Anja Pärson ”kom ut” i sitt Sommarprogram i P1. Sedan dess har det varit debatt kring hennes ansvar att slåss för hbtq-personers rättigheter. Själv vill hon inte behöva göra det utan hon vill bara vara sig själv. Andra tycker att hon som offentlig figur borde visa vägen och att hon är historielös om hon inte förstår att många människors tidigare kamp möjliggjort att hon ens kan ”komma ut”.

Hur hon väljer att göra är helt upp till henne, precis som för alla. Den enda reflektion jag har att tillägga är att denna uppfattning är tämligen vanlig när en just ”kommit ut” och ska börja visa sin kärlek öppet. Därefter börjar en märka blickarna på stan, ibland de öppna kommentarerna och den tröttsamma frågan om en är homo/gay/lesbisk när en refererar till en kärlek med namn. Plötsligt inser en att det är svårt att bara vara sig själv och den där hbtq-gemenskapen är kanske inte en sån dum idé när allt kommer kring. Men vad vet jag?

Allt gott,
Malin

Det händer fortfarande i sociala sammanhang som innefattar nya möten att frågan om Prides vara eller inte vara uppstår. Jag syftar nu på situationer där jag är den enda hbtq-personen (åtminstone den enda som är öppen med det) och min sexuella läggning blir extra tydlig och inte helt sällan exotiserad. Vilket i sig visar på behovet av ständiga samtal.

En vanligt förekommande åsikt brukar vara att samhället ju är så öppet idag att det inte finns något behov av Pride utan att paraden snarare har omvänd effekt. Notera att det är paraden som åsyftas. När jag påpekar att Stockholm Pride innehåller långt flera programpunkter än paraden – av både politiska och mer lättsamma typer – brukar intresset vara lågt. Samtalet fortsätter kretsa kring ett par timmar varje år då hbtq-personer och deras vänner dansar Stockholm igenom. Det slutar ofta med att slutsatsen ”om ni bara är som vanligt skulle ingen reagera”. En kan fråga sig vad det innebär att vara som vanligt men en sak vet jag, att hålla handen med en kärlek på stan är aldrig att vara som vanligt för mig.

Särskilt angeläget blir det när en läser om hur Prideparaden i Kiev fått ställas in eftersom paraddeltagarnas säkerhet inte kunde garanteras. När arrangören misshandlas framför en fotograf kan en verkligen undra hur ett samhälles övriga normer ser ut, där våld mot hbtq-personer normaliserats. Där det är skillnad mellan människor och människor beroende på vem en älskar. Hur ska en då ”vara som vanligt”?

Allt gott,
Malin

En del av inkomsterna från Stockholm Pride går till Solidaritetsfonden som i år valde S:t Petersburgs Queerfestival som huvudmottagare. I Ryssland har en tidigare genomfört Moskva Pride där flera av deltagarna blev brutalt arresterade av polisen när de manifesterade sin kärlek. Detta är ytterligare ett incitament för att Pride som fenomen behövs och därigenom blir det ännu viktigare att dessa genomförs i länder där det är mer socialt accepterat att vara hbtq-person. Dels för att inspirera men även erbjuda en fristad som människor kan besöka och uppleva samhörighet.

En av mina läsare kommenterade föregående inlägg och ifrågasatte då om demonstrationer påverkar det politiska klimatet och tog de senaste dagarnas händelser i London som exempel. Jag förstår din poäng, men upploppen i London är knappast att betrakta som demonstrationer även om politiska skäl anges som orsak. Demonstrationer, då fredliga sådana, riktar uppmärksamhet mot en specifik politisk fråga vilket kan ge reella konsekvenser och fyller således en viktig funktion. En möjlighet för personer utanför maktsfären att framföra sin sak.

På det viset fyller Stockholm Pride en viktig funktion, såväl nationellt som internationellt. Och om du tvivlar rekommenderar jag dig att läsa begåvade Sara Lövestams intervju i QX. Då får en både perspektiv och starkare vilja att fortsätta verka för öppenhet och acceptans.

Allt gott,
Malin

Jag träffar en kvinnlig vän som identifierar sig som hetero, vi kan kalla henne för Yoda eftersom hon tycker om jedi-mind-tricks. Hon frågar om Pride och jag berättar om allt – speciellt den avslutande Rehabfesten. För att hon ska förstå förklarar jag ingående om energin och värmen, hur danslusten genomsyrade allas tankar och med den låg en tämligen klar kåthet i luften. Eftersom det var hett var det många av oss som tog av oss och därför exponerades en hel del hud.

