Rikard Wolff satt i morgonsoffan i morse och pratade om sin biografi som släppts i dagarna. Han pratade om sin familj, om sitt arbete och om vikten av att vara öppet homosexuell skådespelare. Med anledning av hans öppenhet erkände han också att han aldrig kom att erbjudas, eller kommer att erbjudas, vissa stora heterosexuella roller. Det har han säkerligen rätt i. Däremot kan en ju ifrågasätta om hans sexuella läggning spelar någon som helst roll för trovärdigheten.

I fråga om romantiska eller sexuella känslor är det inte känslorna i sig som skiljer sig beroende på sexuell läggning. Det är enbart människan som en upplever känslorna inför som är olika. I Wolffs fall handlar det givetvis om publikens uppfattning, snarare än om hans egen förmåga. Däremot är det trist att teatern, som ofta anser sig gå i spetsen för det samhälle den speglar, inte vågar fatta ett par radikala beslut för att förändra uppfattningen.

Allt gott,
Malin

En av mina läsare kommenterar det här inlägget och väcker en tanke som jag länge planerat att ta upp men inte riktigt kommit mig för. Nämligen hbtq-personer som ”återvänder” till heterosexualiteten i den bemärkelsen att de inleder en relation till en person av motsatta könet. Någon som går in i garderoben igen och samtidigt måste komma ut ur garderoben för sina hbtq-vänner. Signaturen S har gjort den resan och upplever att flera flatvänner uppfattar hen som en ”svikare” eftersom S nu har en relation till vad jag gissar är en man.

Personligen har jag inga problem med att personer byter partner oberoende av kön. Dels för att det inte spelar någon roll men framför allt eftersom andras sexualitet inte är min sak att ha en åsikt om. Min ex-flickvän är bisexuell och har nu en relation med en man. Jag kan ibland skoja om att hon blivit hetero igen och att jag var hennes lesbiska äventyr. Det har ingenting med verkligheten att göra, hon är lika bisexuell nu som då.

För hbtq-personer blir problemet snarare att någon återgår till privilegiet som heteronormen ger, vilket kan sticka i ögonen för någon som brinner för hbtq-personers rättigheter. Den som ”återvänder” till heteronormen blir då någon som överger underdogperspektivet och antas också lämna sina gamla övertygelser. Detta är rent nonsens och fördummande för alla inblandade.

Att en skulle ändra åsikt för att en ändrar partner förminskar individen till en vindflöjel, men vad värre är att hbtq-personer inte ensamma kan kämpa för sina rättigheter. Oavsett hjärtefråga kan en attitydförändring inte ske om det enbart är medlemmar i den egna gruppen som kämpar för det. Givetvis eftersom det sällan är den egna gruppen som behöver ändra sin attityd utan ämnet måste medvetandegöras hos andra som inte upplever problemet i sitt vardagliga liv. Homonormen inom hbtq-världen behöver ifrågasättas på samma sätt som heteronormen.

Allt gott,
Malin