Två dagar in i seminerieprogrammet får en erkänna att det inte spelar någon roll hur vadderat sittunderlaget är, en kommer ändå få träsmak och sned rygg. När jag springer mellan mina programpunkter hör jag ofta hur folk springer in i någon de känner, frågar var de varit/var det bra/var ska ni nu, innan jag själv rusar för att inte vara alltför sen till nästa seminarie av intresse.

Igår mötte jag, av en slump, några vänner som uppmärksammade mig om att KD i Stockholms stad och län höll panelsamtal. Ämnet var hbtq-flyktingar och hur de har svårt att få asyl i Sverige, trots en lagändring för ett par år sedan. Jag hakade på och i publiken befann sig en stor grupp aktivister med banderoller och plakat. Bland annat ställdes frågan om paradoxen i att tvångssterilisering kan vara skäl till asyl, samtidigt som transpersoner lagstadgat tvångssteriliseras i Sverige. Någonstans då var jag dessvärre tvungen att smita men fick senare höra att aktivisterna fortsatt ifrågasätta och att KD haft svårt att ge raka svar.

Som avslutning på min seminariedag besökte jag Humanisterna och lyssnade till hur de genomför icke-religiösa ceremonier. Där lärde jag mig att en kan utforma sina ceremonier precis hur en vill om det är en humanistisk officiant som utför dem och givetvis spann min fantasi iväg. För första gången fantiserade jag en första skiss av mitt eventuella bröllop. Jag tänker cirkus och officianten som cirkusdirektör. Eller två officianter – som bröderna Bonett.

Allt gott,
Malin

När det bestämdes att jag skulle skriva bloggen under Prideveckan funderade jag en smula över vilka det var som skulle läsa den. Rimligen utgick jag ifrån att den största andelen läsare inte skulle ha någon eller enbart begränsad erfarenhet av det som kallas för hbtq-världen. Utifrån det ville jag försöka ge en ingång, något inbjudande och något som alla kunde relatera till. Då vände jag mig till min mor och bad henne skriva ett inlägg om att vara förälder till mig i egenskap av homosexuell och om när jag kom ut. Snäll som hon är gjorde hon också det, även om jag misstänker att hon och min far arbetade i team på detta.

Allt gott,
Malin

Jag är mamma till två barn, en pojke och en flicka. Jag är oerhört stolt över båda och det de gör. Jag älskar dem.

Nu har dottern bett mig skriva lite om hur det kändes när hon talade om att hon var homosexuell. Det var en stilla kväll på sensommaren. Hon berättade utan omsvep om sin sexuella läggning och vi svarade jaha, och………? Vi fann inget konstigt i det. Vi kanske hade vissa aningar. Malin och jag satt senare och pratade om det igen och jag sa att jag var mest rädd för att hon skulle bli sårad i någon kärleksrelation och att hon skulle ta det lugnt. Hon frågade många gånger om jag ville fråga om något men nej, det fanns inga frågor tyckte jag. I mitt huvud infann sig frågan hur jag skulle framföra detta till släkt och vänner och hur de skulle tolka det. Att den frågan dök upp tror jag idag att det berodde på min egen familjekultur som jag var uppväxt i. Jag är född 1949 och då fanns det bara en syn på äktenskap och kärlek. Hitta en bra och ordentlig man med fast arbete, gift dig och skaffa barn. Det talades aldrig om att det fanns homosexuella, iallafall inte högt.

Alltså, så såg bilden ut i vår släkt. Så småningom bleknade min tanke och jag har varit öppen med min dotters läggning. Det är det bästa. Nu slipper alla fundera. Malin är Malin.

Till slut: jag älskar min dotter hur hon än är. Jag kan och vill inte styra hennes liv för jag älskar henne för mycket och vill inte förlora henne. Det är det viktigaste.

”Mamman”

Igår var det en sprakande hemmafest tillsammans med fina människor. En kan säga att det var kvinnor var en än såg och när signalen gick från köket var det dags för shots. Signalisten var väl synlig med en ljuvlig röd kalufs. Det var en bra kväll, men av förklarliga skäl (tequila) har det varit en mindre bra morgon. Nu börjar dock livet återvända till mig och jag ska bege mig ner mot Pride Sergel.

