Det är inte det att jag inte velat skriva i bloggen idag utan den har snarare förblivit ouppdaterad på grund av tidsbrist. Arbetsdagen har ägnats åt att bygga en ny  bar på ett av min ”tusen” jobb och därefter har Kollektivet Pech-latt (där jag tidigare residerade) dragit sin sista suck. Med anledning av den sista sucken har jag nödgats flyttstäda ett badrum. Det gjorde mig inte lycklig.

När städet var klart drack vi varsin gravöl på det lokala etablissemanget och åt chips. Det gjorde mig lycklig. Nu var det inte så sorgligt att vi satt och ältade gamla minnen eftersom vi ses igen redan på lördag. Men vi kunde lika gärna har gjort det, för Kollektivet Pech-latt förtjänar både en och annan skål. Särskilt terapisoffan i hallen har varit platsen för både det ena och det andra…

Allt gott,
Malin

Blev inte det minsta stött på! Var inte heller överdrivet bekväm i situationen och fokuserade mest på mina övningar utan att se mig särskilt mycket omkring. Däremot noterade jag att gymmet var mer jämnt könsfördelat idag än sist även om kvinnorna var i minoritet. Jag lägger ner planerna att bli stött på av någon gympersonlighet. Fördelen med det är att jag kan fortsätta ha mina osmickrande träningskläder. Om det av en händelse är någon annan som vill testa gymmet som raggningsarena har en fågel viska i mitt öra om att det på Högdalens träningscenter finns gott om tjejer som gillar tjejer.

Allt gott,
Malin

…kan jag berätta att jag precis i detta ny är på gymmet och planerar att låtsas vara bekväm i situationen. För att se vad som händer, för att se om jag blir stött på eller om alla andra har samma morgonhumör som jag.

Allt gott,
Malin

Igår eftermiddag träffade jag en av mina äldsta vänner, låt oss kalla henne för Big Mama Pride. Jag berättade om mina reflektioner kring att ragga på gymmet och hon redde ut saken för mig. Enligt Big Mama Pride handlar det om att vara bekväm i miljön. Jag är inte tillräckligt bekväm på gymmet för att se det som en plattform för raggning. Min första tanke var att det måste jag bli och min andra tanke var att nä, det tänker jag inte.

Hon exemplifierade sin teori genom att en egen historia. Nångång under förra hösten var hon på ett event på Rönells Antikvariat och bläddrade i en stor bok om Närke. När hon stod där i godan ro dök en man upp och undrade om det var just Närke eller landskap i stort som hon var intresserad av. Hon blev nervös och anmärkte att så kan en ju säga om en vill ragga på antikvariat. Han nickade och svarade ja varpå hon blev generad och gick därifrån.

– Jag hade inte nog med kulturellt kapital för att bli uppraggad på Rönells!, utbrast hon på kaféet och gestikulerade så vilt att resterna av hennes napoleonbakelse mycket väl kunde fallit i backen om hon haft turen emot sig. Av det här har jag lärt mig att jag inte identifierar mig tillräcklig med träning som livsstil för att kunna ragga på gymmet. Och lika bra är väl det, tänker jag…

Allt gott,
Malin

Tro det eller ej men jag kom iväg till gymmet i morse. Kanske inte i den arla morgonstund som jag planerade men jag var där! På vägen hem reflekterade jag över hur människor raggar på gym. Jag har förstått att det inte uppfattas som märkligt att göra det, även om jag aldrig hört talas om någon som raggat alternativt blivit uppraggad på gym. För jag undrar hur en gör då och om det bara är vältränade människor som ägnar sig åt det?

Ska en glida fram till någon som en tycker är snygg, luta sig nonchalant mot en bänkpress och säger att en gillar dens biceps? Eller ska en mer avslappnat och diskret börja köa till just den apparaten och hoppas på småprat som leder någon vart? Ska en bjuda ut någon första gången eller se till att träna på samma tider och därigenom lära känna varandra?

Personligen känner jag mig varken attraherad av de svettiga kroppar som omger mig eller särdeles attraherande när svettpärlorna kryper fram på pannan och ansiktet går i röda toner då jag lyfter vikter. Inte heller bekymrar jag mig om att vara välklädd, ett par gamla mjukisbyxor och en t-shirt i ett par storlekar för stor passar mig utmärkt i den situationen. Nu vill jag tillägga att det inte är någon som raggat på mig när jag tränat, kanske av just de anledningar jag radar upp.

På mitt gym kan en kolla när det kommer vara som mest folk i gymmet och när det är som minst. Svängrum, mingeltid och fullt ös är de tre olika kategorierna. Jag gör mitt yttersta för att vara där när det är svängrum. Det ligger inte för mig att mingla när jag tränar och fullt ös låter onekligen trångt. Möjlgien är det därför jag aldrig blir uppraggad på gymmet, behöver inte alls ha med min uppsyn att göra alltså.

Allt gott,
Malin

Söndagar med solen i ögonen får mig omgående att vilja plocka fram joggingskorna och ge mig ut i Hagaparken. Jag har romantiserat bilden av den hälsosamma människan som blir lycklig av att ”känna flåset” och hur musklerna bränner. Visserligen romantiserar jag bilden av den dekadenta söndagsmorgonen också. När en ligger i soffan till långt in på eftermiddagen och ser film på film med ett innehåll som snarare bryter ner ens hjärnceller än utmanar de.

