Under morgonens tunnelbaneresa till jobbet hamnar jag bredvid två ungdomar i högstadieåldern. De kan mycket väl ha gått på gymnasiet också – jag har svårt att avgöra ålder på ungdomar nu för tiden. I vilket fall pratade de om att det hade ”strulats” en del i helgen. Redan på min tid innebar det att ha hånglat med någon. Listan gjordes tämligen lång när de rabblade och det var ungefär som att lyssna på Radiosporten. Resultat tilll höger och vänster men inget som väckte någon större uppmärksamhet, varken hos publiken eller kommentatorerna.

Det är ingen dygd att tjuvlyssna, men jag får medge att jag fann ämnet intressant och om jag velat slippa höra deras samtal hade jag fått byta vagn. Jag orkar inte byta vagn före klockan åtta på morgonen av en sådan trivial anledning varför jag satt kvar till min slutstation. Strax innan jag klev av konstaterade de sina egna slutsummor under höstterminen, någon typ av delresultat kan en kalla det för. Det var inga astronomiska summor precis, inget tvåsiffrigt eller så. Men det sista jag hörde var följande;

– Vilken tur att vi bara hånglar.
– Ja, annars hade vi varit värsta slamporna!
– Mm, som XX.

Och jag fick något svart i ögonen. Det kan vara dags att omvärdera vad det är att vara en slampa.

Allt gott,
Malin

Om ni minns så var min måndag förra veckan allt annat än en drömstart på veckan. Därför är det förvånansvärt att denna vecka istället startar med enorm produktivitet och pepp. Dels beror det på att jag hade en fin helg med konstnärlig workshop under hela lördagen. En sådan där dag då en är närvarande i nuet precis hela tiden och därför försvinner dagen i en ögonblinkning. Dels för att jag fick vara ledig åtta timmar under söndagen – sådant gör underverk för humöret.

Vidare kan min pepp stå i direkt relation med att detta blir en kortvecka för mig. Redan fredagmorgon åker jag iväg på vad en skulle kunna kalla för retreat i Hälsingland. Tillsammans med min platoniska livspartner ska jag inta position framför kaminen, sippa på ett glas rött och läsa skönlitteratur. Sist vi var på semester ihop åkte vi till Grekland och där lyckades hon tjata sig till en semesterbild.

Oklart om semesterbilden från helgen kommer vara lika solig.

Allt gott,
Malin

Artikeln i sig är vettig, har begåvade poänger och belyser en viktig problematik. Men rubriksättningen får mig att sucka högljutt och rasa av trötthet på mänskligheten. Som att pappor dvs. män framför allt gör saker för att få ligga. Så urbota idiotiskt.

För övrigt är det en fin söndag.

Allt gott,
Malin

För tillfället bygger jag om en utställningslokal inför vernissage på lördag. Platsen för vernissaget är beläget på Östermalm och eftersom det som vanligt är kort om tid men mycket att göra stannade vi kvar till kvällen. Efter en mycket lång arbetsdag promenerade jag och min arbetskamrat hemåt. Snarare haltade jag min väg framåt med ena foten i en ordinär joggingsko och den andra i en specialbyggd joggning-klacksko. Visserligen var det ingen klack på den, men mitt illasinnade skavsår gjorde det stört omöjligt att gå med hälen täckt så jag fick bygga en liten höjd inuti skon som jag kunde trampa på. Därför kändes det som att gå i högklackat med vänsterfoten.*

I vilket fall som helst stannade vi till på ett närbeläget 7-eleven för att inhandla förnödenheter, det vill säga folköl. När jag just betalat stegade butikens andra två besökare fram till mig och följande konversation inleddes;

– Åh, vilken fin hatt du har!
– Tack, den har jag hittat på loppis i Söderhamn.
– Den klär dig verkligen.
– Tusen tack, ha en fin kväll nu.

Vi sa adjö och jag fortsatte linka längs gatan. Där jag gladde mig åt att två Östermalmsdamer minsann tyckte min huvudbonad var tjusig. Ibland får långa arbetsdagar mycket trevliga avslut.

Allt gott,
Malin

*För er som tvivlar – jo, jag har gått i högklackat även om det var närmare tio år sedan nu.

När det är höst och blir mörkt redan framåt tretiden finns två alternativ. Antingen ägnar en sig åt arbete, förslagsvis inomhus med lamporna tända, eller så kryper en ihop i fätöljen/soffan och läser en bok, helst i sällskap av någon annan. Det tredje, och inte fullt lika attraktiva alternativet, är att ligga i fosterställning i mörkret och ifrågasätta om det någonsin blir vår igen.

Om en ägnar sig åt det tredje alternativet påstår jag att en gått händelserna i förväg. Den känslan ska en spara till februari någon gång, när mörkret blivit outhärdligt på riktigt. Tar en ut det nu blir det oerhört kämpigt i februari. I vilket fall som helst ägnar jag mig åt ömsom alternativ ett och ömsom alternativ två. Mest tycker jag om alternativ två men då den jag vill läsa bok med envisas med att befinna sig på andra sidan jorden, jobbar jag mest. Det är inte på långa vägar lika mysigt.

