Att kämpa för mänskliga rättigheter kan ibland tyckas vara något som inte behövs längre. Som att det är självklart att alla har samma rättigheter och alltid har haft det. Dessvärre ligger det långt ifrån sanningen. Det är nu 22 år sedan Danmark, som första land i världen, lagstiftade för partnerskap mellan personer av samma kön. Axel Axgil var tillsammans med sin kärlek de första två att ingå partnerskap.

Han hade länge kämpat för homosexuellas rättigheter och grundade den danska hbt-organisationen (som nu heter LGBT Danmark) som sedan den svenska (RFSL) växte från. Axel avled i helgen efter att ha levt ett oerhört aktivt och engagerat liv.

I Sverige kunde homosexuella ingå registrerat partnerskap först 1995 och först för två år sedan ändrades äktenskapsbalken så att den blev könsneutral. Ur det perspektivet får jag nästan svindel. Det är bara två år sedan jag fick ”rätt” att gifta mig med den jag älskar på samma premisser som heterosexuella gjort i århundraden.

Allt gott,
Malin

Tänk att vänta i över 40 år på att få gifta sig med den som en älskar och lever med? Jag hade inte pallat och under den tid jag vuxit upp hade jag aldrig behövt vänta. Eller jo, om jag träffat mitt livs kärlek tidigt hade jag fått vänta. Nu behöver jag inte det – jag kan när/om jag vill (och den andra berörda personen) gifta mig helt lagligt som vem som helst i Sverige. Det är svårt att föreställa sig att jag inte skulle kunna göra det.

Edie och Thea har levt i den verkligheten i över fyrtio år. De har älskat varandra men inte kunnat gifta sig. Tillsammans har de funnit sig i det, bidat sin tid och väntat på den dag som så småningom kom. När de fick varandra, också på ett juridiskt plan – precis som de heterosexuella älskande har fått möjlighet till i alla år.

Kanske kände de på sig att en dag på 2000-talet kommer vi två att få bli äkta makar, att de skulle hålla andan tills det hände. De kanske ställde in sig tidsmässigt på att få vänta länge även om dagen trots allt skulle komma. Som tidsinställd kärlek. Som det här inlägget, som jag skriver kvart i tolv en fredagskväll men som publiceras först imorgon. Inte alls samma tidsrymd och helt utan samma dignitet.

Jag beundrar att de hållit andan så länge.

Du ser dokumentären om Edie och Thea här.

Allt gott,
Malin