Måndagmorgon
avJag talar inte helst på morgonen, särskilt inte före mitt morgonkaffe. En kan säga att det är förbundet med livsfara att tilltala mig innan kaffet. På sin höjd grymtar jag lite och nickar om jag menar ja medan jag knappt underlåter mig någon typ av läte i de fall jag menar nej som svar på en fråga. Jag är medveten om att det inte är en särskilt charmerande egenskap hos mig men jag tycker mig vara tillräckligt charmant i övrigt för att få vidhålla denna last.
Idag har vi städdag på jobbet. Eller egentligen hade vi det i fredags men hade varit en smula tidsoptimistiska och får således fortsätta nu. Som vanligt är det några som är i tid och några som kommer sent. De som är sena är som latent sena, det är djupt rotat i deras tillvaro och vi som ständigt kommer i tid vet om det och planerar därför att de ska vara sena. Jag klagar inte mycket över det – det innebär att jag hinner bli precis sådär vaken och trevlig som jag gärna är. Förutsatt att jag får ytterligare en kopp kaffe vill säga.
Allt gott,
Malin