För andra gången i mitt liv kommer jag inte att tillbringa julen tillsammans med min familj och min släkt. Istället ska jag stanna i Stockholm och fira tillsammans med de allra finaste små queers en kan tänka sig. Visserligen kommer det vara ungefär samma visa. Någon missar Kalle Anka och blir sur, någon får inte vad den önskat sig och någon äter för mycket. Eller snarare att alla äter för mycket.

Min familjs jular har alltid varit energiska. Åtminstone tjugo personer, barn i ett virrvarr och någon farbror i ett hörn medan rätt på rätt dukas upp på julbordet. Någon stackare klär ut sig till tomte och delar ut paket, en portion julgröt äts utan att någon egentligen är hungrig innan vi spelar sällskapsspel till långt in på natten. En gammal flamma kallade mig för ett julkalenderbarn. Hon hade en större poäng än vad jag ville medge då.

Om en händelsevis inte skulle ha någonstans att ta vägen på julafton och befinner sig i Stockholmsområdet kan en ta sig till RFSL:s högkvarter på Sveavägen. Där kan en fira oavsett om en varit ett julkalenderbarn eller inte.

Allt gott,
Malin

Min historia rymmer en betydelsefull kärlek till julen. En skulle till och med kunna säga att jag varit besatt av högtiden, där fokus till stor del har legat på pyntet och den mysiga samvaron. Men, jag kan inte hymla med att jag drog det för långt. Rimlighet var aldrig att tänka på när det kom till antalet kulor i granen.

Därför var det en radikal förändring då jag förra året var ointresserad av julen i stort. Jag bakade inte en pepparkaka, satte inte upp ett enda pynt och drack ingen glögg förrän på julafton. I år lutar det åt ett mer balanserat förhållningssätt.

Mitt julintresse till trots har jag aldrig tyckt om julens stora krydda – saffran. Doften får mig att må illa och synen av dess starka gula färg varnar mig att inte stoppa det i munnen. En god vän till mig tror inte att det är så farligt och att jag kan komma över saken. Därför bakade hon denna till mig.

Det återstår att se om den får önskad effekt.

Allt gott,
Malin