I helgen var det Pride i Köpenhamn och totalt beräknas 80 000 människor ha funnits i och omkring paraden. Det är ju inte utan att en hade velat vara där även om jag inte vill förta Veronica Maggios underhållningsvärde i lördags. Å andra sidan är det inte märkligt att 80 000 pridefirare skulle ha räknats som snäppet vassare i min värld.

Jag har en idé om danska kvinnor som mycket attraherande. Inte så att jag vill inleda en relation med varje dansk kvinna i världen (eller?) utan snarare som att de är sköna brudar med fötterna på jorden. Dessutom är jag övertygad om att de är ena riktiga ess på att festa med tanke på hur mycket öl det landet producerar. Om en har en ölfabrik centralt i huvudstaden kan det bara bli på ett sätt.

Sett ur det perspektivet kan det varit lika bra att jag inte var i Köpenhamn i helgen. Mina idéer om de danska kvinnorna hade kunnat grusats i insikten att de varken är mer eller mindre attraktiva än andra kvinnor. Nej, jag trivs bättre här – där jag på avstånd kan drömma om de danske pigerne.

Allt gott,
Malin

Lördagen gick i underhållningen och festens tecken. Inledningsvis möttes vi upp, tog en öl och småpratade sådär som vänner gör när de inte setts på ett tag. Särskilt spännande var det för födelsedagsbarnet som inte hade någon aning om vad vi skulle göra på kvällen. I min ficka brände biljetterna till Veronica Maggios extrainsatta konsert på Cirkus. När vi kom dit var det affischerat för nästa stora konsert, Lena Philipsson, något som roade oss måttligt innan födelsedagsbarnet fick se Maggioaffischen och förstod att det var det vi skulle se. Han blev genuint glad. Konserten var klart över förväntan, men det var inte det jag tänkte skriva om.

Efter konserten tog vi en öl på en, om en jämför med vanligen, ödelagd uteservering på Debaser. Så istället tog jag med mig mina straighta vänner på bögkalas. Kolingsborg bjöd upp till dans och efter lite peppande (och informationen om gratis inträde innan midnatt) tog vi oss dit. I baren lekte vi med shotsen, födelsedagsbarnet visade avancerade partytrick som involverade brinnande fingrar innan bartendern gav oss en sur blick varpå vi svepte och tog oss till dansgolvet.

Musiken motsvarade, med vissa undantag, ett mellanstadiedisco. Alltså, utan den där känslan av att inte våga leva ut på dansgolvet med rädsla för vad ”de coola” skulle tycka. Jag kan således erkänna att vi dansade som att det inte finns någon morgondag, företrädelsevis på det lilla podiet i mitten av dansgolvet. Den lyckan gjorde min kväll.

Allt gott,
Malin

Inom några dagar flyttar jag ut ur mitt käraste kollektiv där jag tillbringat de senaste ett och ett halvt åren. Det är visserligen helt och hållet på eget bevåg men jag kan ändå inte undgå att känna mig en smula vemodig. För inom dessa väggar har jag upplevt otroligt många situationer och omvälvande känslor. Till exempel var det här jag upplevde min första blixtförälskelse (kan ju tyckas sent i livet – men så är det ibland) och det var följdaktligen även här som tårarna rann när det hela var över lika snart som det startade.

Alltid har mina kollektivkamrater stått där med en axel att låna ut, en bira att bjuda på eller en vanlig, enkel kram. Det är få människor i mitt liv som varit ett sådant stöd. Också få människor i mitt liv som varit ett sådant gissel. Men en får ta det salta med det söta, det goda med det onda och vad det nu heter. Mest av allt har det varit kärlek, rödvin och middagar kring runda bordet i köket. Dessvärre kommer hela kollektivet splittras inom snart eftersom andrahandskontraktet sägs upp och livet går vidare oavsett vad en själv känner i frågan.

Därför ska vi i afton fira av den här tiden rejält med Adjö-och-tack-för-fisken-festen. I skrivande stund håller jag på att förbereda för den. Tipsrundan är uppsatt, tilltuggen inhandlas av andra och jag har redan valt ut klädsel för kvällen. Det här med klädsel kan annars ta uppåt en 45 minuter nu för tiden. Fåfänga är väl ingen dygd men jag är en ”late bloomer” i frågan. Jag minns den gamla goda tiden när ett par jeans och en t-shirt var allt som krävdes. Som jag såg ut…

Allt gott,
Malin

Under veckan arbetar jag som inhyrd personal på min gamla arbetsplats. Med andra ord jobbar jag där igen, samtidigt som jag inte har något ansvar utöver det jag enligt avtalat ska hinna med. I vilket fall går det ut på att jag ska packa konst och riva väggar. Så jag går runt i mina arbetsbyxor, packar och river med öronsnäckorna i för att underhålla mig med något.

På en vecka hinner en gå igenom sina spellistor både en och två gånger. Strax innan lunch beslöt jag mig därför för att återvända till 90-talet och min spellista därifrån. Få saker gör mig så glad som musik från 90-talet. Jag ville inte på något sätt att ni ska tro att jag lyssnar på bra musik från decenniet utan hänger mig fullständigt åt flick- och pojkband.

