Tillsammans med min platoniska livspartner ska jag inta position framför kaminen, sippa på ett glas rött och läsa skönlitteratur. Sist vi var på semester ihop åkte vi till Grekland och där lyckades hon tjata sig till en semesterbild.

Oklart om semesterbilden från helgen kommer vara lika solig.

Allt gott,
Malin

För tillfället bygger jag om en utställningslokal inför vernissage på lördag. Platsen för vernissaget är beläget på Östermalm och eftersom det som vanligt är kort om tid men mycket att göra stannade vi kvar till kvällen. Efter en mycket lång arbetsdag promenerade jag och min arbetskamrat hemåt. Snarare haltade jag min väg framåt med ena foten i en ordinär joggingsko och den andra i en specialbyggd joggning-klacksko. Visserligen var det ingen klack på den, men mitt illasinnade skavsår gjorde det stört omöjligt att gå med hälen täckt så jag fick bygga en liten höjd inuti skon som jag kunde trampa på. Därför kändes det som att gå i högklackat med vänsterfoten.*

I vilket fall som helst stannade vi till på ett närbeläget 7-eleven för att inhandla förnödenheter, det vill säga folköl. När jag just betalat stegade butikens andra två besökare fram till mig och följande konversation inleddes;

– Åh, vilken fin hatt du har!
– Tack, den har jag hittat på loppis i Söderhamn.
– Den klär dig verkligen.
– Tusen tack, ha en fin kväll nu.

Vi sa adjö och jag fortsatte linka längs gatan. Där jag gladde mig åt att två Östermalmsdamer minsann tyckte min huvudbonad var tjusig. Ibland får långa arbetsdagar mycket trevliga avslut.

Allt gott,
Malin

*För er som tvivlar – jo, jag har gått i högklackat även om det var närmare tio år sedan nu.

När det är höst och blir mörkt redan framåt tretiden finns två alternativ. Antingen ägnar en sig åt arbete, förslagsvis inomhus med lamporna tända, eller så kryper en ihop i fätöljen/soffan och läser en bok, helst i sällskap av någon annan. Det tredje, och inte fullt lika attraktiva alternativet, är att ligga i fosterställning i mörkret och ifrågasätta om det någonsin blir vår igen.

Om en ägnar sig åt det tredje alternativet påstår jag att en gått händelserna i förväg. Den känslan ska en spara till februari någon gång, när mörkret blivit outhärdligt på riktigt. Tar en ut det nu blir det oerhört kämpigt i februari. I vilket fall som helst ägnar jag mig åt ömsom alternativ ett och ömsom alternativ två. Mest tycker jag om alternativ två men då den jag vill läsa bok med envisas med att befinna sig på andra sidan jorden, jobbar jag mest. Det är inte på långa vägar lika mysigt.

Allt gott,
Malin