Av en händelse slår jag på tv:n när Bonde söker fru börjar. Någonstans i bakhuvudet förnimmer jag att det skulle vara en flata med och eftersom jag inte har något bättre för mig byter jag inte kanal. Mycket riktigt dyker det upp en kvinnlig bonde vid namn Johanna som söker fru. Därefter ett gäng tjejer som visat intresse för hennes person och därefter ska de speeddejta henne.

Johanna har ett digert formulär bestående av mestadels ja- och nejfrågor att ta sig igenom med varje aspirant. Det var gulligt tyckte jag, speciellt eftersom hon efterfrågat en spontan tjej. Ja- och nejfrågor har en tendens att inte lämna öppet för spontanitet. Däremot avslöjar de en tämligen strukturerad och och grundlig upphovskvinna.

Jag tror inte att jag kommer fortsätta följa programmet mer än sporadiskt, om det av en händelse skulle dyka upp i min närhet. Mina hyresvärdar föreslog istället att de skulle göra ett program för Öppna kanalen. ”Inneboende söker fru”.
De hade höga förhoppningar om tittarsuccé.

Allt gott,
Malin

Efter flygning med mellanlandning i Oslo släpper flygbussen av mig så nära min ytterdörr en kan komma. Jag måste medge att det kändes som en extrem lyx att inte behöva åka kollektivt mer än nödvändigt när en tillbringat fyra timmar på resande fot. Väl hemma landar jag i goda samtal och klockan hinner bli alldeles försent innan jag trillar i säng.

Idag var det möte okristligt tidigt på nya jobbet, hjärnan kändes snarare fylld av mos än briljanta idéer och ögonlocken hade en aldrig sinande lust att sluta sig. Å andra sidan fick jag upp pulsen när jag förstod hur spännande hösten kommer bli. Jag bokade genast in ett planeringsmöte i firman till nu i eftermiddag eftersom jag slungades tillbaka till verkligheten. Dock är jag nervös eftersom firmans VD är något av en subba…

Allt gott,
Malin

PS. Jo, jag har enskild firma. DS.

I natt kommer jag äntligen få sova i min egen säng igen, se på min egen röra och packa upp min väska med både presenter och godsaker i. Nu ska det sägas att jag haft det ganska bra i Stavanger. Som ni säkert förstått har utelivet roat mig på fler än ett sätt och jag har skaffat både en och två nya vänner.

Men det är ju alltid fint att få komma hem. Så kände jag i varje fall i helgen. Nu känns det lite mindre kul då jag tvingas ta farväl av Gil & Moti utan att veta när vi kommer att träffas igen. Jag vet att vi kommer ses igen – de vill nämligen att jag ska hjälpa dem renovera sitt kök i Rotterdam. Och jag kan tänka mig att renovera ett kök för att få uppleva Rotterdam med dessa eminenta herrar som reseledare.

Efter vad jag har hört påminner inte Rotterdams gayliv om Stavangers i någon som helst bemärkelse utom möjligen i frågan om att det lär finnas en del spännande karaktärer även där. Men det finns åtminstone fyra barer och två klubbar! Så – kanske en tur till Holland i november. Fast först ska jag hem till ljuva Stockholm, finaste vännerna och roligaste familjen.

Allt gott,
Malin

PS. Dessutom kommer jag förstå vad alla säger till mig igen! DS.

Den gaybar som jag och konstnärerna frekvent besökt här i Stavanger är av det mindre slaget och inredd som en fjällstuga. På hela taget är det ganska mysigt även om en kan ifrågasätta att de visar stämningsvideor i form av olika vatten och fjordar. Å andra sidan hade en sprakande brasa på skärmen känts minst lika malplacerat. Det som gör att vi återkommit dit i den utsträckning som vi gjort (förutom att det är enda gaybaren) är människorna.

Persongalleriet i den här staden är fascinerande. Här finns den äldre bögen med mustaschen som när han inte jobbar sitter på andra sidan baren i ett (över)förfriskat tillstånd, gärna i sällskap med den gamla, krullhåriga fjollan som besöker solariet lite oftare än vad som är hälsosamt. Lite längre bort sitter flatparet som antingen står på hörnet och skriker åt varandra eller gullar och fnittrar tillsammans med sin kompis som enligt egen utsago inte är bög utan bara öppensinnig.

Som ni förstår sitter jag som klistrad för att förstå hur dessa männisor kommer överens och ändå kan festa ihop. Min personliga analys av situationen berör främst storleken på den här staden. Gaypubliken kan välja på att gå hit eller till ett straight ställe och oavsett vem än är som hbtq-person vill en emellanåt uppleva gemenskap av den sort som en gaysammanslutning kan ge. Då finns det ett ställe, ett litet ställe, med ett gäng karaktärer som en lika gärna kan lära sig att tolerera för en kommer inte komma undan dem.

