När jag var liten brukade mor och far samla ihop våra samlade fotorullar och lämna in för framkallning. Ibland kunde det gå upp till ett år mellan gångerna och då var det alltid extra spännande att hämta ut kopiorna. En kunde liksom inte föreställa sig vilka motiv som hade fastnat, om en ens kom ihåg från närifrån en rulle var. Nu för tiden fungerar det inte riktigt så. Digitala bilder hamstras i någon mapp på datorn som en sällan eller aldrig kollar in efter att en fört över dem. Jag har inte heller varit särskilt begåvad med att göra backup på bilder. Någonstans i en låda på vinden tror jag mig ha någon skiva med bilder från förr, men jag är inte säker på det.

Sedan den analoga tidsåldern har jag knappt framkallat ett foto till papperskopia om det inte varit av en speciell anledning. Ett foto som ska bli en present eller liknande. Jag kan känna att jag saknar spänningen i att öppna kuvertet med alla fotokopior för att se om några blev lyckade eller inte. Därför ska jag nu låta framkalla ett antal bilder jag har på datorn. Inte för att jag kommer få uppleva någon spänning när jag öppnar kuvertet, men för att det känns mer på riktigt att ha papperskopior än digitala som skräpar i någon datormapp. Hellre att de får skräpa i en låda på vinden, jämte skivan med bilder från förr, så jag vet var jag har dem.

Och när jag ändå berör ämnet gammal skåpmat anser jag mig skyldig att bjuda på ett litet guldkorn från den gamla goda tiden. Då när jag fortfarande var student och envisades med att ha hårdrockslångt hår.

Allt gott,
Malin