Mina kära vänner har flera gånger påtalat att jag skulle bli en ypperlig pojkbandsmedlem om jag haft könet för det. Vad värre är att de har helt rätt. Hade jag haft möjlighet hade jag varit med i ett pojkband. Sedan jag blekte håret har jag till och med frisyren för det med.

Så – ska vi starta pojkband?

Allt gott,
Malin

Visserligen bara i omgången. Men jag segrade!

Allt gott,
Malin

Dock att jag nu slog henne i Ordfejden!

Jag påpekar att jag faktiskt slog henne i TP när vi spelade sist. Det är en vinst jag är mycket nöjd med för när det kommer till TP väller åratal av vinnarskalle fram ur mitt inre. I min familj och släkt har vi ständigt spelat familjespel vid större tillställningar och det har så att säga färgat mitt sinne. Vinsten är halva nöjet, den andra stora glädjen ligger i att smäda sina motståndare. Mja, det är inte min allra vackraste egenskap – men underhållande är det.

För henne var spelet minst lika prestigefullt varför det gladde mig alldeles extra att vinna med hyfsad mariginal. (Hon hade tre tårtbitar när min tårta var komplett!) Så snart det uppstår minsta dispyt som har någon typ av hjärtligthet och spe i sin natur brukar jag således hala fram detta ess ur min rockärmen. Det som grämer mig nu är dock hur många gånger det är rimligt/charmigt/inte-ännu-odrägligt att göra på det viset. Finns det något bäst-före-datum på TP-vinster?

Nu ska det tilläggas att hon är utomordentligt mycket bättre än vad jag är på mängder av saker. Ordfejden till exempel. Där har jag aldrig vunnit ett helt parti fast jag minns med glädje omgång fyra i spel nummer två vi någonsin spelade mot varandra. Då fick jag högst poäng!

Allt gott,
Malin

PS. Det här är alltså samma person som jag skrev om i det här inlägget. En incident som hon kan dra upp i tid och otid. DS.

Det var inte bara det att vi lagade mat igår, Doris och jag, utan vi flankerade bestyren med att smutta på ett mycket gott öl under matlagningen. Jag misstänker att det finns ett samband mellan detta smuttande och den huvudvärk jag upplever för tillfället. Vi kan också ha setts springandes genom Midnattsloppet på söder och minglandes på trevlig krog i närheten av Nytorget.

En förträfflig sak med att jag är en smula seg idag är att jag ständigt försöker väga upp min tidigare dåliga karaktär genom att maniskt städa dagen därpå. Sedan är det för all del inget dåligt i att rulla hatt då och då, det är inte min poäng, utan jag vill belysa att det är praktiskt att jag lider i eftertänksamhetens kranka blekhet. Annars skulle det aldrig bli något tvättat.

Allt gott,
Malin

Benke och Doris i köket.

Allt gott,
Malin

Som jag tidigare delgett er förvandlas jag ibland till Benke. Inte så att jag går in i en telefonkiosk och kommer ut som Benke utan han bubblar fram emellanåt – iblanda ofta, ibland mer sällan. Idag är han här. Han och Doris (kollektivets skånska göteborgare som bor här med jämna mellanrum) beslutade tidigare i veckan att ägna lördagen åt att laga matlådor inför arbetsveckan. Därför är köket nu något av ”a veggie heaven”.

Vi hade långt gångna planer på att skapa ’Benke & Doris Kök’ som någon typ av variant på ’Pluras kök’. Det har vi kanske fortfarande, men ingen av oss orkade dra igång en livestream. Så om det finns någon filmare därute som vill göra queera matlagningsprogram är det bara att höra av sig. Det är inte det att vi inte är intresserade, vi är enbart en smula lata såhär en lördag i augusti…

Allt gott,
Malin

PS. Bildbevis kommer! DS.

En del av inkomsterna från Stockholm Pride går till Solidaritetsfonden som i år valde S:t Petersburgs Queerfestival som huvudmottagare. I Ryssland har en tidigare genomfört Moskva Pride där flera av deltagarna blev brutalt arresterade av polisen när de manifesterade sin kärlek. Detta är ytterligare ett incitament för att Pride som fenomen behövs och därigenom blir det ännu viktigare att dessa genomförs i länder där det är mer socialt accepterat att vara hbtq-person. Dels för att inspirera men även erbjuda en fristad som människor kan besöka och uppleva samhörighet.

En av mina läsare kommenterade föregående inlägg och ifrågasatte då om demonstrationer påverkar det politiska klimatet och tog de senaste dagarnas händelser i London som exempel. Jag förstår din poäng, men upploppen i London är knappast att betrakta som demonstrationer även om politiska skäl anges som orsak. Demonstrationer, då fredliga sådana, riktar uppmärksamhet mot en specifik politisk fråga vilket kan ge reella konsekvenser och fyller således en viktig funktion. En möjlighet för personer utanför maktsfären att framföra sin sak.

På det viset fyller Stockholm Pride en viktig funktion, såväl nationellt som internationellt. Och om du tvivlar rekommenderar jag dig att läsa begåvade Sara Lövestams intervju i QX. Då får en både perspektiv och starkare vilja att fortsätta verka för öppenhet och acceptans.

Allt gott,
Malin