Allt gott,
Malin

Ni vet hur somliga morgnar inte alls blir som en tänkt sig? Jag hade långt gångna planer på att gå till gymmet i morse men efter ett nattligt äventyr var min energinivå låg. Nu kanske ni tänker att ett nattligt äventyr på många sätt kan ersätta ett gymbesök – dessvärre var nattens bestyr inte av den naturen. Snarare ett kärt besvär, som jag gärna gjorde, även om jag är en smula ur gängorna idag.

Å andra sidan har jag måndagspepp och konstaterar förnöjsamt att om veckan inletts på detta sätt kan den bara bli bättre. Och det är inte varje måndag en har den känslan i kroppen. Däremot ska jag tillbringa dagen med att bälga i mig kaffe, om jag hittar en metod kan jag tänka mig att injicera koffeinet för snabbare effekt.

Allt gott,
Malin

Måhända blir någon förvånad, men jag är hemma en lördagskväll. Håller mig undan från fester och galej utan sitter i mysbyxor och ser på tv. Lördagsteve när den är som bäst; Så mycket bättre. Gissningsvis är det fler än jag som ägnar mig åt detta och då är det fler än jag som fått njuta av diverse versioner av Eva Dahlgrens musik.

Hittills är jag mest imponerad av E-type. Att han ens vågar vara med i det här programmet får mig att ta av gubbkepsen och niga artigt. Och att han på sitt typiska manér (som hämtat från 90-talet!) släpper ut håret och sjunger att han är gud. Det går ju inte att låta bli att le.

Allt gott,
Malin

För första gången på ett bra tag återsamlas kollektivet där jag bodde medan det fortfarande var sommar. Vi är precis lika dysfunktionella som när vi bodde ihop. Skillnaden är att istället för att ses i vår rymliga trea innanför tullarna träffas vi i en mysig etta långt utanför stan. Det är fint här – hela området byggdes på 50-talet.

Men mest är det fint att vi träffas igen, att vi gnabbas igen och att det ändå slutar med att en hederlig middagsbjudan urartar i ett kaos av röster och projekt. I skrivande stund sitter jag i soffan framför datorn, Mette skriker ”här är den!” från köket varpå Madde svarar att ”nej, det var inte den vi letade efter”. Mallan frånsäger sig allt ansvar och låser in sig på toaletten. Mitt på golvet ligger hunden Daniel och trivs. Familjen Tycoon – på det postmoderna 2010-talet. Som jag tycker om oss!

Allt gott,
Malin 

Jag studerade i Småland under fem år, i den regniga men charmiga staden Växjö. Under den tiden satte jag inte min fot på den gayklubb som finns där – driven av RFSL. Varför jag inte gjorde det hade en mängd anledningar. Bland annat eftersom det enbart var ett ställe, dit ungefär samma människor gick vid varje fest. Givetvis var det en fördom, hur det låg till i verkligheten känner jag inte till eftersom jag aldrig var där. Och för att kunna hävda att jag ”visste” måste jag ju rimligen gått dit två gånger.

Nu gjorde jag inte det. Om jag däremot bott kvar i de södra delarna av Sverige hade jag packat en övernattningsryggsäck och dragit till Karlshamn i helgen. Inte enbart för att det är en charmig stad (charmigare än Växjö där jag ändå tillbringade fem år) utan framför allt för att det är hbtq-fest där i helgen. Eller snarare en uttalat hbtq-vänlig fest. Kort sagt innebär det att alla är välkomna, såsom sig bör.

Allt gott,
Malin

Visserligen för ju rubriken tankarna till en viss barnfilm med den här sången – som sedan slår an tonen till hela artikeln för mig. Det är och har varit ett evigt tjatande och fastställande om att kvinnan finns till för att vara mannen till lags, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men nu vill jag tro att också männen har sett igenom denna chimär av vad en kvinna bör vara. Av vad en människa rimligen bör vara.

Jag ska inte drista mig till att börja peka finger om vem som ligger bakom denna skeva verklighetsuppfattning om hur en idealkvinna bör se ut. Den debatten är lönlös vilket förtydligas när en klickar sig vidare och alla, såväl agenturer som modeskapare, skyller på än den ena än den andra. Eller på den löst sammansatta gruppen ”konsumenter”.

Kulturministern vill inte lagstifta och håller med att ”konsumenterna” bör ta större ansvar. Hon tycker att ”…framför allt kan vi tala med varandra och ännu hellre med våra barn och ungdomar”. Eller så kan regering, som ändå ska representera dessa ”konsumenter”, göra slag i saken och använda sin förtroendevalda makt…

Allt gott,
Malin