Yoda blir exalterad och skulle vilja gå på en sådan fest för heterosexuella. Däremot – spekulerar hon – skulle de killar som skulle besöka en sådan klubb inte vara av den typ som hon ville ligga med. Nyligen var hon på semester i USA och upplevde de amerikanska männen som betydligt mer trevliga än de svenska, i fråga om krogetikett. Jag har svårt att ha en åsikt här, av förklarliga skäl.

Däremot diskuterar vi skillnader mellan en straight klubb och en hbtq-klubb. En av teorierna som läggs fram är att det inom hbtq-världen råder större förståelse för tillfälliga förbindelser/relationer som enbart bygger på sexlust, att det inte behöver finnas romantiska känslor för att möta en annan människa. Yoda har personligen inte känt av det, men hon gissar att hennes umgänge är sexuellt frigjorda på det viset.

Allt gott,
Malin

Just som jag satt försjunken i både post-pride-depression och vemod över att inte längre tillbringa dagarna med att formulera blogginlägg får jag mail från min uppdragsgivare. Till min lycka ville de att jag skulle fortsätta blogga! Då inte från Prideveckan eftersom det är en omöjlighet, utan från vad som händer hbtq-världen resten av året. Säkerligen lär jag bjuda på både det ena och det andra ur min egen värld också. Lite en-slutar-inte-vara-flata-för-att-pride-är-över. Med andra ord är det inte dags att plocka bort Pride & Prejudice från bokmärkena/bloggfeeden riktigt ännu.

Allt gott,
Malin

Jag visste ju att den här dagen skulle komma. Att jag skulle vakna upp på måndag morgon, aningens trött efter gårdagens Rehab och att Pride skulle vara över. Däremot sög vi sannerligen musten ur festligheterna igår. Om jag tyckte att Slick var svettigt var det inget emot luftfuktigheten på Stampen under kvällen.

Nu är banden klippta och tillvaron ska återgå till det normala. Regnbågsflaggorna är borta från bussarna och Kungsträdgården befrias från staket. Det innebär dessvärre inte att acceptansen av hbtq-personer magiskt förankats i hela samhället.
Så vi ses nästa år.

Allt gott,
Malin

Alla tycker att det är lite jobbigt med ex. I varje fall när en precis avslutat relationen. Jag tror alla kan känna igen sig i att möta sitt ex på någon gemensam väns fest. Det blir gärna en smula stelt med förlägna kramar och småprat om absolut ingenting. Med tiden brukar den där känslan ge med sig eller så ser en helt enkelt till att inte springa på varandra om det inte är nödvändigt.

Om en jämför hbtq-världen vad gäller relationen till sina ex kan en säga att det blir betydligt mycket enklare om en åtminstone kan säga hej. I flera fall i min närmaste umgängeskrets cirkulerar flera ex till varandra, med varierande vänskapsgrad. Som ni redan vet är jag ju vän med min ex-flickvän, så till den milda grad att jag bistår med min hjälp i tid och otid – vilket hon också gör.

Även andra, kortare relationer vinner på ett trevligt avslut. Inte bara av det uppenbara skälet att det alltid är roligare att skiljas åt med ett leende (nåja) än med hårda ord och tårar. Vidare är världen på tok för liten för att ignorera varandra. En kommer springa på varandra förr eller senare och det finns inget mer irriterande än att lägga tid på att undvika någon när en är på fest. Dessutom finns ju alltid chansen att ett ex har en snygg kompis som en blir intresserad av…

Allt gott,
Malin

Även om det inte riktigt är slut ännu misstänker jag att jag under morgondagen inte kommer ha energi nog att skriva mer än ett par rader. Jag tänkte kvickt ta mig igenom lite höjdpunkter.

Höjdpunkter (utan inbördes rangordning)

– Tiina Rosenbergs brandtal
Få kan tala så inspirerande, berörande och angeläget om det politiska klimatet i Sverige och Norden. Naturligtvis fungerar det extra bra när det i stort sett är 400-500 fans som lyssnar.

– Paraden
Vackra, glada, frigjorda, utlevande, skrattande, dansande, stolta, föräldrar, bögar, flator, transpersoner, queers, heteros, poltiiker, barn, unga och Mona Sahlin i en härlig röra. Du kan hitta fler bilder här.