Gissningsvis blir det lika varmt som igår och idag ska jag inte göra misstaget att lämna huden oskyddad. Jag har en förarglig tendens att skifta i rött (tänk hallon) då på ett samma som signalistens hår sken igår. När det är hår är det en lite annan sak än när det är ens armar. Klart att det är roligt när folk ser en, men det finns bättre anledningar att synas än svedd hud…

Allt gott,
Malin

Tillsammans med fina vänner tar jag mig in i Hörsalen på Kulturhuset. Det är uppställt som en konferens med plaststolar prydligt ställda på rad. Egentligen vet jag inte vad som väntar eftersom jag frångått mitt utstakade program och nu frilansar en smula. Det dyker upp en clown som förklarar varför Julian Assange mår så dåligt som han mår. Egentligen är det inget märkligt alls – det handlar om de onda kvinnorna i Sverige, feminismens Saudiarabien. Jag tänker inte avslöja allting, clownen raljerar på ett mycket underhållande vis och jag har extremt svårt att lägga band och skrattar istället högt och hjärtligt. Min höggravida vän såg outgrundligt lycklig ut när föreställningen var över.

Teater som jag dessvärre missar men ändå vill tips om är teater neas premiär av ”Ut ur garderoben” som ges på Pride Sergel, Bryggan ikväll 21:30. En historia om att komma ut, sett ur två bögars synvinkel.

Just nu sitter jag i Pride Kungsan och förkovrar mig i atmosfären. För det låter ju fint, men egentligen sitter jag mest och kollar på folk. Publiken är blandad, nyfikna tonårspojkar går i grupp och skrattar förläget åt det mesta. De vältränade männen som med diskret om än inövad blick spanar in varandras biceps och familjerna med nyfikna barn som undersöker allt och alla. Själv håller mig på ögonavstånd från Speed dating för 30+ kvinnor, vill inte verka för angelägen men inte heller för ointresserad…

Allt gott,
Malin

Andra dagen på Pride och seminarierna drar igång på allvar. Som jag tidigare nämnt har jag ett tämligen fulltecknat schema vilket jag tror kommer att fallera under dagen. Det enda som jag verkligen inte kommer missa det är att befinna mig utanför Speed dating för 30+ kvinnor. Av förklarliga skäl får jag inte medverka, då jag är under trettio. Dock har kvinnor över trettio en alldeles särskild inverkan på mig även om det såklart beror på personlighet också. En kan säga att mitt tycke för äldre (äldre som i födda innan mig) kvinnor är starkare än mitt tycke för uniformer.

På väg hem igår diskuterade jag och min kära kollektivkamrat det faktum att SL satt små prideflaggor på sina bussar och tvärbanan. Visserligen är det en relativt liten gest men som min vän påpekade uppmärksammar det faktumet att i andra delar av världen skulle ett statligt företag aldrig ens komma på tanken att visa sitt stöd. Då blir en något glad ändå att en bor i Sverige, trots att vi inte nått hela vägen fram ännu.

Allt gott,
Malin

Jag skyndar till Pride Kungsan något försenad från ett fantastiskt återseende. Hoppas, hoppas, hoppas att jag inte missat någon invigningstalare och springer runt som en yr höna för att hitta mitt sällskap. Det är mycket folk och det tar ett, två, tre, fyra telefonsamtal innan jag hittar rätt och kan slappna av.

Mitt i talen, underhållning och invigningen förförs jag av den goda stämningen. Ögonen skummar igenom folkhavet – delvis på jakt efter nya bekantskaper men också de där som en haft ett tag. De som en springer på ibland på stan, på någon tillställning eller på någon klubb. Jag ler åt att alla verkar så glada, som att de har längtat efter detta. För det är ändå här och nu som vi är normen.

Dessutom blir jag omåttligt stolt och imponerad när jag ser unga hbtq-personer som redan innan de får ta körkort vet vilka de är och vilka de älskar. De krånglar inte till det, de kör sitt race och dansar som vore det Emmabodafestivalen 2005. Jag kan avundas att jag inte var lika säker på mig själv i den åldern.

