Två dagar in i seminerieprogrammet får en erkänna att det inte spelar någon roll hur vadderat sittunderlaget är, en kommer ändå få träsmak och sned rygg. När jag springer mellan mina programpunkter hör jag ofta hur folk springer in i någon de känner, frågar var de varit/var det bra/var ska ni nu, innan jag själv rusar för att inte vara alltför sen till nästa seminarie av intresse.

Igår mötte jag, av en slump, några vänner som uppmärksammade mig om att KD i Stockholms stad och län höll panelsamtal. Ämnet var hbtq-flyktingar och hur de har svårt att få asyl i Sverige, trots en lagändring för ett par år sedan. Jag hakade på och i publiken befann sig en stor grupp aktivister med banderoller och plakat. Bland annat ställdes frågan om paradoxen i att tvångssterilisering kan vara skäl till asyl, samtidigt som transpersoner lagstadgat tvångssteriliseras i Sverige. Någonstans då var jag dessvärre tvungen att smita men fick senare höra att aktivisterna fortsatt ifrågasätta och att KD haft svårt att ge raka svar.

Som avslutning på min seminariedag besökte jag Humanisterna och lyssnade till hur de genomför icke-religiösa ceremonier. Där lärde jag mig att en kan utforma sina ceremonier precis hur en vill om det är en humanistisk officiant som utför dem och givetvis spann min fantasi iväg. För första gången fantiserade jag en första skiss av mitt eventuella bröllop. Jag tänker cirkus och officianten som cirkusdirektör. Eller två officianter – som bröderna Bonett.

Allt gott,
Malin