Idag inledde jag min arbetsperiod på Tekniska Museet. Hela dagen har jag stått i blåbyxorna och brandimpregnerat material som människor i ålder 10-12 år ska bygga en stad utav. På hela taget är det ett föga stimulerande arbete och oss emellan sagt – ganska så trist. I rummet bredvid vårat finns Tekniska Museets sportavdelning där en i olika simulatorer kan prova på att exempelvis dansa, ro ikapp med en vän och åka slalom.

När jag kom dit i morse och museet var stängt passade jag på att testa mina färdigheter i slalom. Jag har inte åkt utför sedan jag var fem år och min stackars far fick dras med mig i backen eftersom jag vägrade skidskola. Det gick inget vidare då heller. Jag får ändå vara glad att det rörde sig om en simulator i det här fallet, annars hade jag inte haft ett helt ben i kroppen.

Framåt eftermiddagen och tiden för hemgång kom en museivärd som jag känner lite grann och utmanade mig i dansspelet. Jag ställde upp, han verkade så himla gärna vilja dansa och jag gör ogärna människor besvikna om jag kan undvika det. Vi kan konstatera att jag fick storstryk och att det var en utgång han räknat med. Imorgon bitti ska jag göra det utan blåbyxor – jag tror bestämt att det var dem som sinkade mig.

Allt gott,
Malin

Igår kväll var jag på klubb. Jag konstaterade att looken med vit t-shirt och hängslen fortfarande funkar men inte är i ropet längre. Likadant de markerade ögonbrynen som fortfarande fungerar men inte är närmelsevis lika vanliga som i höstas. Slutligen konstaterade jag också att mitt klubbande helt klart kommit av sig och att jag har svårigheter att uppbringa danspeppen.

Mina vänner uppmärksammade även att jag fyller tjugosju i år och att en då är vuxen. Oklart om det bör ha någon som helst effekt på mitt klubbande.

Allt gott,
Malin

Jag älskar saker som är onödigt små. Alla saker som är gjorda i miniatyr roar mig något oerhört. Kanske ligger själva förtjusningen i att det är som någonting ”riktigt” fast litet! Jag har inte riktigt analyserat saken djupare än så utan har glatt konstaterat att jag gillar saker som är onödigt små och det är i alla händelser en sådan obetydlig egenskap att det knappast gör någon förargad.

Och därmed inte sagt att jag inte gillar saker som är onödigt stora också;

Allt gott,
Malin

PS. Föreställ er den mutter som en drar åt med den där! DS.

Jag är i min gamla studentstad, Växjö. Under dagen promenerade jag genom campus för att möta upp en gammal vän och äta lunch. Campus är en märklig plats, ett område med universitet och bostäder i en härlig röra. Toppa det med ett par tusen studenter och två uteställen (numera tre) så kan du ju själv räkna ut hur mycket studier som egentligen bedrivs där. Om jag skulle sammanfatta min studietid skulle jag säga 65% fest, 25% dålig tv och 10% studier. Det gick bra ändå, om en säger.

Denna dåliga tv bestod till största del av Oprah och Sjunde himlen. Jag och min platoniska livspartner satt i hennes soffa och skulle skriva uppsats. Vi ojade oss alltid inledningsvis om den här uppsatsen, det minns jag bestämt, och beslutade oss dagligen för att börja med en kopp kaffe. Plötsligt råkade tv:n stå på och dagarna gick. När det var cirka två (2) dagar kvar till deadline tror jag faktiskt att vi skrev. Med Oprahs betryggande röst i bakgrunden naturligtvis.

Sett ur det här perspektivet blir jag fascinerad att jag ens har en examen.

Allt gott,
Malin

Jag är mycket för det här med att ha roligt. Att ha roligt kan givetvis innebär en mängd olika saker men för att nämna något tycker jag att det är oerhört roligt att gå ut på stan om kvällarna. Eftersom jag tycker att det är så roligt har jag med tiden också erhållit en viss erfarenhet och kan nog utan att skryta alltför mycket påstå mig vara tämligen dukig på att gå ut på stan och roligt.

Efter att ha avslutat veckan med sjukdom och middag hos M&M kan en tänka sig att min plan skulle vara att ta igen det på lördagen. Så blev det icke. Lördagen gick åt till att ligga i en säng och se på tv. Jag var utanför dörren två gånger, en gång för att fixa tvätten och en gång för att köpa godis. Söndagen var likadan sånär som på att den avslutades med att se På spåret på nätet tillsammans med goda vänner över en bit prinsesstårta.

Nu när jag skriver det här upplever jag mig själv som synnerligen tråkig. Å andra sidan, rätt skön helg.

Allt gott,
Malin

PS. Helgens höjdpunkt var att KD vänt i frågan om tvångssteriliseringar och att lagen nu kommer skrivas om. Joho – det är sant. DS.

Att befinna sig i sjukdomstillstånd är kanske det värsta jag vet. Inte så att jag blir gnällig eller otrevlig i någon större utsträckning utan snarare då jag inte blir sjuk särskilt ofta. När jag väl insjuknar blir jag förvånad och brukar i normala fall ignorera det faktum varpå sjukdomstillståndet drar ut på tiden.

Denna gång har jag vidtagit ordentliga åtgärder tidigt under sjukdomstillståndet. Redan igår, när symptomen uppmärksammade mig om sin existens, intog jag horisontalläge och sov. Jag sov i stort sett hela eftermiddagen och idag känns det redan bättre. Så nu sitter jag här med en liten scharfs runt halsen och jobbar hemifrån. Det går inte riktigt i fulltakt men betydligt snabbare än igår.

