Appar kan en använda till både det ena och det andra. I somliga fall till direkt bra grejer, i andra fall harmlösa tidsfördriv såsom Wordfeud och tydligen också till rent idiotiska saker. Någon fransman* har kommit på den fullständigt verklighetsfrånvända idén om en app som avslöjar om din son är homosexuell eller inte.

Som mor kan du, om du misstänker att din son är homosexuell, svara på tjugo frågor och sedan få veta om du har rätt i dina misstankar eller inte. Dessa frågor är befängda till den grad att jag har svårt att göra något annat än att skratta åt dem. Gillar han fotboll? Stannar han länge i badrummet? Tycker han om musikaler? För alla vet ju att killar som inte gillar fotboll men musikaler och fixar håret längre än en minut inte kan vara heterosexuella.

Upphovsmannen säger sig vara i chock över att han får kritik för sin app – han vill bara hjälpa mammor att acceptera sina homosexuella söner. Men om appen bedömer att sonen inte är bög gratuleras modern till att hon inte behöver oroa sig och fortfarande kan bli farmor. Ett sådant uttalande hjälper sannerligen ingen att öka sin acceptans och förståelse för andra än heterosexuella relationer.

Allt gott,
Malin

*Jag förutsatte fördomsfullt, utan att ha läst det, att det var en man som kommit med idén. Det är trist när ens fördomar går i uppfyllelse.

När det bestämdes att jag skulle skriva bloggen under Prideveckan funderade jag en smula över vilka det var som skulle läsa den. Rimligen utgick jag ifrån att den största andelen läsare inte skulle ha någon eller enbart begränsad erfarenhet av det som kallas för hbtq-världen. Utifrån det ville jag försöka ge en ingång, något inbjudande och något som alla kunde relatera till. Då vände jag mig till min mor och bad henne skriva ett inlägg om att vara förälder till mig i egenskap av homosexuell och om när jag kom ut. Snäll som hon är gjorde hon också det, även om jag misstänker att hon och min far arbetade i team på detta.

Allt gott,
Malin

Jag är mamma till två barn, en pojke och en flicka. Jag är oerhört stolt över båda och det de gör. Jag älskar dem.

Nu har dottern bett mig skriva lite om hur det kändes när hon talade om att hon var homosexuell. Det var en stilla kväll på sensommaren. Hon berättade utan omsvep om sin sexuella läggning och vi svarade jaha, och………? Vi fann inget konstigt i det. Vi kanske hade vissa aningar. Malin och jag satt senare och pratade om det igen och jag sa att jag var mest rädd för att hon skulle bli sårad i någon kärleksrelation och att hon skulle ta det lugnt. Hon frågade många gånger om jag ville fråga om något men nej, det fanns inga frågor tyckte jag. I mitt huvud infann sig frågan hur jag skulle framföra detta till släkt och vänner och hur de skulle tolka det. Att den frågan dök upp tror jag idag att det berodde på min egen familjekultur som jag var uppväxt i. Jag är född 1949 och då fanns det bara en syn på äktenskap och kärlek. Hitta en bra och ordentlig man med fast arbete, gift dig och skaffa barn. Det talades aldrig om att det fanns homosexuella, iallafall inte högt.

Alltså, så såg bilden ut i vår släkt. Så småningom bleknade min tanke och jag har varit öppen med min dotters läggning. Det är det bästa. Nu slipper alla fundera. Malin är Malin.

Till slut: jag älskar min dotter hur hon än är. Jag kan och vill inte styra hennes liv för jag älskar henne för mycket och vill inte förlora henne. Det är det viktigaste.

”Mamman”