En mamma delar personligt och öppet med sig om sin sexåriga sons första förälskelse. Han vurmar för en av karaktärerna i Glee vid namn Blaine. Jag är inte insatt i persongalleriet i Glee men har läst mig till att detta är pojkvännen till en av de manliga huvudkaraktärerna, Kurt. Tydligen ska han vara snygg också så det är egentligen inga konstigheter alls att ungar blir kära i honom.

Mamman skriver i varje fall hjärtligt och varmt om hur hennes sons förälskelse inte väcker några olustkänslor hos varken henne eller hans pappa. De drar heller inga förhastade slutsatser om att det här skulle innebära att han är homosexuell även om sonen förklarar att Blaine och Kurt är precis som han är. Hon framhåller bara att hon älskar honom oavsett, vilket sonen himlar med ögonen åt. Läs inlägget här.

Givetvis har reaktionerna inte låtit vänta på sig, vilka procentuellt sett varit positiva. Samma mamma har skrivit om reaktionerna på hennes blogginlägg och vad som skrämmer henne allra mest med dessa. Jag ska inte sammanfatta allt utan framhålla hennes viktigaste poäng. Hbtq-vuxna har varit hbtq-barn och redan då fått höra att homosexualitet är dåligt/inget att föredra/direkt samhällsfarligt. Eller så nämns det inte alls. Inget barn ska begränsas och eventuellt skuldbeläggas på det sättet och om en vuxen försöker är det av yttersta vikt att säga ifrån.

Homofobi är jobbigt för vuxna hbtq-personer. Jag blir fullständigt livrädd när jag tänker på att ett barn utsätts för sådan ignorans.

Allt gott,
Malin