Allt gott.
Malin

På Armémuseum gick vi en guidad visning, det var bra. Något jag rekommendera. Jag lovade också att odla min icke-existerande fetisch för uniformer. Jag blev mycket förtjusad i följande överdel.

Mitt sällskap, heterokillen Anders, utbrister;
– Mm, Montazamieffekten.

Ibland blir jag Benke. Han är en fin kille – den tysta och starka typen. Han tyckte om avdelningen där en fick klä ut sig med uniformer. Särskilt tyckte han att hans skor blev en god kombination med resterande utstyrsel.

Allt gott,
Malin

I afton kommer Pride Kungsan att ta emot mig med öppna armar. Förutom att lyssna till invigningstalarna kommer jag att rekognisera parkens utbud, höra diskussionerna och spana in publiken. Redan i lördags var jag och plockade upp mitt band. Då kunde jag samtidigt passa på att promenera genom den byggarbetsplats som skulle bli Pride Kungsan. I ärlighetens namn såg det ut som uppbyggnadsfasen av vilken festival som helst.

Foto: Armémuseums arkiv

För att komma i stämning ska jag ta mig till Armémuseum och förhoppningsvis hinna med deras visning; Krig, kön och sexualitet. Ibland behöver en kasta nytt sken på historien. Ur ett annat perspektiv hade det varit passande om jag haft en större fetisch för uniformer. Inte för att konformitet fascinerar men välklädda människor har ju alltid en självklar charm. Vi får se – efter idag kan min begynnande uniformsfetisch ha fått rejält med vatten på sin kvarn.

Allt gott,
Malin

Igår kväll värmde jag och en god vän upp inför Prideveckan med en tjejfest på söder. Jag tänker inte skvallra alltför mycket om den, bara insinuera att jag kan ha setts dansa mig svettig på golvet och jag kan också ha skojat med serveringspersonalen.

Under tunnelbaneresan hemåt noterade jag en händelse som gjorde mig trött. Vagnen var givetvis fullproppad med människor, mer eller mindre berusade och trötta, som sig bör en lördagsnatt i Stockholm. Några säten längre bort satt ett jättefint par som uppenbarligen var nyförälskade och således hade svårt att hålla händerna bort från varandra. Det var på inga sätt något vulgärt utan snarare ett sådant där gulligt hångel som en inte kan låta bli att le och bli lycklig av.

Människorna runt omkring reagerade inte alls på samma sätt som jag. De flesta började viska, en del till och med pekade, och stirrade som vore de barn på cirkus. Paret var alltför uppslukade av varandra för att lägga märke till något men en undrar ju när det är 2011 och två tjejer inte kan kyssas offentligt utan att det ska göras till ett spektakel.

Sedan att killen och tjejen i sätet mitt emot mig hånglade så intensivt att jag fruktade att de skulle kvävas var det ingen som ens höjde ögonbrynen åt.

Allt gott,
Malin

I skrivande stund är det endast ett par dagar kvar tills Stockholm Pride drar igång i Kungsträdgården. Den officiella invigningen börjar kl 18 på måndagkväll, men redan på morgonen startar festivalprogrammet. Programmet är digert och jag har redan kommit upp i fyrtiosju programpunkter jag inte vill missa. Dessa består dessutom endast av de som sker i samarbete med Stockholm Pride – allt som händer nästa vecka står inte listat på deras hemsida.

Vid frukostbordet i morse fick jag frågan om vad jag tyckte om Shamefestivaler. I korta drag är det ett alternativ till Pridefestivalen som ställer sig kritisk och uttrycker att Pride inte är mer än ett kommersiellt jippo. För min del är jag positivt inställd till både Shame och Pride – tanken att hbtq-personer skulle kunna samlas under en enda organisation är absurd och utgår ifrån att vi skulle vara en homogen grupp som delar åsikter. Det gör vi givetvis inte. Lika lite som alla med blå ögon har samma smakpreferens när det kommer till glass.

Själv ser jag fram emot att tillbringa dagarna på intressanta seminarier och träffa nya, spännande personer. Sedan ska jag inte sticka under stol med att jag ser fram emot festerna. En kan säga att jag är som en sjuåring tre dagar innan julafton. Drömmande, förväntansfull och extremt peppad!

Allt gott,
Malin