Ikväll vill jag nämligen vara någorlunda frisk då det vankas bjudmiddag hos finaste M & M. Jag hoppas att det finns whisky i huset – ska ju vara bra mot halsont har jag hört.

Allt gott,
Malin

Alltså. Denna dagen i bemärkelsen ”Alla Hjärtans Dag”. Meningslösheten förkroppsligad.

Allt gott,
Malin

I grunden är jag en glad person, jag skrattar alltid lite för högt men just sådär varmt och hjärtligt som gör att folk inte irriterar sig på mig utan själva blir lite glada. Inbillar jag mig i varje fall. Därmed inte sagt att jag är sprudlande hela tiden, särskilt inte på morgonen. Mitt morgonhumör gör sig bäst i tystnad och ensamhet egentligen.

Det rimmar illa i sällskap med Pi de morgnar vi vaknar tillsammans. Snarare är det hon som vaknar och jag som sakta men säkert går från sömn till ett sömnlikt tillstånd. Jag brukar lösa det genom att prata så lite som möjligt men i morse satte en smärre olycka käppar i hjulet för min strategi. En överbliven öl från helgens 30-årsfest hade blivit liggande i min ryggsäck och jag lät den igår kväll ligga kvar. Det skulle jag inte gjort eftersom den av outgrundlig anledning gått sönder och läckt ut större delen av sitt innehåll.

Mina långkalsonger som låg i väskan hade följdaktligen absorberat större delen. Jag blev naturligtvis tvungen att städa upp röran och Pi’s modiga försök att kommunicera och peppa mig föll inte i den godaste av jordar. Kort sagt gör jag klokt i att behålla min policy om att ej tala förrän jag fått åtminstone en (1) kopp kaffe i kroppen.

Allt gott,
Malin

Jag såg nyss Debatt på Svtplay – vilket händer ganska sällan. Debatt har aldrig varit ett favoritprogram och efter morgonens repris har den bilden inte förändrats nämnvärt. Såklart inte lika myspysigt som coca-cola-light-journalisten Malous Efter tio, men tillräckligt ytligt för att inte räcka till mer än personangrepp och trist ingång. Utgångspunkten för diskussionen om #homoriot var ifall det var viktigt eller gnälligt.

Robert Jacobsson uppmanades att ”byta byxor” om han nu inte ville bli uppmärksammad på stan. Ungefär samma argument som när Migrationsverket skickar tillbaka homosexuella flyktingar, som med största sannolikhet kommer att mördas när de återvänder till hemlandet, med argumentet att de inte behöver skylta med sin sexuella läggning utan sköta det diskret. Håll dig tiill heteronormen så ska du nu se att det blir bra! In i ledet!

Vidare förs argumentet att hbtq-personer idag faktiskt har det mycket bättre än hbtq-personer för 50 år sedan fram. Med den typen av logik kan en ju hävda att vi borde sluta söka efter lösningar på klimatproblemen, vi släpper ju ut långt mindre freon än för 50 år sedan! Vill minnas att den debattören också tyckte att bögarna skulle vara glada för att de hade Melodifestivalen…

Nämen, då går jag och klär mig i diskretare kläder och börjar peppa Melodifestivalen då.

/Malin

I Efter tio med Malou sitter Anton Hysén i soffan. Malou sitter där och ska prata om hur det är att vara homosexuell och om tråden #homoriot som finns på Twitter. Lite senare kommer Robert Jacobsson, skaparen av tråden, att förklara varför han gjorde det. I korta drag handlar tråden om att uppmärksamma kränkningar och oprovocerade kommentar med mera som hbtq-personer utstår dagligen men knappt reagerar på längre. Som att någon skriker bögjävel/flatjävel efter en på stan eller att någon ”hjälpsam” mansperson på krogen vill erbjuda sitt ”verktyg” till ett flatpar.

Hur som helst sitter Malou med Anton och undrar när han visste att han inte var som alla andra vilket Anton besvarar utan reaktion. När Robert kommer är han betydligt tydligare, mer förbannad och inte lika villig att gå Malou till mötes i programmets anda som verkar vara ”aktuellt men aldrig brännande, mysigt ska det vara”.

Det som gör mig orolig är att Anton Hysén, född 1990, förklarar att han förstår att folk blir kränkta men att han är så säker på sig själv att det inte bekommer honom. Än så länge har Anton inte haft någon kille men han tror inte att han skulle ha några problem med att hålla handen på stan, han är så säker på sig själv. Jag ska inte raljera allt för mycket över Antons bristande erfarenhet, den är inte att undra på med tanke på hans ålder. Istället blir jag trött på den machokultur han förmedlar, som säkerligen varit framgångsrik på fotbollsplanen, men framstår som okänslig och hybrisartad på platser som inte luktar fotbollsskydd. Vad värre är att Malou genast hoppar på tåget och subtilt avfärdar #homoriot som något som ”beror på hur känslig man är”.

Prova att läsa historierna på #homoriot och föreställ dig istället att samma sak händer en invandrare eller en person med handikapp. Då slutar det kanske handla om känslighet. Då slutar det vara något en ”ska ta”. Då slutar det spela roll hur säker en är på sig själv.

Allt gott,
Malin