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är kul att vara här och hälsa på. Men om jag skulle bo här – skulle jag flytta härifrån.

Allt gott,
Malin

Idag var jag på tur – en fjordtur – som sig bör när en är i Stavanger. Jag ska på inget sätt klanka ner på naturen, det är otroligt vackert med fjordarna och fjällen som höjer sig mot skyn. Men när det ur högtalarna strömmar ”Bergakungens sal” samtidigt då är min gräns nådd. Då slutar jag njuta av naturen och börjar rasa över norrmännens bristande intelligens och finess.

Nu vill jag bara hem.

Allt gott,
Malin

Åhå! Äntligen drabbas jag av en gnutta framgång.

Pst. Jag är den i mitten som glömt finskorna.

Allt gott,
Malin

Om ni tyckte att det var tyst om mig igår beror det på en sak. Internet fungerade inte på Stavangers Konstmuseum. Det var underhållande – på ett sätt – eftersom all personal inte heller kunde jobba och därför gick på utställningen istället. Något de kanske borde gjort i alla fall. För egen del var det närmare katastrof.

Det var som att vara fast i limbo. Utställningen var färdig och det fanns inte mycket mer jag kunde göra förrän konstnärerna dök upp. Samtidigt kunde jag inte gå därifrån för jag var på för nervös inför öppningen. När jag är nervös hänger jag mig gärna åt sociala medier för att få tiden att gå och hålla nerverna i schack. Det kunde jag inte.

I bästa fall kan sådana här situationer kittla min kreativitet och få mig att göra något vettigt. Men inte igår, igår ville jag bara slösurfa och kanske författa ett blogginlägg med tillhörande bilder. Inte ens nu, när jag har både datorn och internet igång, kan jag få upp några bilder.

En kan säga att jag börjar få nog av Norge nu. Ge mig Stockholm, queers och fungerande internet!

Allt gott,
Malin

När jag och konstnärerna jobbade sent igår började det framåt slutet spåra ur en smula. Då när en inte riktigt har orken kvar utan börjar fnittra och flumma iväg om annat. Sedan skärper en sig i ungefär en kvart för att klara av de arbetsuppgifter som måste bli klara. Jag lovar att visa lite bilder på spektaklet så snart jag har tid att ta några.

I varje fall förklarade jag arbetsfördelningen under vernissaget för mina chefer/konstnärerna. De ska fokusera på sin performance och jag fokuserar på vinet.

– Win-win!, ropade jag.
Konstnärerna såg ledsna ut.

– Men ni behöver ju inte vara här förrän på kvällen – jag ska vara här hela den dagen, tröstade jag.
Konstnärerna såg glada ut.

Allt gott,
Malin

Första veckan kände vi lite på varandra, en kan säga att den norska fasta personalen och jag tog pulsen på varandra för att se vad den andra parten gick för. Sedan började jag peka med hela handen och som genom ett trollslag fick jag önskat resultat. Dessvärre blev konsekvensen att alla nu rapporterar till mig och ber om hjälp. Konsekvensen av det blir att jag inte hinner göra det jag behöver göra. Konsekvensen av det är att jag blir irriterad och lägger energi på att vara irriterad istället för att jobba.

Att vara irriterad när en ska arbetsleda människor fungerar sällan bra. Så då går jag undan en stund, dricker en flaska norsk juice och samlar ihop den lilla trevlighet jag har kvar. Och jag blir redo att peka med hela handen igen. För jag måste vara tydlig om jag vill att norrmännen ska förstå.

Allt gott,
Malin

PS. Guuuu, vilken kliché att det är butchflatan (nåja) och inte bögarna som pekar med hela handen! De får istället små utbrott á la dramaqueens. Göllit! DS.

Nu hade jag inga som helst förväntningar på Stavanger Pride eftersom jag inte visste att det skulle gå av stapeln medan jag var här. Såhär efteråt får jag säga att jag trots det är besviken. Igår skulle det finnas en ”homogata” i stan mellan klockan elva och tre. Homogatan skulle vara någon slags motsvarighet till Pride Park i Stockholm och jag planerade ett besök framåt eftermiddagen tillsammans med mina konstnärsvänner. Vi kom dit klockan två och då packade de sista utställarna ihop sina små partytält. Mja, det kändes som att de snarare kröp tillbaka in i garderoben.

Å andra sidan förvånades jag inledningsvis av att det fanns ett Stavanger Pride. Den känslan skulle jag hållit fast vid och istället blivit glad så snart jag såg en liten regnbågsflagga. Vilket i och för sig blivit svårt eftersom de enda regnbågsflaggor jag sett varit på gayställen där de alltid sitter upp.

Nåja, istället kan jag avslöja att jag och mina vänner redan blivit en del av interiören på gaybaren. Igår beslutade vi dock att nästa gång vi går ut får vi gå på ett straight ställe. Situationen börjar bli löjlig.

Allt gott,
Malin