– Samtliga politiska diskussioner som pågått såväl som på seminarier som på andra platser
De politiska frågor som lyfts upp under festivalen är otroligt viktiga och betydligt svårare att diskutera utan densamma. Inte för att frågorna förlorar betydelse utan eftersom de belyses extra under en vecka per år. Pride är både fest och politik. En skulle kunna säga att också festerna är politik då det är normbrytande personer som besöker dem.

– Pride Comedy
Moa Svan med gäster kunde verkligen konsten att underhålla på ett befriande sätt.

– Att frågan om transsexuellas rättigheter fått mycket uppmärksamhet, en lagändring måste till
Jag förstår inte hur problematiskt det ska vara att respektera mänskliga rättigheter? Hur kan det vara ett problem? Varför har inte detta ändrats tidigare?

– Slick-festen
Att skaka rumpa på årets enda Slickfest var kanske det bästa beslut jag tog under årets festival. Dessutom var det samma dag som jag införskaffade min kilt som jag bar under kvällen. Ett ljuvligt plagg att dansa i för övrigt. Som grädde på moset kom det fram två vackra herrar som sa; ”Många här kanske tror att det där är en kjol, men vi ser att det är en kilt och den är fantastisk!”

Ikväll kommer jag däremot inte ha min kilt på mig. Tre dagar i rad hade nog varit att dra det hela till sin spets och sedan förbi…

Allt gott,
Malin

Jag läser en debattartikel av Micke Kazarnowicz som verkligen sätter fingret på den problematik som uppstår när Pride förläggs till en central plats utan inträde. Det blir såklart paradoxalt att vara öppna och välkomna andra på bekostnad av att känna sig fri och inkluderad i en normativitet som inte är närvarande under det resterande året. Själv har jag inte hunnit tänka tillräckligt mycket för att ta tydlig ställning för eller emot, vilket jag kanske inte behöver ändå.

För en heteronormativ person misstänker jag att det är besvärligt att se det ur en hbtq-persons synvinkel, eftersom de inte möts av höjda ögonbryn och tusen frågor när en förklarar vem en älskar. Givetvis är det inte så att alla människor ifrågasätter och vill veta mer när de får veta ens sexuella läggning. Jag utgår ifrån att de inte menar något illa utan vill lära sig mer om hur det är. Samtidigt kunde jag önska att intresserade personer blir mer medvetna om hur de frågar och vad de frågar. ”Men hur har två tjejer sex?” är exempelvis en fråga som jag aldrig besvarar. Är jag på det humöret kan jag svara med en fråga om hur den personen har sex med sin partner. Oftast är jag dock inte på krigsstigen utan förklarar vänligt att det har dem inte med att göra.

Hur som helst är debattartikeln mycket läsvärd.

Allt gott,
Malin

Som jag nämnt i ett tidigare inlägg blir jag imponerad när jag ser unga hbtq-personer röra sig i parken med stor självklarhet. Då hörde jag också talas om Pride Ung som huserar på Lava och ville gärna veta mer om hur det fungerar. Där var jag inte välkommen, jag var för gammal. Men Zafire Vrba, projektledare för Pride Ung och fritidsledare på Egalia (hbtq-fritidsgård), gick med på att släppa in mig och berätta mer om det innan öppning.

Pride Ung är ett samarbete mellan Egalia, Stockholm Pride, Lava och RFSL Ungdom. Meningen är att skapa säkra hbtq-platser för unga personer. Fritidsgården Egalia har funnits i snart fem år och lever otryggt då finansieringen enbart säkras ett år i taget. Zafire berättar att de strävar efter att ge ungdomarna förebilder och synliggöra hbtq-kultur. Som ung är det lätt att tänka att en är ensammast i världen men genom att visa att hbtq inte är något nytt skapar ledarna historia.
– Dem är historiska personer för mig, säger Zafire, och ledarna är historiska personer för dem.

Egalia håller öppet två kvällar i veckan, måndagar och torsdagar, och lockar uppemot fyrtio besökare per tillfälle. Några gånger under terminen brukar de förlägga träffarna till Lava eller Aggregat i Sundbyberg för att visa att det finns flera säkrta hbtq-platser. Efter sommaruppehållet öppnar Egalia igen 29 augusti. Liknande fritidsgårdar finns i Malmö, Göteborg, Karlstad och i Linköping är ett på gång. Jag tycker att detta är fantastiska initiativ och önskar att det funnits i min hemstad när jag växte upp. Det hade sannerligen gjort processen enklare.

Allt gott,
Malin