Själv befinner jag mig någonstans mitt emellan på skalan. Under senaste tiden har jag förvisso varit närmare soffan än joggingspåret, soffan är betydligt skönare. Därför har jag tänkt mig en kompromiss och planerar att gå till gymmet imorgon. Nu har jag visserligen ett hemmagym men jag undrar om någon vet om det finns något gym som riktar sig särskilt mot hbtq-personer?

Allt gott,
Malin

Inte för att jag får helg, jag ska jobba ikväll. Dock är det inte ett dugg synd om mig eftersom jag ska ägna mig åt roligheter. När en jobbar med kultur är dessutom begreppet ”helg” mer luddigt och ovidkommande eftersom arbetstiderna sällan eller aldrig regleras i någon större utsträckning. Om det är söndag eller onsdag spelar ingen roll.

En gång i tiden arbetade jag dagtid och endast vardagar. Det var på ett sätt skönt att skillnaderna mellan arbete och fritid blev tydliga samtidigt som jag tycker om att inte vara reglerad. Vad jag däremot kan sakna är fredagar eller kanske snarare fredagskänslan. Stämningen var nästan alltid uppsluppen, avslappnad och glad. Måndagskänslan däremot, är jag glad att slippa.

Om en inte jobbar ikväll tipsar Fitt for fight om ett fantastiskt sätt att fredagsmysa…

Allt gott,
Malin

En del av mitt arbete går ut på att administrera saker. Till ganska stor del handlar det om att administrera kvitton, föra bok och fylla i blanketter från Skatteverket. Det kan till synes verka vara en ganska trist och händelselös uppgift. Men om en som jag älskade att leka kontor som barn och tjuvade hem insättnings-/uttagsblanketter från banken när mamma inte såg, är det inte helt utan tillfredsställelse som jag med blå kulspetspenna skriver siffror på förtryckta stenciler.

Dessutom upplever jag en outsäglig lycka när ett, av mig, välprogrammerat excel-dokument fungerar precis som det ska. När jag pluggade kallade min lärare det för ”floff-floff-floff-effekten”. I praktiken innebär det att slutsumman i en kalkyl (och ibland även andra kalkyler som är länkade) förändras om en så bara korrigerar en liten nolla längre upp.

Jag har genom åren förstått att min fascination och glädje över dylika uppgifter inte delas av särskilt många. Emellanåt blir jag nedstämd av det, men mest tänker jag – mer till mig!

Allt gott,
Malin

Idag har jag varit på kontoret söder om söder och där jobbar jag med bland andra Yoda. Hon ville gärna se ett Rehab för heteros när jag rapporterade om höjdpunkterna från Pride. Vi har jobbat ihop under dagen och våra övriga kollegor har varit annorstädes. När jag och Yoda träffas brukar vi vara mycket effektiva för desto snabbare ett arbete är klart desto mer tid kan en ägna sig åt att tramsa och flamsa.

På lunchen gick vi på loppmarknad i närheten där Yoda givetvis hittade två plagg och en handväska. Jag hittade en bok. Men en kvinna på loppmarknade bad mig prova en keps för hon ville se hur den skulle se ut på. Innan jag hann svara varken ja eller nej hade hon tagit av mig min egen gubbkeps och tryckt på mig den röd kepsen. En keps som en i förekommande fall ser hiphopare ha på sig. Nu fanns det ingen spegel att tillgå men av hennes min att döma klädde den mig inte särskilt.

För övrigt har jag och Yoda firat Kanelkransens dag idag. Det kändes orättvist att det bara var kanelbullen som uppmärksammades igår.

Allt gott,
Malin

En mamma delar personligt och öppet med sig om sin sexåriga sons första förälskelse. Han vurmar för en av karaktärerna i Glee vid namn Blaine. Jag är inte insatt i persongalleriet i Glee men har läst mig till att detta är pojkvännen till en av de manliga huvudkaraktärerna, Kurt. Tydligen ska han vara snygg också så det är egentligen inga konstigheter alls att ungar blir kära i honom.

Mamman skriver i varje fall hjärtligt och varmt om hur hennes sons förälskelse inte väcker några olustkänslor hos varken henne eller hans pappa. De drar heller inga förhastade slutsatser om att det här skulle innebära att han är homosexuell även om sonen förklarar att Blaine och Kurt är precis som han är. Hon framhåller bara att hon älskar honom oavsett, vilket sonen himlar med ögonen åt. Läs inlägget här.

Givetvis har reaktionerna inte låtit vänta på sig, vilka procentuellt sett varit positiva. Samma mamma har skrivit om reaktionerna på hennes blogginlägg och vad som skrämmer henne allra mest med dessa. Jag ska inte sammanfatta allt utan framhålla hennes viktigaste poäng. Hbtq-vuxna har varit hbtq-barn och redan då fått höra att homosexualitet är dåligt/inget att föredra/direkt samhällsfarligt. Eller så nämns det inte alls. Inget barn ska begränsas och eventuellt skuldbeläggas på det sättet och om en vuxen försöker är det av yttersta vikt att säga ifrån.

Homofobi är jobbigt för vuxna hbtq-personer. Jag blir fullständigt livrädd när jag tänker på att ett barn utsätts för sådan ignorans.

Allt gott,
Malin