Den gaybar som jag och konstnärerna frekvent besökt här i Stavanger är av det mindre slaget och inredd som en fjällstuga. På hela taget är det ganska mysigt även om en kan ifrågasätta att de visar stämningsvideor i form av olika vatten och fjordar. Å andra sidan hade en sprakande brasa på skärmen känts minst lika malplacerat. Det som gör att vi återkommit dit i den utsträckning som vi gjort (förutom att det är enda gaybaren) är människorna.

Persongalleriet i den här staden är fascinerande. Här finns den äldre bögen med mustaschen som när han inte jobbar sitter på andra sidan baren i ett (över)förfriskat tillstånd, gärna i sällskap med den gamla, krullhåriga fjollan som besöker solariet lite oftare än vad som är hälsosamt. Lite längre bort sitter flatparet som antingen står på hörnet och skriker åt varandra eller gullar och fnittrar tillsammans med sin kompis som enligt egen utsago inte är bög utan bara öppensinnig.

Som ni förstår sitter jag som klistrad för att förstå hur dessa männisor kommer överens och ändå kan festa ihop. Min personliga analys av situationen berör främst storleken på den här staden. Gaypubliken kan välja på att gå hit eller till ett straight ställe och oavsett vem än är som hbtq-person vill en emellanåt uppleva gemenskap av den sort som en gaysammanslutning kan ge. Då finns det ett ställe, ett litet ställe, med ett gäng karaktärer som en lika gärna kan lära sig att tolerera för en kommer inte komma undan dem.

Missförstå mig rätt, jag tycker att det är kul att vara här och hälsa på. Men om jag skulle bo här – skulle jag flytta härifrån.

Allt gott,
Malin

Nu är det förvisso inte jag som beslutat om min arbetsperiod här i Norge, men nog är det lustigt att mitt besök sammanfaller med Stavanger Pride? Det här ska enligt hemsidan vara landets största hbt-festival och lördagsfesten brukar samla omkring 500 besökare. Ska vi slå vad om att jag kommer vara en av dem?

All denna information hade jag inte fått om jag inte trillat in på gaybaren igår och om inte ett gäng glada norskar trillar ner vid bordet jämte. Av min kväll igår att döma vet jag ingenting om hur pilska de är, däremot upptäckte jag att de är trevliga och lättsamma. Mitt enda råd är att inte byta nummer med någon av dem.* Jag skulle ju ändå upp men jag ogillar starkt när människor jag inte känner ringer mig halv sju på morgonen.**

Allt gott,
Malin

* Av det praktiska skälet att det är smidigt med norsk guide när en navigerar i hbtq-djungeln.

** Nej, jag svarade inte.

Jag ser på nyheterna från mitt rum längst upp på gästgiveriet i Stavanger. Imorgon kommer SL att höja taxorna och ett månadskort kommer kosta 790 kronor. En politiker pratar om att beslutet tas för miljöns skull. Det känns rimligt – att göra det svårare för människor att åka kollektivt är onekligen det absolut bästa för miljön. Nåja, jag ska inte raljera över idiotin utan vill mest beklaga att alla inte längre kommer ha råd att åka kollektivt.

I Stavanger har jag inget behov av kollektivtrafik. Allt ligger ganska nära och den halvtimmespromenad jämte vattnet till jobbet som jag går varje morgon är på hela taget en angenäm upplevelse. En får dock se upp med alla joggare och cyklister, vilket är märkligt. Inte joggarna kanske, men mängden av människor som cyklar här är otrolig. Särskilt eftersom vädret (regn och blåst) inte inbjuder till cykeln som transportmedel.

Denna afton ska jag promenera ner till stadens centrum och besöka den gaybar som jag hört så mycket om. Det ska vara litet och det ska vara mysigt. Det är ungefär vad jag behöver ikväll. Under arbetsdagen började min axel krångla igen och det ligger som en nagel i ögat på mig. Däremot byggde jag 23,5 meter vägg på två arbetsdagar – för det är en väl ändå värd en öl?

Allt gott,
Malin